AMES 1
KRÖNIKA LIFE SUCKS – AND THEN WE DIE TEXT: LOUISE
LENNERSTEN FOTO: PRESSBILD Jag står i hallen med en gråtande tolvåring som har en knölig tröja under jackan, ett skosnöre som absolut inte går att knyta och sist men inte minst – måste cykla till skolan för att hinna i tid. Och jag är genomsvettig, redan slutkörd och har räknat till tio baklänges med slutna ögon minst tre gånger de senaste tre minuterna. Jag anar att det inte tar slut. Tvärtom. Tonåren väntar och med det alla känslor och en bergochdalbana som pågår i minst fem år framöver. Jag vet också att det som händer här och nu sätter tonen för hela förmiddagen för den blivande pubertalen och han är också medveten om det. Jag vet också att när jag fått iväg honom (med knölig tröja, dåligt knutna skor som säkert inte går att knyta upp i skolan sen, fel byxor, tvingad till cykel osv) så har jag treårstrotset att hantera med den sista i ordningen. Och han springer och gömmer sig i soffan med förhoppningen att slippa undan tandborstningen idag. Mitt i allt kaos går den som är mittemellan och jonglerar i köket med fyra minuter kvar till skolklockan ringer och minst sex minuters cykelväg till skolan hemifrån. Och mitt tålamod rök någonstans för en kvart sedan. När treåringen väl är påklädd, vansinnig, överkörd av en opedagogisk och stressad ”häxan surtant-mamma”, och sitter på sin springcykel till förskolan förväntas jag lämna allt föräldraskap bakom mig och ge mig in i nästa roll i mitt arbete. Där jag är utsedd, betald och formell ledare. Vi är ledare på så många olika sätt. I våra roller på jobbet på ett eller annat sätt, formellt eller informellt. Vi är ledare i vår vardag i samspel med andra och vi är ledare av våra barn och familjer. Oavsett vilka roller vi har i våra arbeten är vi alltid ledare i någon form och vi utmanas i vårt ledarskap på något sätt. Allra främst är vi ledare av oss själva och vår egen tid och vår egen vardag. Vi är banne mig kaptener över vårt eget liv och kan navigera i vilken riktning vi vill. Om vi bara vet vart vi ska. Allt ledarskap börjar med att vi landar i oss själva. Om vi inte är i balans kommer vi heller inte att kunna motivera andra. Än mindre guida andra. Det gäller såväl professionellt som privat. Fundamentet är att vi känner oss själva så väl att vi vet vad vi drivs av, motiveras av, mår bra av och växer av. Sen kan vi leda andra. Först måste vi sätta på syrgasmasken på oss själva innan vi hjälper våra medpassagerare. Det är inte egoism. Det är överlevnad och sunt förnuft i en milkshake där vi själva är huvudingrediensen. Hygienfaktorerna sömn, hälsa, träning, balans, och så vidare, har vi ju relativt bra koll på och vad som krävs för att vi ska orka prestera och leverera. För lite sömn, för låg grad av rörelse, för mycket stress sätter alla ur spel. Vi är också oerhört kompetenta när det gäller att upptäcka och agera på det hos andra i vår närhet, för som ledare är känslospröten ständigt ute och upptäcker när något är fel. Men när riktade du känslospröten inåt för att lyssna till dig själv? Efter en dålig natt, för mycket stress eller annan obalans är i alla fall mitt privata ledarskap av mina barn debatterbar och på jobbet blir behovet av att krypa in i en egen bubbla och inte vara social och extrovert oundvikligen större. Så mitt i allt kaos i vardagen. Mellan emails och offert, kastruller, mat, tider, svåra samtal, lätta samtal, läxor, tjat, jobb, nattning, tvätt, sömn, hälsan, läsning, statusuppdatering, kärlek ska vi också hinna med att titta in i oss själva och lära känna de vi är … Att det ska vara så helsikes svårt att få ihop allt till en helhet som vi är nöjda med. Eller till en helhet där vi kan kliva ur oss själva och med lite distans se sunt på saker. I vissa faser i livet kantas allt av utmaningar och när den ena är hanterad kommer den andra. I vissa ögonblick räcker det med att ett av barnen klappar ihop för att tröjan under jackan sitter lite knöligt. I nästa stund är man oövervinnerlig och står emot minsta lilla storm i vattenglaset. Det finns grader i helvetet som det heter. Eller som min syster skrev till mig efter att jag sökt sympati för min kaosartade morgon ”Life sucks, and then we die”. Over and out! ® Louise Lennersten, CEO Interspectral 30