Svensk Jakt nr 11

Svensk Jakt Älgjakt med Karl Hedin Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnyheter Svensk Jakt Fjälljaktsfrågan Svensk Jakt Fartfylld dovjakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Test av skidbindningar Svensk Jakt Dovviltets år Svensk Jakt Dovtroféer Svensk Jakt Björnens sömn Svensk Jakt Jaktknivar Svensk Jakt Hare med tre öron Svensk Jakt Viltvård Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Sett & läst Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Handladdning Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt november Svensk Jakt Soltider Svensk Jakt Tre goda recept Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE R Jägare och markägare Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. L åt oss först och främst slå fast: jägare och markägare är inte två olika kategorier, åtskilda med vattentäta skott. Jägaren och markägaren är nämligen ofta en och samma person. En gammal undersökning hos Jägareförbundet visade inte helt överraskande att mer än hälften av medlemmarna jagade på mark som de själva ägde. Ett förhållande som fortfarande torde gälla och kanske till och med har förstärkts. Bland alla argument för att förvärva ett stycke svensk jord nämns numera möjligheterna till jakt och fiske som ett av de främsta. En markägare som även jagar vill förstås att det också ska finnas djur och fåglar på den lagfarna fastighet en. Synen på viltskador blir också mer förstående. mest högljutt var en person som inte hade sin utkomst av jord eller skog utan endast upptäckt några brutna grenar på en hobbyväxt! Markägarna var själva jägare och väl medvetna om att ”Men den som klagade mest högljutt var en person som inte hade sin utkomst av jord eller skog utan endast upptäckt några brutna grenar på en prydnadsväxt!” Jag drar mig till minnes en episod i efterdyningarna av älgexplosionen. Vi befinner oss alltså en bit in på 1980- talet. På den tiden var jag ledamot i länsvilt nämnden, som länsstyrelsens rådgivande organ då hette. Vi hade samlats för att titta på älgskador. Vintern hade varit lång och snörik och några lokala markägare hade fått sina ungskogar hårt åtgångna. Medan vi stod där på byavägen anslöt sig med raska steg en för oss okänd dam till vårt sällskap. Redan på avstånd började hon tilltala oss med hög röst. Hon vände sig i första hand till länsjägmästaren själv, som ju utan att hon visste det även var länsviltnämndens ordförande och skulle leda vår exkursion. Kvinnan var rasande. Det framkom att hon var lärarinna och hade sin sommarbostad i den by länsviltnämnden hedrat med sitt besök. Och anledningen till hennes ilska var att några älgar under vintern behagat knäcka ett par kvistar på hennes äppelträd! På omvägar hade hon fått reda på att vi skulle besiktiga älgskador och ville fånga tillfället i flykten. Älgarna måste bort! Lärarinnan var förstås inte jägare. Inte heller fann länsviltnämnden anledning att beskåda skadorna på hennes äppelträd. Jag har många gånger tänkt tillbaka på denna händelse. I vår lilla krets där på byavägen fanns nämligen också några markägare som åsamkats betydande betesskador på sin tallungskog, ställvis så mycket att det kanske skulle krävas röjning och omplantering. Men den som klagade ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 11 2021 105 skogen också utgör livsrum för älgen och att fenomen som älgvandring och flockbildning vintertid är svåra att möta med normala förvaltningsåtgärder. Jagande markägare har i allmänhet ett gediget intresse för djur och natur, vilket i sin tur påverkar deras brukande av markerna. Omtanken om viltet är ju grunden för jakten och den glädje som ligger däri. Men ibland kan det bära i väg för långt även åt det hållet. En god vän berättade om en ovanlig jakthändelse. När han en dag kom hem från jobbet och öppnade dörren till vardagsrummet fann han två vilt flaxande kajor därinne. De hade tagit sig in genom skorstenen och öppna spisen och hunnit ställa till med stor förödelse. Förhållandet måste dock utnyttjas i jaktligt syfte, så min vän gick in till kajorna, men bara för att lossa fönsterhakarna. Därefter gick han ut igen, stängde dörren och laddade dubbelbössan. Sedan rundade han huset, pillade upp fönstret till vardagsrummet från utsidan och gjorde sig skjutklar. Det stod inte på förrän första kajan fladdrade ut. Den dök hastigt och skottet tog över. För kaja nummer två gick det sämre. Den paketerades med en flott sving. – Du måste lägga ett nät över skorstenen, rådde jag. Kajskytten stirrade oförstående på mig: – Men hur ska då kajorna kunna ta sig in? Svensk Jakt Nästa nummer