Nollelva 1
Citizens Band Orchestra So changed the landscape
Kulturellt, estetiskt och inflytelsemässigt var den svenska indiepopen som bäst på 90-talet men rent musikaliskt peakade den faktiskt några år senare, i början av 00talet, med en lång rad band som tog indiearvet vidare och utvecklade det. Ett av dessa strålande band som såg till att inledningen på det nya millenniet blev en fröjd att uppleva var David & The Citizens, som levererade starka låtar som exempelvis “I´ve been floating upstreams since we parted”, “Pink evening”, “Graycoated morning” och “Song against life”. 2007 kom sista skivan och två år senare drog frontfiguren David Fridlund till USA och stannade där till 2022. Under många år gjorde han ingen musik överhuvudtaget men 2019 plockade han upp gitarren igen och nu hör vi resultatet på detta album, som mestadels är inspelat själv av David hemma i hans lägenhet på en 8-kanals digitalporta och två gitarrer, en trumpet, en virveltrumma, en melodika, ett munspel, en orgel och ett huvud fullt av idéer. Anslaget från David & The Citizens känns igen, med en mix av skramlig alternativpop, folkrock och americana, men detta soloprojekt är mer nedtonat och enklare producerat. Tveksamt om detta kommer innebära en nytändning av David Fridlunds musikkarriär, men för oss som gillade honom sen tidigare är skivan ett trevligt återhörande. (TP) Everything but the girl Fuse För de som tillhör min generation och växte upp på 90-talet är Everything but the girl ett av de där bandnamnen man lagt på minnet. De hade en stor hit som hette...ja, vad hette den nu igen? Ingen aning, men visst hade de väl en megahit? Jag kollar på Spotify och låten “Missing” har överlägset mest strömningar så den måste det ha varit. Jag lyssnar. Musiken säger mig ingenting. Aldrig hört den förut. Lyssnar runt på de andra låtarna, känner inte igen en enda. Vilken var deras superhit? De måste väl ha haft en, hur kan bandnamnet annars ha etsat sig fast så hårt hos mig? Ena halvan av duon, Tracey Thorn, känner jag däremot igen. Både till namn och utseende. Men det är nog från intervjuer i Sonic, när jag tänker efter. Och någon låt av henne kan jag inte nämna. Så vad är det som gör att jag tror mig ha bra koll på bandet Everything but the girl? Inte heller nya skivan, bandets första album på 24 år, ger någon ledtråd. Duon framför sin eleganta pop bestående av lika delar melankoli och klubbkänsla, fast i halva tempot. Snyggt, värdigt och svintråkigt. Och mysteriet Everything but the girl kvarstår.. (TP) Junior Brielle Domedagsdrömmar Mellan åren 2018 till 2020 var Junior Brielle sjukt heta. En brödraduo, bestående av Gabriel och David Röhdin från Brunflo, som skulle rädda den svenska indiepopen. Det kom en EP, ett album och en EP, och duon visade att det gick att göra elektronisk radiopop med indieattityd och höja ribban markant för en genre som oftast är rätt platt, likriktad och ointressant. I mitt tycke var Junior Brielle det intressantaste som dykt upp på den svenska popscenen på många år. Sen gick luften ur lite. Det kom en pandemi men bandet gjorde ändå lite spelningar, men mest kanske de filade på det nya albumet, hur som helst tappades momentum en aning och nu när nya skivan är klar och ute så är det nog fler än jag som tänker: Junior Brielle – just det, de var väl ganska bra? Det var de då och det är de fortfarande. Duon skapar indiepop som är storslagen och intim på samma gång. De radar upp starka låtar, med melodier man bara vill nynna med i direkt. Med solkysst ljudbild och en perfekt avvägning mellan livsförälskelse och melankoli. Kort sagt, det låter helt förtjusande. (TP) Linnea Henriksson Det lilla The Tallest Man on Earth Henry St. Halmstadstjejen har onekligen fått ur sig ett antal riktigt bra poplåtar sedan starten för dussinet år sedan. Hon är en bra artist, inget snack om saken. Personligen har jag tyckt att det gärna skulle funnits lite mer särart, lite mer experimentlusta och lite mer som får det att verkligen bränna till hos lyssnaren, men jag ska inte gnälla. Gillar man okomplicerad pop på svenska är Linnea Henriksson en av de bästa vi har. Nu har det gått hela sex år sedan sångerskan släppte en fullängdare, och under den tiden har hon fått barn och hunnit bli 36 år. Hon har blivit vuxen och det hörs i musiken. Här finns inte särskilt mycket glättig radiopop, istället gräver hon ner sig i det mörka och mänskliga, till komp som visserligen kan beskrivas som melodiös pop men som ofta snarare snuddar vid jazz och andra mer utmanande tongångar. Texterna tar sig an ibland ganska tunga ämnen. Själv hävdar Linnea att hon sjunger om “det lilla", och ska även ut på en turné som stannar på små, lite bortglömda scener. Det är en bra skiva, där Linnea vågar ta sitt artisteri vidare. Och kanske är det starten på en ny fas i hennes karriär. (TP) Det har bara gått ett halvår sedan The Tallest Man on Earth, eller Kristian Mattson, släppte sin senaste skiva. Då handlade det om coverplattan “Too late for Edelweiss” där han tolkade diverse andra artister, från The National och Bon Iver till Håkan Hellström som han även lånade albumtiteln av. Nu verkar han vara sugen på att sjunga lite egna låtar igen, så på sitt sjunde album radar han upp elva singer/songwriter-sånger som garanterat kommer att tilltala fansen, och en hel del andra också. Den typiska Dylan-minnande stilen finns där, och låtarna cirklar som vanligt runt Kristians gitarrspel. Men han är inte helt själv med sin gitarr utan har tagit hjälp av en del amerikanska musiker som utan att liksom märkas fyller ut låtarna på ett sätt som behåller illusionen av att The Tallest Man on Earth bara är en snubbe och hans gitarr. Det låter luftigt, lättfotat och lustfyllt. Titelspåret är en känslig pianoballad som sticker ut lite extra, liksom mer mjukt drivande “Looking for love”. Har man ett genuint uttryck, känsla i rösten och starka låtar så behövs inte en massa krusiduller, det visar The Tallest Man on Earth. (TP) Ed Sheeran Subtract Den brittiske sångaren, och radiostationernas älskling, Ed Sheeran är tillbaka med ett nytt album. Återigen kan vi förvänta oss sammetslen pop som stryker medhårs och är så där inställsam att klockorna stannar. Och visst är det mjukt, visst finns det låtar som kommer passa hitlistorna, men denna gång så är texterna och handlingen på albumet annorlunda än vad han brukar leverera. När hans fru var gravid med parets andra barn och samtidigt drabbades av cancer så gick Ed igenom en tung period. Lägg där till bortgången av en vän så förstår man att livet var allt annat än lätt. Hans terapi och sätt att få ordning på sina känslor är enligt honom själv att skriva musik… och det har utmynnat i nya albumet ”Subtract”. Låtarna framförs mestadels med ett eller ett par instrument, vilket passar Eds röst fint. Dom flesta låtar är bra och man får mycket Ed, det är mycket känslor och hans röst och melodier ges mycket utrymme. Det här är nog hans starkaste album hittills, inga låtar kommer dock att spelas och streamas så mycket som ”Bad habits” men det kanske inte gör så mycket. Det här albumet och många låtar övertygar på ett ärligt och fint sätt som Ed tidigare inte varit i närheten av. (JL) NOLLELVA 55