ska samla ihop sig och bli färdiga för avfärd. –
Vi får se hur det går idag, Bella är ganska rutinerad, men hon är inte min egen hund, även om jag har henne mycket, har vi inte jagat tillsammans så mycket, så det känns lite nervöst, säger Annika och stryker Bella över huvudet. Hon har långa välmanikyrerade naglar, en något ovan företeelse såhär i jägarkretsar. Maria Lindqvist har inte skaffat sig en bössa ännu. Hon och den övriga familjen ägnar sig främst åt motorcykel, det är bara Maria som har naturintresset, så idag hänger Maria med Annika. – Det är en lisa att slippa göra sig i ordning, säger hon, att få sitta där på pass och låta vardagen rinna av och bli ett med naturen. Det ljusnar och det har blivit bestämt vem som åker med vem och vart. Passen lottades ut under gårdagskvällen. – Ann, du sitter på ett gränspass och har gränsen i ryggen. Du skjuter alltså bara framåt, meddelar sällskapets ende herre, koordinatorn Bosse Persson som kan markerna kring Rådde på sina fem fingrar. Nu har också sällskapets eftersläntrare, Ninni, vars vapenskåp vägrade öppna sig anslutit sig och det är dags för avfärd. Fotografen och artikelförfattaren får följa med Annika, Maria och Bella. – Vi ska släppa hunden snett ovanför elvan, sen går vi ner mot Ljungbacken, lyder ordern. En stor och fria kalvar är Råddes kvot för året. Fem till åttataggare är fredade, så det gäller att räkna innan eventuella skott. Annika lägger i växeln och vi kör iväg. – I vanliga fall brukar jag dunka på rejält på stereon, avslöjar hon. Vi stannar på en skogsväg, mitt i jaktområdet. Det är alldeles tyst, bara vindens sus hörs i trädtopparna men fåglar och älgloppor är redan vakna. Annika släpper ut Bella och fixar med pejlen. – Vi ska följa bäcken söderut. Det känns härligt med en skogspromenad! Men här handlar det förstås inte om några tillrättalagda stigar. Över stock och sten, mjuk mossa och 64