Svensk Golf 1
I På The Arkles är såväl hemma- som bortafans väl
komna. Men vässa tungan innan du kilar in iklädd bortalagets färger... Dagen Liverpools stolta son Steven Gerrard pensionerar sig lämnar han en stor kostym att fylla. 38 SVENSK GOLF | 2 2014 BLAND KAN EN TYSTNAD vara talande. Som när 44 768 adrenalinstinna och förväntansfulla fotbollsfans, många med åtminstone en pint innanför jackan, står helt tysta. Det är ”Rememberance Weekend” i Storbritannien och den samlade publiken på anrika arenan Anfield i Liverpool hedrar före avspark minnet av de som stupat i drottningens tjänst. Men ska vi vara ärliga är det inte magnituden av just den upplevelsen som lockat oss hit. Tvärtom är det de mer ljudliga attributen som förknippas med att uppleva en fotbollsmatch live, från vassa hejaramsor och otyglat måljubel till gutturala utrop när domare eller spelare inte agerar som publiken önskar, som fått oss att resa till den engelska nordvästkusten. Som nyss när de drygt fyrtiotusen personerna runt omkring oss tillsammans sjunger ”You’ll Never Walk Alone” – musikstycket som Liverpool Football Club sedan 1960-talet gjort till sitt – med sådan pondus att rysningarna trängs längs ryggraden. Det senare borde inte förvåna. ”Det här är den bästa engelska fotbollsupplevelsen, de sjunger de bäst!” har svenske Anton, som i sällskap med tre kompisar rest hit för att se matchen, någon halvtimme tidigare förklarat för oss. Våra vägar korsas inne på puben The Arkles, ett populärt vattenhål där många väljer att slå sig ner i någon av de rödblommiga plyschklädda sofforna bakom de nötta mörkbruna borden eller, om man är sen, tränger sig fram till en någorlunda vettig ståplats i folkhavet och sköljer ner försnacket inför matchen med en ale eller cider. Den som på matchdagar serveras i plastmuggar för att allas strupar ska kunna tillgodoses samtidigt. Enligt bartendern är puben också den enda i krokarna som välkomnar såväl hemma- som bortasupporters. Just den här lördagen skymtas visserligen inte många bortafans men Peter och Gillian, två hängivna Liverpool-supportrar som sex-sju gånger om året bilar hit från hemmet i Newcastle och gjort en tradition av att alltid värma upp på The Arkles, försäkrar oss att det aldrig är ”any bother” här. DEN TYSTA MINUTEN ÖVERGÅR abrupt i laddade applåder och bortalaget Fulhams anfallare Pajtim Kasami sparkar igång matchen. Eftersom våra fotbollshjärtan klappar starkare för Londonlaget än Liverpool bevittnar vi matchen från bortasektionen, men det är tydligt att många runt omkring oss är Pool-supportrar och för den som bara vill njuta av Premier League-fotboll på plats är det både billigare och oftast enklare att hugga en biljett bland bortasupportrarna. Att mannen framför oss vuxit upp i Londons sydvästra delar är dock uppenbart. Till en början matar han kvicka gliringar riktade mot Liverpoolspelarna, men i takt med att hemmalaget kopplar grepp om matchbilden och blottar bortagängets svagheter övergår utropen till fränare angrepp på lata Fulham-spelare och deras inkompetenta tränare (som sparkades tre veckor senare). Det går förstås att förundras över hur en vuxen människas engagemang i tjugotvå andra vuxna, nåja, mäns jakt på en boll kan vara så obetingat hängivet, i en relation kantad av sekundsnabba växlingar mellan hat och kärlek. Samtidigt är det just den passionen som gör fotbollsupplevelsen här så medryckande. Den som sammanfattat andan allra pricksäkrast var nog Liverpool-ikonen och forne tränaren Bill Shankly, som konstaterade: ”Vissa tycker att fotboll är en fråga om liv och död. Jag gillar inte den inställningen. Jag kan försäkra dem att det är mycket allvarligare än så.” Med det i bakhuvudet var det kanske bäst för stämningen på pubarna ikväll att Liverpool vann matchen med 4–0. VÄGEN ÄR VARKEN den vackraste i världen eller den mest storslagna. Ändå kan jag märka hur magkänslan till lika delar består av förväntansfullt bubblande och respektfull aktning. Det är känslan av att befinna sig i närheten av välsignad mark. Bara någon kilometer västerut från landsväg A565 som ringlar sig fram genom småsömniga men emellanåt ganska pittoreska samhällen, där uniformt välklädda skolbarn promenerar till sina studiesalar, ligger nämligen Sefton-kusten. Om vi tänjer lite på det och räknar in hela »The Arkles, ett populärt vattenhål där många väljer att slå sig ner i någon av de rödblommiga plyschklädda sofforna.«