019 1
Musik Text: Amanda Båmstedt Foto: Olle Kirchmeier
”Jag behövde en låt om döden” José González är tillbaka med albumet “Local Valley” där de stora frågorna tillåts ta plats. Här blandas humor med allvar och en humanistisk syn på livet. Det var ett gäng olika saker som bidrog till att det tog sex år för José González innan han var redo att släppa ytterligare en soloplatta. Under 2017 fick han sitt första barn och han har också hunnit vara ute och spelat med orkestern som han släppte en liveskiva med. – Jag brukar behöva många månader i sträck med kontorstider för att hitta mitt flow för att kunna skriva. Så det var inte förrän när Laura började på förskolan som jag kom igång. När jag väl hade vad jag tyckte var en ganska färdig skiva så kom pandemin. José berättar att han har blivit bättre på att inte fastna i halvfärdiga demos. Förr hade han svårt att hitta lust till att skriva texter och gjorde det nästan lite ofrivilligt, men nu har han hittat trick för att få skrivandet att lossna. – Jag har synonymdatabaser. Man tar en A4 och fyller det med ord som låter bra och sen har man ganska många rimmande ord. Har man en massa ord som rimmar framför sig, både substantiv, adjektiv och verb, så är det som att det plötsligt bara ploppar ut textrader. Det är lite mer metodiskt och undermedvetet. “Local Valley” bär Josés rytmiska och melodiska uttryck men han bestämde sig även för att utmana sig själv och sina invanda mönster. När han hade skapat låtar med sitt klassiska uttryck med gitarr och sång 20 prövade han nya vägar och använde sig av trummaskiner istället för akustiska instrument. – Det känns kul att ha både suggestiva trummaskinslåtar och sedan lite hetsiga och väldigt glada. Jag förstår att min sång är lite som den är så jag får variera bakgrunden istället för att ha olika sångstilar. José har varit aktiv som artist sedan 2003 och texternas teman har ändrats över tiden. Med ”Local Valley” blickar han ut över världen och binder samman globala frågor med sin musik. – Från första skivan som var mycket relationer och introverta meningar så har jag skiftat mer och mer utåt. Från andra soloskivan och framåt så har jag tyckt att det har varit roligt att tänka på globala idéströmningar och hur jag kan förhålla mig till dem. Livsåskådning, världssyn och hur idéerna kan krocka har känts intressant. Från andra skivan där jag skrev låten “Abraham” som var en slags lekfull diss av abrahamitiska religionerna så har jag väl varit ännu mer tydlig. Framförallt på svenska på den nya skivan med låten “Tjomme”. Jag tänker på domedagstjommar och hur det är så många som följer dessa män med skägg som har så väldigt specifika idéer kring framtiden. – Texternas innehåll har utvecklats och skiljer sig ganska mycket från första skivan framförallt. Sedan finns det andra utvecklingar. Det är väl lekfullheten. I första skivorna var jag väldigt seriös och hade små detaljer som var lekfulla, men jag har gjort dem på ett sådant sätt att ingen märker av dem. I ”Abraham” så sjunger jag tillexempel “bajs” men i texten är det skrivet som bias, en förutfattad mening. Det var meningen att man skulle höra bajs när man försvenskade det. Så jag har haft humor tidigare men nu har det eskalerat med låtarna “Lilla gumman” och “Swing”. På skivan blandar José engelska med svenska och spanska. I samband med att han började känna sig allt mer hemma i de olika språken försvann även rädslan för att låta allt för klyschig eller pretentiös. – Förr så kändes det klyschigt, direkt eller pretentiöst med de andra språken medan det var mer okej med lite vad som helst i engelskan. På den här skivan är till exempel ”Lilla gumman” skriven på svenska och det är inte riktigt någon avancerad text. Medan jag känner att “El Invento” känns väldigt poetisk och passar med spanskan, den är pretentiös men det är som att den funkar. Allt det där är bara smak. När jag var tonåring var jag en helt annan människa med andra preferenser och smaker. Nu är jag en person som inte riktigt är lika ängslig eller bryr mig lika mycket om hur jag uppfattas.