AMES 1
KRÖNIKA Louise Lennersten, CEO Interspectral ”MED
LUTHER PÅ AXELN OCH FAN I FÖTTERNA” TEXT: LOUISE LENNERSTEN FOTO: PRESSBILD Jag står på dagis (jag vet att det heter förskola) denna soliga, blåsiga fredagsmorgon och klär på mitt barn. Överdragen är fulla av ingrodd smuts, sand och lera, marinerade i gammalt regnvatten från pölar han badade i igår och stövlarna innehåller en halv sandlåda som jag utan att tveka tömmer ut i en papperskorg. När alla kläderna är på och vi trixat med vantarna en bra stund utbrister min son ”jag måste kissa”. Ni vet alla känslan nu. Den där uppgivenheten som kommer, stressen som börjar kännas eftersom klockan passerat den tid när alla barn ska vara lämnade och man åter sitter i bilen på väg mot sin egen arbetsdag. DEN känslan när man inser att man som förälder brister helt i allt vad pedagogik och förstånd heter och istället för att bara gilla läget, visar man sin frustration genom att med tydligt humörtonfall klaga: ”hade du inte kunnat komma på det här liiiite tidigare” eller ”men herregud, unge!” Och denna blåsiga, soliga fredag så känner jag precis…tvärtom. Jag skrattar åt honom och suckar med ett leende att det var ju typiskt. Jag förvandlas precis just där och då till den föräldern som jag alltid önskat att jag skulle vara och med en ängels tålamod och totalt lugn och det tog bara 12 hela och ett halvt år innan jag hamnade där. Och under tiden jag klär på min son andra gången efter toabesöket reflekterar jag över alla dessa jäkla gånger jag tagit med mig Luther in i situationer där han absolut inte ska vara; i mataffären, på lekplatsen och överallt annars men kanske allra mest in på dagis. När han hånat mig under tiden jag samvetsgnagande har klätt på barnen för att hinna i tid till jobbet där ingenting egentligen stressar mig så mycket att jag måste bli klar här och nu OMEDELBART! Spelar ingen roll om det innebär att jag tappar tålamodet, att det blir bråk, att jag lämnar en unge som inte alls förtjänar den behandlingen och sen själv åker med sorg i hjärtat till jobbet och tänker på mitt barn hela dagen. Så mycket värdelös energi och tid jag lagt på detta istället för att skratta med mitt barn åt det typiska i stunden och ta ett djupt andetag. Och putta ner Luther. Och trampa på honom. Hårt. Att ha Luther på axeln myntades i en titel på en LP-skiva av ett proggband år 1981. Det är alltså ett uttryck som endast funnits i 40 år och har inte alls samma aktningsvärda ålder som Martin Luther själv (1483-1546). ”Martin Luther var ung när han gick i kloster och blev munk. Han var en grubblande person, som kämpade för att vara en så perfekt människa och munk som han trodde att Gud förväntade sig att han skulle vara. Men hur han än kämpade, så tyckte han att han misslyckades.” Dåligt samvete och arbetsmoral var inledningsvis inte begrepp som förhöll sig till varandra i folkmun, men sedan 1981 är det alltså ett vedertaget begrepp med en substans som ska få oss att hålla oss lite på mattan. Och hand i hand med Jante är Luther en symbolik som jag anser borde tvättas bort. Jag avskyr att jag burit Luther på axeln så många år utan att ens reflektera över det. Förrän en sketen fredag på dagis. Arbetsmoral kan klä sig i många olika former, men skuld är inte en form som klär den särskilt väl. Det finns en anda i oss att ändå vilja göra så gott vi kan utan att vi för den sakens skull måste må dåligt. Att få må lite bra samtidigt som vi jobbar borde väl göra oss till lite bättre arbetsmoralmässigt istället för piska och morot? Den här morgonen när jag och min son båda glada kramades hejdå en kvart efter att jag egentligen borde sitta i bilen hem, så blev hela dagen bättre och jag kunde ta mig an dagen på ett annat sätt och med ett mindset som innebar att ändå hann med allt det jag skulle göra utan att ha dåligt samvete för något alls. Louise - Luther 1-0. Bara att fortsätta montera ner honom. ® 16