Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Simon Lindström - är prin
sen av Linkan! Text: Tobias Pettersson Foto: Privat Bonnkapälle är det finaste vi har Studentorkesterfestivalen firar 50 år och arrangeras i Linköping den 18-21 maj. Ett fast inslag är den omtyckta och halvt skandalomsusade orkestern Bonnkapälle. En musikinstitution med 160-åriga anor som vi ska vara rädda om. Studentorkesterfestivalen (SOF) är en härlig musiktradition som arrangeras vartannat år i Uppsala och vartannat år i Linköping. Under festivaldagarna äger många olika arrangemang rum men för allmänheten är den kortege som paraderar genom stan det som de flesta känner till. Det skapar en trevlig feststämning i Linköpings centrum, och skulle man tycka att många av inslagen känns lite präktiga så finns lyckligtvis ett något mer oborstat bidrag som förgyller paraden, nämligen Linköpings klassiska studentorkester Bonnkapälle. Orkestern bildades redan till Linköpings majkarneval 1860 och har på något märkligt sätt lyckats leva vidare ända till idag. Samtidigt som de är en orkester är de också en parodi på en orkester. De driver med skitnödigheten inom finkulturen och står för att de är ett gäng bonnläppar från östgötaslätten. Bonnkapälles symbol, siffran 7 ½, är dels ett snapsmått men också en slags revoltmarkör att de vägrar inrätta sig i ledet utan slinker in lite på skoj på platsen mellan inslag 7 och 8 i paraden. Bonnkapälle är helt enkelt Linköpings första punkband. Det finns så mycket trams som vi hyllar nuförtiden, men det vi borde lyfta fram är saker som Bonnkapälle. De är lokala, genuina kulturbärare som vi östgötar kan vara stolta över. En symbol över vilka vi är och hur vi skiljer oss från andra. Och det finns andra saker som hamnar på samma lista, exempelvis Östgötasången “Så grant står Östergyllen”, den blågula Östgötaflaggan, Norrköpings spårvagnar, Östergötlands museum och Östgöta sädesbrännvin. Eller som det klassiska uttrycket lyder: Östgöte guschelov Han sjunger om Linköping i typ varenda låt och har bilder på kända Linköpingskonstverk på sina singelomslag. Nu har Simon Lindström släppt femspårs-EP:n “Drottningen av Linkan” där han framför sina poppiga Linköpingsbetraktelser med texter som känns hämtade ur verkligheten. /Tobias Pettersson Musikredaktör N 44 NOLLELVA är Lasse Winnerbäck presenterade årets vinnare av Nyponpriset fick Simon Lindström äran att vara årets lokala musikinslag. Kanske var det en stafettpinne som skickades vidare, från en Linköpingsskildrare till en annan. För Simon Lindström verkar närmast besatt av Linköping när man studerar hans artistskap, men det var faktiskt i Grebo han växte upp. – Jag växte upp i mitt pojkrum med att Sköna Gröna Grebo-festivalen ekade in via mitt fönster. Allt från att sno folköl och gå ner till bryggan med vännerna till att driva grannar och lärarna i skolan till vansinne. Var lite punk som liten, så jag har nog inget att klaga på mer än att skolgången i Grebo var värdelös. Dels för att jag hade en lärare som inte respekterade mig för den jag var, men samtidigt så fick jag spela gitarr på den skolan för första gången i hela mitt liv. Så det har nog varit en viktig punkt i mitt liv. Simon är även trummis i metalbandet Adrestia som är ute på Europaturné i april och maj, men framöver blir det mer fokus på solokarriären. Hans kompmusiker är Kristoffer Hermansson på gitarr, Arvind Balachandran på piano, Joakim Sjöholm på trummor, Viktor Binäs på gitarr och Martin Widen på bas. Martin är även Simons producent som har spelat in allt material som är släppt sedan första singeln. Det senaste släppet kom i mars och är en EP med fem låtar. – Bästa låten är enligt mig ”Svarta ringar runt ögonen”. Det är sista spåret på plattan som inte givits ut som singel. Det finns en vacker sanning i den låten. Att vara riktigt kär i nån för första gången, men så har den andre parten en helt annan bild av att vara i en relation. Sen är det också en otrolig produktion. Minns att jag och Viktor haft många skrattanfall samt varit väldigt seriösa när vi försökt driva fram denna platta med resten av gänget i bandet. Singlarna har tecknade omslag där Simon föreställer kända Linköpingsstatyer som stinsen vid tågstationen och Tage Danielsson-statyn. – Omslagen är gjorda av en kompis som heter Hanna Isaksson, en väldigt duktig barndomsvän som just nu skapar konst i Paris. Idén kom säkert på fyllan när man gick förbi den där hästen på Stora torget med en burgare i handen. Sen tipsade en kompis som heter Johan mig om att jag borde fortsätta på det spåret, så då fick det bli så. Framöver väntar troligtvis en spelning i Malmö och det kommer även bli en sväng till Öland i sommar. Planen är sedan att försöka få till någon form av Sverigeturné framåt hösten. – Den bästa spelning jag gjort måste varit den senaste releasefesten på Platens bar i Linköping, för att mina musiker är så jädra duktiga och det är något med Platens som gör mig lite kär, nästan kåt ibland också… det finns en aura som jag trivs i. Det var fest i konfettiregn, vad mer behöver man? Hur låter Simon Lindström om tre år? – Jag vill utveckla min musik, det kommer inte låta som på EP:n framöver. Nu är det dags för något nytt. Jag och min gode vän Sakarias ska jobba med några låtar som jag ska skriva nya texter till. Vi får väl se, förhoppningsvis kommer det en singel eller två till hösten. Om tre år ska första plattan vara klar hoppas jag iallafall. Vet redan vad albumet kommer heta och det gör mig ännu mera sugen på vad som kommer hända med Linköping som stad och vad som händer med mig. Texterna är alltid viktiga men konserterna är minst lika viktiga. Om nån har köpt biljett så ska de få mer än bara valuta för pengarna. Man ska få en kick, ett piller av rus på mina konserter.