NG Malmö 1
ATT ÅTERUPPTÄCKA SKRÄCKEN I juni släpps det efter
längtade strategispelet Aliens: Dark Descent för de flesta plattformar. Vi unnar oss en tillbakablick i väntan på detta. TEXT: SIGGE EKLUND I nför premiären av Prometheus mindes journalisten Sigge Eklund den monumentala Alien. Men bland all nostalgi ramlade han över ett mysterium som ledde honom in på en jakt efter filmens bortglömda huvudperson. Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #6 2012 och blev en av årets – för att inte säga årtiondets – mest lästa. DET FINNS ETT före och ett efter. Före den 21 april 1984 var mörker någonting skräckfyllt – någonting som fanns i mardrömmar, i den svarta skogen utanför vårt radhus, i läskiga filmer som jag såg i hemlighet hos kompisar på video efter skolan. Men på min tioårsdag såg jag Alien (1979), och den dagen hände något. För första gången fanns i mörkret en dimension av skönhet, till och med lockelse. Jag satt som paralyserad och kunde inte blinka, trots att jag ville blunda. Och när eftertexten rullade förbi var jag torsk for life – på mörker. Jag var fortfarande rädd för det såklart, men nu också sugen på att undersöka det närmare. MONSTRETS BLANKA OCH våta huvud var fasansfullt – visst – men samtidigt estetiskt fulländat, och när jag som tonåring senare fick veta att monsterdräktens skapare H. R. Giger egentligen var snuskgubbe och att hela filmen var en enda stor metaforisk porrfilm blev den inte sämre av det. Återigen: attraktionskraften. Det fanns något köttigt och erotiskt mitt inne i skräcken. Men den freudianska förklaringsmodellen räckte bara halvvägs. I Aliens mörker dolde sig även något annat. Något större och mer komplext än Hans ”Ruedi” Gigers sexfantasier. Och ju äldre jag blev desto mer intensiv blev den, jakten på förklaringen: om jag kunde förklara Aliens inverkan på mig, om jag kunde sätta ord på vad det var som skrämde och lockade så 60 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2023 med den – samtidigt – kunde jag kanske avkoda inte bara filmen, utan det stora livsmörkret, och bli fri från rädslor. Därför hamnade jag som vuxen med jämna mellanrum framför Google, sökande på Alien-fakta, och blev sakta men säkert en vandrande Alien-wiki. Jag visste att arbetsnamnet under manusarbetet var ”Star Beast”, att det dröjer exakt sex minuter in i filmen innan den första repliken kommer, att huvudpersonen Ripley var en man i manuset, att den då okända Meryl Streep kom tvåa i uttagningen efter Sigourney Weaver. Och allt detta fick alla i min närhet också veta, som orkade lyssna, eftersom jag satt på fest efter fest och drog kuriositeter ur den filmsymboliska skattkistan. Jag låg vaken om nätterna och såg Alien-scener på YouTube, när jag inte kunde somna, för att söka nya detaljer. Ändå gick den mest intressanta detaljen mig förbi genom alla år – tydligen. I JANUARI 2012, 28 år efter det att jag såg filmen första gången, snubblade jag över det som kunde vara den saknade pussel-biten till den gåta som jag försökt lösa. Äntligen, insåg jag, hade jag hittat något som skulle kunna hjälpa mig att förstå mörkret. Det skedde inte, som man kanske kan tro, när jag såg trailern till Alien-prequelen Prometheus. Hur snygga och välproducerade de 42 sekunderna än var tycktes filmen vara av en annan typ än sin föregångare. Dyrare. Renare. Ljusare. Mindre primal. Nej, det var istället i diskussionstrådarna om trailern som jag hittade en kort kommentar om Alien, skriven av aliaset ”DrWho76”. Den löd: ”Vet någon vad som hände med mannen som spelade Alien?”. Jag hajade till. ”Mannen som spelade Alien”? Jag hade alltid utgått ifrån att det varit flera män, eftersom jag i alla dokumentärer och artiklar aldrig sett eller läst något om någon enskild skådis.