AMES 1
AFFÄRSSTADEN MÖTER Idag driver WellNOx ett eget t
apperi med press och linjer för bag-in-box, shots och flaskor. Allt ryms i en nybyggd fabrik på Hagagatan i Norrköping och man har precis börjat med legotappning för att fylla ut kapaciteten. Från tulpanförsäljning, via IT-branschen och näringslivsfrågor till att nu driva juicefabrik och blivit prisat med gasellutnämning. Vägen har inte direkt varit rak för Thomas Sjölander. – Nej, verkligen inte, skrattar han. Å andra sidan har jag fått med mig så otroligt mycket erfarenheter och lärdomar under resans gång. Sådant man inte kan plugga sig till – och det är jag tacksam över. Han berättar om de första 11 åren som tillbringades i Stockholm. Med en pappa som var egenföretagare inom elteknik och om en entreprenörsanda som smittade av sig. – Mitt första jobb var som dörrknackande tulpanförsäljare. Jag var väl tio år och fattade ganska snart att den sista buketten såldes rätt lätt, varför alla buketter ganska snart blev ”den sista”, ler han. Och så berättade jag för gubbarna som öppnade att det var ju bara att säga att det förstås var deras egen idé att köpa med lite blommor hem. Det funkade också bra. När Thomas var 11 år flyttade familjen till Dorotea. – Det var ett par tuffa år till en början, berättar Thomas. Det här var 1974 och mångfalden var inte så stor på den lilla norrländska orten. Jag var en utböling med min dialekt och faktum är att det inte var barnen som var de värsta. Det mörknar lite i hans blick när han fortsätter berätta om en lärare som tydligt deklamerade att ”Dig ska jag hålla ögonen på” och skolkamraters föräldrar som talade om att ”Vi vet allt hur ni är, ni stockholmsungar.” – Naturligtvis gällde det inte alla, och jag har än idag många bra vänner kvar från den tiden som jag träffar regelbundet. Doro-klanen, som firar alla jämna födelsedagar tillsammans bland annat. Men naturligtvis har det präglat mig på många sätt. Inte minst i min egen människosyn, hur jag vill vara och se på andra. Men även i mitt entreprenörskap som fick näring och växte under de sista skolåren. Han berättar om idrottsläraren som tidigare spelat i polska juniorlandslaget i volleyboll och som introducerade sporten till ungdomarna. Ett intresse föddes och Thomas blev tillsammans med några kompisar tränare för ett lag. – Jag var väl i sanningens namn ingen stjärna på sporten, skrattar han. Min roll blev istället att ordna med allt det där runtomkring. Loppisar och caféer för att få in pengar till laget och den allra första lottautomaten som placerades utanför Konsum. Jag är uppvuxen med pappas egenföretagartillvaro där ett jobb är en del av ens identitet och för mig har det alltid varit naturligt att se det så. Jag lägger min själ i det jag tror på och brinner för. Jag gjorde det då – och jag gör det idag. Efter examen från gymnasiets fyraåriga tekniska linje väntade lumpen som ingenjör i Boden och 1984 gick flytten tillbaka till Stockholm och ett jobb med datautveckling på en el-konsultfirma. Ett bra jobb som gav 4 700 kronor i månaden. Thomas ler lite åt minnet. Och åt att det fortfarande var lite skrämmande med datorer i en värld där telefaxen, som fortfarande krävde ett speciellt tillstånd från televerket, var det mest oförklarbara. – Firman köpte in en av de första PC-datorerna till priset av 85 000 kronor, berättar Thomas. Utan hårddisk men med två floppydiskar. Och DOS 1.0. Jag jobbade med att göra elritningar i CAD och började ganska snart fundera på hur man skulle kunna förbättra och förenkla genom att automatisera. Genom att koppla ihop programmeringsspråk och utnyttja standardsymboler skapade Thomas ett automatiserat system som företaget började sälja vidare och så småningom blev hela företaget uppköpt av Norrköpingbolaget Celpap. Där fortsatte Thomas sin systemutveckling med ett program som gjorde det möjligt att automatgenerera ritningar som sedan skrevs ut nattetid. – Det var ganska revolutionerande på den tiden, då man var tvungen att vara fysiskt närvarande vid printern och sätta igång varje utskrift manuellt, säger Thomas. Multitasking var inte grejen på den här tiden så det blev en succé. Naturligtvis tyckte vi att vi borde sälja systemet vidare, men Celpaps VD sa nej till det och det var då jag och ett par kompanjoner sa upp oss och istället startade eget. IDOK, vilket stod för ”industridokumentation”, bildades 1988 med lånat aktiekapital och kontorsmöbler man tiggt till sig. Men man hade kompetensen och tio år senare omsatte bolaget 80 miljoner kronor och sysselsatte 70 anställda på fem orter runt om i Sverige. – Att säga att man jobbade med konstruktions- och underhållssystem för processindustrin var sällan ett lyckat raggningsknep på krogen, skrattar Thomas. Men det gick bra för oss. Mycket är slump och tillfällen i livet, och visst har jag haft tur. Men jag tror också på att det handlar om att våga säga ja till tillfällena. Våga prova, våga utvärdera och våga lämna. IDOK såldes så småningom till IFS. Ett bolag som Thomas beskriver som modernt, kul och som växte snabbt. Det fanns många kvinnor på poster som tidigare varit typiskt manliga. Inom programmering och försäljning till exempel. Det var ett nytt arbetsklimat som han uppskattade och det blev som en aha-upplevelse. – Och att fylla trettio – att äntligen bli vuxen på riktigt, få lite pondus och inte bli kallad ”lilla gubben” av de ofta lite äldre herrarna jag demade våra program för – det var superskönt! Men efter ett par år ledsnade Thomas på IT-branschen. Han sade upp sig utan att egentligen ha något nytt att gå till. Kanske kunde han fortsätta som konsult? – Det var ungefär så som många pensionärer berättar om, säger han. Man tror att man har ett stort nätverk, att telefonen ska fortsätta ringa och mailen komma. Men när man inte har kvar sin funktion på en arbetsplats – varför ska de ringa då? Det tog ungefär ett år innan vänner och bekanta uppmärksammade Thomas på en annons där man sökte en VD till ett marknadsbolag. – ”Det där är definitivt nåt för dig. Det borde du söka!” sa de och jag sökte, och fick jobbet, som innebar platsmarknadsföring av Norrköping. Ett jättespännande uppdrag eftersom jag inte kommer härifrån och inte kunde något om kommunen och den politiska uppbyggnaden. Han både skakar på huvudet och skrattar lite när han 21