NG Malmö 1
J ag har köpt dem av Lennart Nilsson, fotografen
som tog dem. De är väldigt unika så jag är jätteglad för dem. Den allra finaste är den där längst ner med kungen och Gustaf VI Adolf. Och det där är kungen tillsammans med prinsessan Christina och deras mamma. MICAEL BINDEFELD SITTER i ett konferensrum på sitt kontor. På väggen hänger fyra foton, ett föreställande Gustaf V, resterande tre Carl XVI Gustaf som barn i olika konstellationer. I övrigt är rummet sparsamt inrett. I hörnen står glasmontrar med utvalda inbjudningskort till några av de lyxiga event som Micael Bindefeld AB har anordnat genom åren. REDAN PÅ ÅTTIOTALET började Micael Bindefeld ta över Stockholms kändisfester. Historien om honom är att han kom till huvudstaden som lovordad frisör och fick många kändiskunder. Han började ta stylistuppdrag hos tidningsdrottningarna Amelia Adamo och Gunny Widell, och kände snart alla i Stockholms på den tiden ganska modesta uteliv. I dagarna släpps Micael Bindefelds självbiografi Mannen, myten, minglet som han har skrivit tillsammans med journalisten och författaren Malin Roos. Det känns knappt som att vi behöver nämna att den är fylld av kändisanekdoter och framgång, men det är också en berättelse om judiska rötter, hemligheter och att bli pappa. Hur länge har boken funnits i tankarna? – Hos andra har det funnits tankar ganska länge. Jag har blivit approcherad om att skriva om mitt liv av flera olika förlag genom åren. Men så har jag en gammal relation till Abbe Bonnier, han har gett ut en bok tidigare av mig och jag gillar förlaget. Vi åt lunch och han hade en idé om att han skulle sätta ihop mig med någon. Sedan presenterade han mig för Malin Roos och då kände jag nog nästan direkt att det skulle bli bra. Hur har ert arbete sett ut? – Intensivt, det är inte så att vi har tagit två promenader och hon har haft en bandspelare. Jag är ju väldigt intresserad och engagerad själv och gillar liksom språk, texter och grammatik. Texten har ju gått fram och tillbaka, men att den är så här hudlös och bitvis brutal är helt och hållet Malins förtjänst. Hon har guidat mig ut på rätt djupa vatten där jag nätt och jämnt varit själv, och framför allt inte pratat med andra om. Fanns det aldrig en tanke om att skriva boken på egen hand? – Nej. Jag är inte en man som lider av dåligt självförtroende, men det språket som jag vill läsa tycker jag inte att jag har rutin att skriva på det sättet. Och jag kände väldigt starkt efter mina första möten med Abbe att jag behövde någon att hålla i handen. Det är svårt att skriva om de där jobbiga sakerna själv, däremot tycker jag att jag är en jävel på att redigera. INNAN DET BLEV en frisör/festfixare/ entreprenör av Micael Bindefeld fanns det långt gångna planer både på juridiklinjen och journalisthögskolan. Hans mamma Siv hade stort kulturellt kapital, och allt hon hatade gick under samlingsnamnet “Lill-Babs”. Där ingick bland annat yta, skvaller och kändisar. – Lill-Babs fick liksom klä skott för allt det som mamma inte gillade. Hon kallade det för Lill-Babs-människor och Lill-Babstidningar och Lill-Babs-kändisar. Det innebar alltifrån reportage om kungafamiljen till stickbeskrivningar och allt däremellan. Kände du att du ville göra revolt? – Nej, inte alls så. Men det kan ju vara att det där kittlade mer än hos andra eftersom det var absolut faux pas hemma hos oss. Det var otänkbart. Man färgas mycket av sina föräldrar. Kände du också så som hon gjorde kring Lill-Babs? – Bra fråga, det har jag inte tänkt på. Man kan ju till exempel höra en åttaåring säga “Moderaterna är dåliga” för att det är vad han har hört hemma. – Hos oss sa de att sossarna är dåliga. Haha! Nej, men jag vet att jag ärvt jättemycket av mina föräldrar, och många av sakerna som man retade sig mest på som barn hör jag ju nu när jag blivit förälder, det är ett exakt eko. Sättet att formulera sig, jag ser gester i mig själv från mamma. Tjatet, vissa grejer och uttryck och vad som är viktigt och så där. Så visst är det så. Är du fortfarande moderat? – Ja, det skulle jag nog säga att jag alltid egentligen varit. Borgerlig. Sedan har jag åsikter om politiken och så där, men rent principiellt befinner jag mig åt det hållet. Vad gör dig osäker? – Jag är ganska feg. Jag rör mig i vatten där jag är trygg och i vatten där jag känner mig hemma. Jag söker mig ogärna till världar, sammanhang eller uppdrag som jag inte behärskar. Det känns inte som att det går ihop med hur din karriär har sett ut. – Då har det väl varit att jag sökt mig till saker som jag genuint eller instinktivt kände att jag behärskar eller kommer kunna behärska. Vad är det för grejer du undviker? – Jag vet inte, jag försöker komma på vad det skulle vara. Sportvärlden till exempel. Jag är dålig, ointresserad, okunnig. Vad är din viktigaste lärdom? – Under livet? Du är så ung och ställer så otroligt bra frågor. Jag får verkligen tänka. Bra. Vad är min viktigaste lärdom… jag skulle säga att det handlar om självförtroende. Att bygga upp ett självförtroende och våga lita på sig själv. Att inte vika ner sig, att stå upp för saker man tycker är angelägna och viktiga. I ett ”I MÅNGT OCH MYCKET KAN MAN SÄGA ATT JAG TOG OSKULDEN AV STOCKHOLM” samhälle där allt fler har en plattform och allt färre står upp för viktiga saker. Om man inte är född med ett självförtroende kan man ändå lära sig det, att lita på sig själv. Det där med att man har någon instinktiv känsla för vad som är bra och inte bra, det tror jag inte är enkom nedärvt utan också något man får träna upp. Jag har alltid tänkt att jag har någon liten som sitter här, säger Micael och pekar på sin högra axel. Ängel eller djävul? – Morfar, en fågel, jag själv. Jag är inte någon flummig person, det är inte så, men jag har ändå känt att jag har haft någon som jag har pratat med. Ibland har jag tänkt att det varit morfar, någon som vill mig väl. Ibland har jag tänkt att det är jag själv som jag försöker resonera med och diskutera och försöka hitta rätt. Det är ju en slags träning det där, att bolla och ifrågasätta sig själv. Det är väldigt många idag som har väldigt dåligt självförtroende, många unga människor, och det tror jag att man kan träna bort. Hade det sett annorlunda ut för dig om du hade varit ung idag? Jag tror jag hade gillat att vara ung i Stockholm på åttiotalet. – Vet du, jag tror att det är roligare idag. Svårare, mycket svårare. Det var många faktorer som gjorde att jag blev framgångsrik. Tur och att jag var rätt man vid rätt plats, att jag hamnade i rätt jordmån där jag fick utvecklas. Men Stockholm var ju väldigt litet och det var så managerbart. Det handlade om så få människor, så få ställen och restauranger. De som var viktiga att känna, deras telefonnummer kunde man utantill i princip. I mångt och mycket kan man säga att jag liksom tog oskulden lite grann av Stockholm. Stockholm var så oförberedd på någon som manipulerade media och som fick så stort utrymme i media på det sättet. Det var ingen som hade gjort det innan. Vad är det som inte går att göra längre? – Jag tänker på min första filmpremiär, Vem satte dit Roger Rabbit. Då fanns det två tv-kanaler, bara public service, och de rapporterar liksom i 22 minuter i direktsänd tv i Svepet från filmpremiären av en tecknad film. Och gör liksom vimmel och jag har regisserat exakt vem de ska intervjua, och vilken bil de ska åka i och var kameran ska stå. Alltså, det görs ju inte längre. Eller att jag stövlade upp till marknadschefen på NK och berättade om de här Levisjackorna (ett välgörenhetsinitiativ som Micael jobbade med red. anm). Apropå att vara självsäker, så går jag därifrån och han har gett mig alla skyltfönster mot Hamngatan under tio dagar. Sånt händer inte längre. Du har ett rykte av att vara ganska hård. Du har skrikit på folk, du tjatar tills du får vad du vill. Är det jobbigt att personer har den bilden av dig? – Nej, det tycker jag inte alls att det är, därför att jag inte tycker att den är sann. Jag har liksom väldigt lätt till både irritation, kärlek och ömsinthet. Och otålighet. Allt det där är väldigt tydligt hos mig, man märker liksom om jag är irriterad. Men jag har ju ett aningens hetsigt humör, eller hade i alla fall. Men jag vet ju att den bilden är delvis skapad av media. Om jag är hemma med familjen, eller med umgänget och med kompisarna är jag liksom någon annan. Jag har liksom en arbets-Micael och en privat-Micael. Det är olika delar av mig, eller delar av min karaktär som kommer till uttryck vid olika tillfällen. – Det som är bra med den typen av person som jag är, det är att man aldrig behöver tveka om var man har mig. Man ser på mina ögon om de är kolsvarta. Har du gått över gränsen? – Absolut, det har jag säkert gjort. Men vet du vad… jo men det har jag nog gjort. Men om det är någonting som jag är bra på så är det att jag har förmågan att se när jag gör det och har väldigt lätt för att be om ursäkt. Så då, tycker jag själv i alla fall, har jag varit snabb på att säga att det där var ogenomtänkt, det var förhastat, jag borde ha väntat lite och sådär. Man är olika, jag har ett temperament, men de karaktärsdragen som kanske delvis har varit till besvär ibland har ju också varit de som gjort att jag blivit framgångsrik. Jag är precis som alla andra, en komplext sammansatt person av både tillkortakommanden och fördelar som jag har använt på olika sätt vid olika tillfällen. NR 4, 2023 | NÖJESGUIDEN 23