Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E RIOT CLUB I rollerna: Sam Claflin, Max Irons, Douglas Booth med flera Regi: Lone Scherfig THE DROP Regi: Michaël R Roskam Med:Tom Hardy, Noomi Rapace, James Gandolfini med flera. nnnnn Det finns ingenting som är lagom med Tom Hardy. Den 37-årige brittens kombination av brutalitet och bräcklighet har gjort honom till en av 2000-talets mest mångsidiga skådespelare i filmer som "Inception" och "Tinker tailor soldier spy". Han var Englands farligaste brottsling i Bronson och den romantiska arketypen Heathcliff i "Svindlande höjder". Snart syns han på bioduken som postapokalyptisk polis i nyinspelningen av "Mad Max" och som Sir Elton John. I nya "The drop" utnyttjar regissören Michaël R Roskam sin huvudrollsinnehavares dualitet till max. Hardy spelar Bob, en sorgsen bartender som arbetar på en bar i Brooklyn. Det är en kuvad, kutryggig, hjärtskärande ensam man som varje dag traskar från den sunkiga baren till sina döda föräldrars stora, tomma hus. Men bit för bit lägger filmen ett pussel där en annan Bob framträder, som ett dovt muller i bakgrunden. Baren används av tjetjenska gangsters som depositionsställe för smutsiga pengar och när rånare tömmer kassan hamnar Bob och hans chef Marv (James Gandolfini) i knipa. I samma veva hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna, och lär känna en godhjärtad servitris (Noomi Rapace). Filmen bygger på en novell av Dennis Lehane och det är lätt att känna igen stämningen från andra Lehane-filmatiseringar som "Mystic river" och "Gone baby gone" - ett krypande obehag och ett öga för mänskliga relationer. Bildmässigt blir det ibland lite noirklyschigt, med neonljus och billyktor som speglar sig i regnpölar. James Gandolfini gör här sin sista filmroll. Marv är en klassisk Gandolfinityp, ömsom jovialisk, ömsom bitter och med en moralisk relativism i botten. Noomi Rapace får litet spelrum, hon spelar ett klassiskt love interest: en kvinna som behandlats illa av livet men ändå sprider ljus och värme omkring sig. Nej, behållningen är Tom Hardy. Han lyckas med konststycket att vara lika delar lättläst och gåtfull – en ytterligheternas mästare. KARIN SVENSSON FIFTY SHADES OF GREY I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Marcia Gay Harden med flera Regi: Sam Taylor-Johnson nnnnn För en tidigare oinvigd står det snabbt klart att det mest chockerande med historien om oskulden Anastasia Steele och den något äldre, hete miljardären Christian Grey är att den går från att vara en småkinky Askungen-fantasi till att bli provocerande trist. När deras två olika världar möts och han blir som besatt av just henne krävs bara några flashiga helikopterfärder och lite ofrivilligt komiska dialoger innan det är dags att gå rätt på pudelns kärna. Sagt och gjort, Anastasia och Christian sätter sig i ett mötesrum och skriver ett kontrakt för exakt hur sexandet ska gå till. Rep, det går bra. Tejp, glöm det. Piskor får stå kvar men anal fistning, inte en chans (puh!). Huruvida Anastasia ska skriva på kontraktet eller ej är den stora frågan och då krävs givetvis lite provsmakning. Den som trodde att BDSM hade något med misshandel att göra får lära sig något nytt. Sexet är i själva verket det bästa i hela filmen, som stundtals i övrigt känns märkligt livlös. När det äntligen brakar loss i sänghalmen bjuds det dock på riktigt snyggt filmskapande. Sexscenerna, som gärna hade fått vara fler, är inte särskilt explicita men småheta och tydligt gjorda utifrån ett kvinnligt perspektiv. Dakota Johnson och Jamie Dornans kemi vaknar till liv när de är avklädda och då slipper man äntligen höra deras extremt töntiga dialog. Enda invändningen är att Christian också hade kunnat bjuda på lika mycket nakenhet som Anastasia. Då hade jag glatt skrivit på filmens kontrakt med publiken, det som säger att det är ok att småfnissa och bara svälja allt relationstrassel och Askunge-trams. Men så dyker något upp som verkar ha stått i det finstilta. Plötsligt är det inte på skoj, utan allvar och sista delen av filmen är så trist att man tyvärr måste skjuta ner alltihop. Problemet är att Christian Grey är en psykotisk stalker. Att han vill ha en undergiven älskarinna är en sak, men att han dessutom vill kontrollera sin flickvän är inte romantiskt eller sexigt, det är bara obehagligt. Det är minst femtio nyanser av gammalt lökeri för mycket. MIRANDA SIGANDER 80 | nöjesnytt nnnnn Dansk films främsta engelska kännare Lone Scherfigs ("An education") nya film utspelar sig på elituniversitetet Oxford där en grupp privilegierade unga män beter sig som små svin. I deras exklusiva och helmanliga klubb, The riot club, kan de vara sig själva för en stund och slippa allt kreti och pleti som tydligen också får gå på Oxford nu för tiden. Majoriteten av speltiden utspelar sig under en herrmiddag då klubben hyrt in sig på en lantlig pub och super ned sig fullständigt. Stämningen förändras dock snabbt från uppsluppen till avslagen. Eftersom klubben har mycket att leva upp till är medlemmarnas besvikelse plågsamt påtaglig, vilket skapar en genuint oroväckande stämning. Något kommer att gå åt helvete, frågan är bara exakt när sällskapet ska explodera. Filmen är baserad på Laura Wades pjäs "Posh", som driver med den alldeles äkta Oxford-klubb som tydligen David Cameron ska ha varit medlem i. Det låter kanske spännande och visst finns det skickligt gjorda passager här. "The riot club" är en tjusigt gjord feel-bad-film som vill göra oss upprörda över klassamhällets orättvisor men den pekar så resolut med hela handen att alla nyanser försvinner och överraskningarna uteblir. Såvida man inte förvånas över att det med tillräckligt mycket pengar och klass går att bete sig nästan hur illa som helst och ändå landa på fötterna, förstås. Ett annat problem är att det inte finns någon kategori människor som är så trist att hänga med som just ett gäng aspackade unga män. Oavsett om de är snorrika unga sprättar eller helt vanliga svennebananer är mekanismerna de samma när deras civiliserade yta sups bort och frustrationer och mer eller mindre uttalade hierarkier accelererar den förutsägbara destruktiviteten. Då spelar det ingen roll att ensemblen består av flera unga heta brittiska stjärnskott, att titta på "The riot club" känns bitvis lika jobbigt som att vara den enda nyktra på en outhärdlig efterfest. MIRANDA SIGANER CIRKELN I rollerna: Irma von Platen, Miranda Frydman, Josefin Asplund med flera Regi: Levan Akin nnnnn "Det finns magi", utbrister Minoo och banne mig, med filmatiseringen av bästsäljaren "Cirkeln" påminns man om att det också finns filmmagi som funkar. När månen lyser röd, svart rök glider mellan dimensionerna, trolsk musik ljuder genom Bergslagsskogarna och när unga asgrymma kvinnor får ta så mycket plats i en film, då reser sig håren på armarna. Spelplatsen är den gamla bruksorten Engelsfors, där hinnan till andra dimensioner är speciellt tunn. Sex nyblivna gymnasister inser att de har magiska krafter och att de på något vis har ett gemensamt band. Plugghästen Minoo, den duktiga flickan Rebecka, partybruden Vanessa, den utstötta Anna-Karin, mobbaren Ida och rebellen Linnea kan visserligen knappt vistas i samma rum men ska tydligen rädda världen. Tillsammans. Redan i boktrilogin skapade Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren ett universum som var lika delar underbart som plågsamt att befinna sig i. Det handlar om tonträff och igenkänning och det stortartade i att tjejerna, trots etiketterna ovan, får vara hela människor som man genuint bryr sig om. Magin är kul men det är stunderna där emellan, med familjeliv som inte funkar, kärlek som strular, ätstörningar, utanförskap och ögonblick av renaste glädje som gör att "Cirklen" höjer sig över mängden. Att överföra denna "diskbänksfantasy", som filmgänget med nyblivna producenten Benny Andersson i spetsen själva kallar det, till film är inte det lättaste. Och "Cirkeln" är inte perfekt. Här förekommer onödiga longörer, en del väl snabba lösningar för att föra handlingen framåt och vissa av valen i filmen svider (ge mig Mona Månstråle!). Men det som funkar är så bra att det fullkomligt tar över. Som de sparsmakade men effektiva effekterna. Och den extremt lyckade rollbesättningen. Sedan Noomi Rapace drog på sig kajalen och blev Lisbeth Salander har jag inte sett några skådespelare ta sig an så hajpade roller med sådan självklarhet som den här ensemblen gör. Det är bara att hoppas på en fortsättning, Benny och company. Nu vill vi ha mer av er magi. MIRANDA SIGANDER