Svensk Golf 1
IN Zachrisson REDAKTÖR: GÖRAN ZACHRISSON info@gol
f.se När jag puttade som gudastyrd E n gång puttade jag som styrd av gudarna. Det skedde på ett litet hotell i Prestwick, Skottland. I korridoren på andra våningen fick ett liggande ölglas tjäna som hål. Bakom ölglaset låg Mortimer, hotellets katt och sov. Mattan var lika tjock, som spräcklig i alla möjliga färger. Väggarna var målade i lika många färger som mattan och därför fanns ingen punkt att fästa blicken vid. Känslan av att befinna sig i ett psykedeliskt ingenmansland var stark och jag kände mig sjösjuk, förlorade lätt balansen och hade det funnits ett fönster hade jag hoppat. Men, som sagt, jag slog alla bollar med puttern rakt in i ölglaset från tre till fem meter. Jag kunde inte missa. Jag befann mig i harmoni med klubban, bollen och hålet, trots att jag inte såg mycket av någotdera. DETTA SKEDDE FÖR 25 ÅR SEDAN och under denna tid har jag funderat över vad det var som hände. Jag har vaknat mitt i natten, kallsvettig som efter en mardröm och känt att förklaringen låg nära. Det har hänt att jag plötsligt avslutat ett samtal mitt i en mening, för något har pockat på uppmärksamhet från mitt annars så innehållslösa inre. Det har funnits åtskilliga ögonblick då jag varit säker på att jag blivit frikopplad från verkligheten, galen med andra ord. Men under åren har jag formulerat en teori, som jag vill dela med dig, endast för »KÄNSLAN AV ATT BEFINNA SIG I ETT PSYKEDELISKT INGENMANSLAND VAR STARK OCH JAG KÄNDE MIG SJÖSJUK.« 114 SVENSK GOLF | 2 2014 att den kunde gagna dig. Annars hade jag inte besvärat dig med mina små bekymmer. Eftersom det inte gick att fästa blicken någonstans i korridoren, eftersom jag befann mig i en sinnenas viktlöshet, så kunde jag därför inte tänka. Från min hjärna utgick bara reaktioner, som att försöka hålla balansen, som att låta ögonen hitta bollen vid mina fötter, som att liksom på måfå rikta in slaget mot ölglaset och att sedan stryka iväg bollen utan minsta, hämmande tanke. DÄR ÄR FÖRKLARINGEN och skälet till att jag, efter 25 år kommit till denna slutsats, är att hotellets värdinna oväntat öppnat dörren bakom hålet. Därmed belystes mattan, ölglaset, katten och korridoren. Jag kunde uppfatta bollens väg mot glaset, avstånd och avvikelser. Omedelbart började jag tänka och slog en putt förbi ölglaset. Bollen rullade rakt in i Mortimer, som lojt sträckte på sig och försvann. Värdinnan gav mig ett vänligt leende. ”Inte ska ni stå här och träna. Ni ser ju inget och vad har träningen då för verkan. Vänta tills i morgon. Då kommer tapetseraren och mattläggaren och vi blir av med de här förskräckliga tapeterna. Mattan blir beige och betydligt bättre att putta på, än den här. Middagen serveras för övrigt om en timme. Baren är öppen.” < ©ISTOCKPHOTO ©KARL NORDLUND