NG Sthlm 1
knappt en yta som inte täcks av grafitti… Uh, jag
låter som Pernilla Wahlgren när hon beskriver Södermalm. När blev jag en sådan jävla fegis? Svara inte. Min pappa har berättat för mig om en gång när han skulle hämta mig på förskolan och några barn ropade från ett träd att jag inte vågar klättra upp till dem. Det hade de rätt i och det var sista gången jag var vikarie. SKJUTER UPP BESLUTET och drar och badar i hotellets takpool. Jag är ensam där. Det är förvisso skönt, men det är ytterligare ett bevis på något jag började ana redan innan jag åkte: Pireus är inte riktigt en stad man stannar och turistar i. Man sover här en natt innan man åker ut till Hydra eller någon av de andra öarna. JAG VILL ÄTA gyros till middag. Googlar och hittar ett ställe som heter Karambelas, har 4.8 i rating och är helt draperat i Olympiakos-halsdukar och vimplar. Enkelt beslut. Dessvärre är det inte öppet. När jag kommer fram är jalusierna nere. Googlar och hittar ett nytt ställe i hamnen. Det är marginellt godare än Gyrella. Och så är det väl med grekisk mat. Sällan bättre än tre plus. Vet ni förresten vad man får om man korsar en taliban med en grekisk kypare? En mördarsnigel. När jag väntat på att få betala i över en timme ledsnar jag och tar en springnota. TILLBAKA PÅ THEOXENIA Hotel. Klockan är inte 22 än. Möjligheten att gå på fotboll lever. Juryn är fortfarande ute när mitt ex skickar en demo om vårt breakup. Om jag dör ikväll skulle jag åtminstone leva vidare i a-rotation i P3. Men jag föredrar faktiskt att leva vidare i min lägenhet och bestämmer mig därför för att dricka upp minibaren framför CNN. NÄSTA DAG ÄR en stor dag. Jag ska äta lunch på Varoulko, Pireus enda Michelinrestaurang. Det är tyvärr ingenting jag tänker på när jag lastar frukostbuffétallriken full, så jag anländer lite mättare än man borde vara när man ska ta itu med en avsmakningsmeny. Till brödet får jag en dipp som består av apelsinjuiceinfuserad tomatpuré och smakar julafton och sommarlov samtidigt. Den är så god att jag funderar på att avbeställa maten och bara äta den underbara röran med sked. MEN DET GÖR jag inte utan får snart in en assiett belugakaviar på persikoskivor. Lägger upp den på insta och skriver att man inte ska prata med mig innan dagens första belugakaviar. Fortsätter med det skämtet i fyra rätter, men lagom till kräfttartaren får jag nog av mig själv och det vidriga skrytet och slutar. ”Fine dining i grekiska hamnstäder brukar alltid vara bra!”, kommenterar min kompis Simon. ”De har en stjärna”, försöker jag. ”Jag var på en restaurang i Aten som hade två stjärnor en gång. Den hette Funky Gourmet”, svarar han. POINT TAKEN. DET ska dock sägas att en sjurättersmeny här kostar 115 euro, vilket får betraktas som prisvärt även om vissa av rätterna inte håller högsta nivå. Servicen gör det fram till att notan ska betalas. Då lämnas jag på nytt ensam för en timmes ostörd kontemplation. NÄR JAG VÄL fått göra rätt för mig drabbas jag av en barnslig impuls att köpa en Olympiakos-tröja. Påhejad av några glas grekiskt vin går den inte att stoppa. Trots att jag vet att den kommer gå samma öde till mötes som alla andra fotbollströjor jag köpt genom åren. Den kommer bli hängande på en galge i garderoben. Men fuck it, jag vill ha den. Dagen avslutas med CNN, minibartömning och en grekisk sallad från room service. FÖR ATT INTE BLI deprimerad bestämmer jag mig för en båtutflykt till Hydra, sommarens mest populära resmål bland svenska hipsters. På färjan smsar jag Nöjesguiden-alumnen Rasmus Blom, känd Hydra-entusiast och den personen jag känner som bär smoking oftast, och ber om tips på lunchhak. Han svarar att jag egentligen inte behöver några tips, eftersom det finns god enkel mat överallt, men att Ostria och Douskos är bäst för grekiskt och Il Casta för italienskt. Han säger också att jag borde gå till Pirate bar och beställa en ”Rasmus Blom”. Dessvärre gör han det först efter att jag har slagit mig ner på Psaropoula. Men det gör inte så mycket. Psaropoula har en fin terrass med utsikt över Hydras hamn och jag blir serverad en utsökt kräftpasta, som jag tvingas skölja ner med ouzo när tolv svenskar på gruppresa fördärvar utsikten med sin entré. Sedan tar jag apostlahästarna till Pirate bar och beställer en ”Rasmus Blom”. Kyparen skrattar och hämtar en Zingo. Medan jag smuttar på den kommer en tjej fram och visar sin mobil. ”I don’t want to interrupt, but nice shirt!” har hon skrivit i anteckningar. ”Thank you, it’s from Stockholm Surfboard Club”, svarar jag glatt innan jag fattar att hon är servitris på stället. KOMPLIMANGER FRÅN ANSTÄLLDA räknas inte och Zingon svalkar inte tillräckligt. Jag bestämmer mig för att bada och behöver inte gå långt för att hitta en klippa utan alltför många andra badgäster. Jag byter om till badbyxor och dyker i. Det sista jag ser innan mina armar krossar spegelbilden i vattnet är att jag faktiskt är glad. Det har inte hänt sen inte vet jag. NR 9, 2023 | NÖJESGUIDEN 37