TIDNINGEN TILLVÄXT 1
Krönika Livskrisen är en naturlig del av livet F
14 Tillväxt ör ett par år sedan åt jag lunch med en av bankens specialister. Det var en fin försommardag och kollegan skulle i samband med årets semester gå i pension, nyligen 67 år fyllda. – Det blir väl underbart att själv få bestämma sin dag, vara i fritidshuset och umgås med barnbarnen, sa jag. Döm om min förvåning när svaret blev: – Jag fasar för detta! Det är den värsta krisen i mitt liv. Ingen kommer att fråga efter mig. Alla intressanta förhandlingar som jag har medverkat i och alla spännande människor som jag träffat på olika sätt. Allt kommer att gå vidare utan mig! Oj då, tänkte jag, och så började vi prata om något annat för att inte förstöra den trevliga lunchstämningen. PÅ HEMVÄGEN TÄNKTE jag på kollegans starka reaktion och kommentar. Det är kanske så att när vi står inför en förändring och när vi inte längre själva styr över dagordningen så blir vi frustrerade, rädda, arga och ibland också ledsna. Sådana situationer upplever vi alla under livet. Det kan handla om att bli uppsagd från jobbet, en skilsmässa eller en nära anhörigs död. En sådan situation kan också uppstå när nästa generation ska ta över gården. Just när något stort händer så känns det som gungfly under fötterna. Man vet helt enkelt inte hur livet kommer att se ut LENA LUNDH Regionchef västra Sverige Handelsbanken Skog och lantbruk lean07@handelsbanken.se Just när något stort händer känns det som ett gungfly under fötterna. framöver. Det enda man vet är att det inte kommer att bli som förut. Den känslan och situationen skapar många frågor och kanske rädsla. Vad blir min roll fram över? Vem kommer att behöva mig eller fråga efter mig? Det kan skapa en kriskänsla. Mentalt och kroppsligt agerar vi utifrån ett överlevnadsperspektiv. Det blir en sorts inre krig. När vi själva upplever omvälvande förändringar i vårt liv så fortsätter livet runt omkring oss. Nya affärer görs, arbetet på gården eller kontoret fortsätter och nya familjer bildas. Det gör att vi själva också hittar nya uppgifter och får nya roller. Vi öppnar helt enkelt vårt sinne igen för nya möjligheter. Efter ett tag känns den nya situationen helt naturlig. I somras träffade jag åter min före detta kollega. En försommardag kom han in på kontoret – solbränd och fin. Jo då, det var tufft i början, men nu var dagarna åter fyllda med sysselsättning. Det var nya former av uteaktiviteter, luncher på nya och spännande ställen och resor som tidigare inte hunnits med. – Livet som pensionär var inte som jag trodde. Det var mycket bättre! Så länge jag har hälsan kvar så har jag möjlighet att göra sådant som min vardag tidigare inte hade utrymme för. DET ÄR KANSKE så man ska tänka när man tycker att livet håller på att rämna. Det blir inte som man tänkt men bra ändå. Det kan bli början på något helt nytt! n