NG Malmo 1
mamma försöker jag också hela tiden visa att man
duger som man är. Jag skulle aldrig prata om vikt, eller viktväktarpoäng, som min mamma gjorde när jag var liten. Jag skulle aldrig äta annan mat än mina barn gör, eller knapra på salladsblad medan de äter köttbullar och makaroner. Sånt märker de på en gång. Det låter som att du har nått en ganska hög medvetandenivå i den här frågan? – Jag gjorde det under arbetet med boken. Det var då jag insåg att mina problem grundade sig i min mammas beteende under min uppväxt. Det var ju normalt att leva som hon gjorde på den tiden, viktväktarna var en av de sunda metoderna man använde. Men under skrivandet insåg jag att jag hanterat mat på ett sätt som inte var sunt, antingen var det hetsätning eller så var det självsvält, och det gick i perioder hela tiden. Jag visste inte ens att det var en ätstörning, jag tänkte att det är så man gör: Man är hård mot sig själv på veckodagarna och så frossar man på helgerna, det är inte så farligt. Men så märker man att det kan gå till överdrift. Så det var när jag skrev boken som min bästa kompis Sheila sa: "Isabella, du måste söka hjälp för det här". Och då fick jag ändra boken ganska mycket, för jag insåg att det varit ett problem som varit med mig sedan jag var tolv. Jag hamnade på löpsedel när jag var tjugo, där det stod "Blondinbella tjockmobbas", och då blev det ännu värre. Vad sökte du för konkret hjälp? – Då sökte jag ingenting, nu har jag gått till en ätstörningsklinik. I mitt fall har det 20 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2021 handlat om att jag velat ta tag i de här problemen ordentligt, och det har gått ganska fort att bli bättre. Men man kan alltid trilla dit, och man behöver ha koll på sig själv hela tiden. Du beskriver hur du som ung ser upp till stjärnor som Britney Spears och Lindsay Lohan. Vad skiljer ditt livsöde från deras? – Inte mycket, bara att de levt ett mycket mer extremt liv i och med att de är världsstjärnor. Men det har varit samma skönhetsideal, samma granskning, där man får höra åsikter om hur man ser ut varje dag. Jag tror att alla kvinnor som slog igenom vid den tiden slungades in i samma sak, och det är ett under att jag inte gick ner mig på det sättet. Nu hamnade jag i och för sig på psykakuten, men jag har ändå byggt bolag samtidigt. Det hade lika gärna kunnat gå åt ett annat håll. Tycker du att den generationens offentliga tjejer fått någon sorts upprättelse? – Nej, inte alls. Vi har bara lämnats vind för våg: "Klara er själva nu". Vi har gått igenom den granskningen, eller går igenom den granskningen, men det blir ingen upprättelse, utan de här skönhetsidealen, åsikterna, finns kvar. Vid något tillfälle i boken beskriver du hur du når insikt om att du inte trivs så bra som offentlig person. Hur ofta har du ångrat att du ens började blogga? – Jättemånga gånger. Framför allt när jag haft stalkers efter mig, att jag inte kunnat leva ett normalt liv för att jag behövt ha vakt med mig. Då har jag känt att jag inte orkat, för att det har varit så läskigt. Men också när tjockislöpsedeln kom, den var tuff. Eller när det stod att mina anställda inte trivdes. Men jag måste också lägga till att offentligheten har gett mig massa saker, jag hade inte kunnat bygga mina bolag annars, så jag är samtidigt tacksam. Det är den där djävulsdansen. Ja, vad tror du att du hade gjort om du aldrig hade startat bloggen, om du inte ens hade börjat med Playahead? – Antingen hade jag varit politiker idag, för jag var ändå aktiv inom politiken tills jag var arton. Eller så hade jag varit jurist som min pappa, för jag tycker det är kul med avtalsfrågor, och att försvara, så försvarsadvokat kanske. Din pappa verkar ha präglat dig ganska mycket. Hur tror du att hans klassresa påverkat ditt politiska uppvaknande? – Vi har hela tiden stått väldigt långt ifrån varandra politiskt. Han har alltid varit stolt socialdemokrat och gjort sin resa, men det har varit viktigt för honom att hålla fast vid sina rötter. Han kunde säga: "Absolut, Isabella, vi kan åka till Alperna i år, men du ska veta att det inte var möjligt när jag var liten". Jag sa det till honom häromdagen, att jag tagit över hans stafettpinne. Att han nådde en viss nivå, och jag fortsätter. Jag är stolt över hans resa, och jag är stolt över min egen, men jag kan också känna en oro för mina barn. De är tredje generationen, och de kommer inte förstå min pappas resa. De växer upp på Lidingö, där alla har SUV:ar. De får en annan bild av pengar? – De har haft en egen kock hemma, och vi har åkt mycket privatflyg. Sally sa någon gång: "Mamma, ska vi verkligen flyga med andra människor? Jag tycker mer om att flyga själv." Då tänkte jag: "Vad har jag gjort för någonting? Har jag förstört hennes uppväxt?". Jag är tacksam över att de var så små när allt var så, nu kan jag ge dem en mycket mer normal vardag. Hur gör man det då, alltså ger sina barn en vanlig uppväxt om man är en offentlig förälder? – De tycker att det är jobbigt med offentligheten. De märker att barn de kanske egentligen inte är kompisar med vill komma hem och leka, och de tycker det är jobbigt när folk stannar och vill ta bilder. Men hemma har vi en väldigt vanlig vardag, det är köttbullar, det är pannkakor, vi gör läxor, kollar på film, och går och lägger oss. Jag anstränger mig verkligen för att barnen ska få växa upp under normala förhållanden. Sen är de extrema ändå, för vi bor på Lidingö, och det är extremt homogent. Tror du på det sättet att kraschen långsiktigt kan ha varit bra för barnen? Det låter som att du lever ett mer vanligt liv nu än innan. – Ja, verkligen. Det är inte sunt att växa upp med en kock eller en chaufför som kör en till förskolan varje dag. Jag tror att man blir konstig om man växer upp i den typen av miljö. Min krasch har gjort att vi börjat om från början. Vi bor i ett normalt hem, där man får plocka in disken efter maten. Jag tror det är jättebra för deras uppväxt.