NG Gbg 1
bäst och ha gjort min läxa till 100%. Först då ka
n jag slå mig för bröstet och tycka att jag är bra. Men bara efter hela den där duktighetsgrejen och år av betyg, papper och utbildningar. Vad skulle du säga har varit det största hindret för dig för att kunna arbeta som regissör? – Hinder och hinder, det beror på hur man ser det. Om jag jämför mig med manliga regissörer så ser jag ju en massa hinder som jag fått bemöta för att jag är kvinna. Om en man hade gjort samma sak så hade han haft det lättare på en massa sätt. Jag upplever det som att något tas ifrån mig, för att jag inte är kille, något som jag egentligen borde ha rätt till. Men så kan man kanske inte se på världen. Är det ett hinder eller en premiss? Det är så det är. Är det något som du har överkommit eller som du fortsätter att tampas med? – Det är något jag tampas med på daglig basis. När jag gick andra året på Fridhems folkhögskolas filmlinje så låg 28 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2021 jag i framkant av att jobba med de här frågorna när de plötsligt blev väldigt aktuella eller “inne”. Då fick jag en väldig skjuts av det, sen så flöt det på. Allt det här med att vara tjej och regissör, att det skulle vara tufft och så var inget som jag kände av, snarare tvärtom. Det var samtidigt som det pågick en massa satsningar på kvinnliga regissörer så allt rullade bara på. Jag kände verkligen att det inte var något problem att vara tjej och göra film. Men det var ju så länge som jag var ung och lovande, en talang som skulle utvecklas, delta i små satsningar och göra kortfilmer. Sen när jag skulle ta nästa steg, där det börjar kosta och handla om verklig makt, för det var liksom självklart att jag skulle ta det steget, där blev det verkligen en sån jävla smäll i det där glastaket. – Och det där är något som jag kan skämmas för. Att jag hört så många berättelser från andra kvinnor om hur svårt det är, men hur jag då har tänkt; “men det där gäller inte mig, för jag klarar det ändå!”. Och sen fick jag verkligen känna på det, att det där taket verkligen finns, och vi får se om jag kan krossa det och ta mig igenom det. När träffade du taket? – Det var väl när jag började kräva eller förvänta mig att jag skulle upp där det skulle vara på riktigt och jag skulle bli tagen på allvar. Där de riktiga pengarna, makten och positionerna finns. Det är väldigt intressant när man börjar se det där konkret och reellt. Det finns så mycket teori kring hur maktstrukturer funkar och vad det är som gör att makt upprätthålls. För det handlar alltid om saker som ser ut som en tillfällighet, att det inte är kopplat till ett större system. Men efter ett tag så syns ett tydligt mönster. När har du tvivlat som mest på dig själv? – Nu kanske? Nu när du är i Los Angeles och färdigställer din första långfilm? – Jag tvivlar på mig själv hela tiden, samtidigt som jag aldrig tvivlar på mig själv. Jag har aldrig tvivlat på att den här filmen kommer bli gjord. Jag har alltid vetat att det går inte att stoppa mig. Men sen är frågan hur långt jag kan nå. Jag håller på med väldigt mycket självrannsakan kring vad det är som jag är bra på och vad det är jag är dålig på. HON BERÄTTAR ATT hon måste ha vad hon kallar ”en helt vansinnig hybris” för att det överhuvudtaget ska gå. – Det jag gör är att ta mig själv på så jäkla stort allvar och det kräver ett utrymme som är galet stort. Man behöver vara orealistisk för att klara av att påstå att man ska göra saker som är jätte, jätte, jätte, jättesvåra att genomföra – och att få andra att tro på det. Och att kräva att bli framsläppt och klara av att hålla det igång. Men sen kommer backlashen med självförakt och självhat, och så pendlar det däremellan.. Det är ganska jobbigt. Om vi stannar lite vid hybrisen, vilken av dina filmer är du mest stolt över? – Det är den här filmen. Det är så sjukt