Nollelva 1
Sator Return of The Barbie-Q-Killers På 90-talet
var det populärt att ha dolda bonusspår på CD-skivorna. En stund efter att sista låten tonat ut kom det plötsligt ett gömt spår som inte stod utskriven på omslaget. Rekordet tog Sator med skivan “Barbie-QKillers" 1994 där de körde hela jäkla plattan en gång till som dolda bonusspår. Kul, men det var också det bästa med skivan för rent musikaliskt gjorde albumet inga större avtryck. Tvärtom sammanföll det med att bandets storhetstid tog slut, efter de tre tidigare kanonplattorna “Slammer”, “Stock rocker nuts” och “Headquake”. Bandet gick ifrån sitt tidigare tunga sound och släppte istället en skiva med obskyra låtar med okända amerikanska punkband. Och nu är dags igen. 28 år efter ettan kommer nu uppföljaren med fler punkcovers. 24 stycken för att vara exakt, eller 29 om man köper dubbelvinylen. Bland de band man tolkar finns Devo, White Flag, The Undertones och The Go-Go´s, men också ett gäng grupper som mänga säkert inte hört talas om. Denna platta känns, utan att glänsa, vassare än den första. Men den går nog bättre hem hos punknördar än hos Satorfans. (TP) Obs: Skivan släpps 29/7 The Boppers White lightning Veronica Maggio Och som vanligt händer det nåt hemskt När man tänker på det låter det rätt knäppt att The Boppers under några år i början av 90-talet var ett av landets hetaste band. Dels för att de lirade 50- och 60-talsmusik och dels för att de bara ett år tidigare var bortglömda föredettingar som hade sin peak tio år tidigare. Även det var rätt osannolikt: att ett gäng killar i 20-årsåldern startade ett doo wop-band mitt under disco-eran och fick till ett debutalbum som än idag är en av de mest sålda svenska skivorna. Och här sitter jag 2022 och skriver om de nu ganska grånade rockfarbröderna, även det ganska oväntat. Jag har dock svårt att tro att det är någon ny revival på gång, men The Boppers har sin publik och de förtjänar den. För det är ett band av kompetenta musiker som är ganska ensamma om sin stil i Sverige, även om de med åren har tonat ned boppandet och mer kan ses som ett retrorockband. Visst, ibland har de gjort lite utflykter hit och dit men i det stora hela har de varit 50- och 60-talsstilen trogen och det är en styrka i mina ögon. “White lightning” är inte världens mest intressanta platta. Den består av traditionell nostalgimusik som inte uppfinner något nytt. Men den har bra med energi och är stabilt framförd och är nog ungefär vad Boppersfansen vill ha 2022. (TP) Veronica Maggio är troligtvis landets största kvinnliga popartist och har varit ledande i hur modern svensk popmusik ska låta de senaste femton åren. Men skärskådar man hennes karriär ser man att hennes stjärnstatus till största delen bygger på gamla meriter. Hon gör fortfarande bra musik men hennes storhetstid ligger sisådär tio år bak i tiden, det blir tydligt oavsett om man tittar på listplaceringar, streams eller Grammisar. På de tre senaste plattorna har hon blivit försiktigare och tråkigare. De där riktiga hitlåtarna har saknats, men hittills har hon räddats av en hög lägstanivå. En skiva med Maggio kan vara rätt ointressant, men den blir aldrig något bottennapp. Även här på sin sjunde platta räddas hon av det stabila hantverket, men låtmaterialet är halvsvagt. Finns det spår med hitpotential så gömmer de sig väl. Låter hon förresten inte lite uttråkad också? Kanske ligger svaret i att hon har svårt att ta klivet från ung popsnärta till kvinnlig 40-plusartist på ett snyggt sätt. I några låtar, som exempelvis “Förlorat mot världen”, hamnar hon rätt och där finns något att bygga vidare på för att fortsätta kännas relevant. Men att släppa fler skivor med samma lättsamma tonårspop som fick henne känd är nog garanterat fel väg att gå framöver. (TP) Moonica Mac Part two Sonic Surf City Victory at sea Såg ni “Så mycket bättre” så vet ni kanske att bakom artistnamnet Moonica Mac så döljer sig Dalarnabördiga Lisa Brolander. Artistnamnet tog hon från sina inspirationskällor Monica Zetterlund och Fleetwood Mac och debutalbumet “Stark & sårbar” kom 2019. Nu är uppföljaren här, men varför den heter “Part two” när Moonica sjunger på svenska känns konstigt. Även det stiliserade omslaget känns märkligt med tanke på Moonicas musik och övriga estetik. Jaja, det är inget vi ska fastna vid. Musiken kan beskrivas som en slags visbetonad mjukpop som ibland nästan känns folkmusikinspirerad, ibland drar iväg mot Twin Peaks-land men oftast har tydliga retroinslag och doftar 50-tal. Tretton mjukt smekande spår som man nog bör ha viss närvaro när man lyssnar på. Rösten ligger nära och har ett signifikativt darr som är Moonica Macs största tillgång men också utgör ett visst problem. För dels för rösten tankarna lite väl mycket till nämnda Monica Zetterlund och dels är den så uppenbart manierad, det hörs om inte annat när man hör artisten tala. Men Moonica Mac kommer precis undan med det, för hon gör sina låtar så bra och bjuder helt enkelt på rasande trevlig lyssning. Det gör att det även funkar i avslutningsspåret där Cleo plötsligt kommer in och rappar. (TP) Sommaren är här och vad är det bästa soundtracket till den? Jo, en ny skiva med Norrköpings surfstoltheter Sonic Surf City såklart. De har lirat punkbetonad melodiös surfpop sedan slutet av 80-talet och blir märkligt nog bara bättre, de senaste plattorna från 2010 och framåt har varit det bästa de gjort med surfmusik i världsklass, och ”Victory at sea” fortsätter den trenden. Många av de 16 låtarna är snabba, högenergiska surfpopdängor med körer, punkkänsla och refränger som Weezer skulle döda för. Bra, men lite stöpta i samma form. Lyckligtvis finns här ett gäng udda spår också som skapar en mix som lyfter plattan, exempelvis den dramatiska och instrumentala “Tiki tarantula”, jullåten “Happy holidays” och inte minst titelspåret som är någon slags irländsk sjörövarsång. På tal om det så är ju humorn surfarnas kanske främsta kännetecken. Den finns i den ettriga musiken, i de pojkrumsfåniga texterna, i Woodies röst, i låttitlarna och i alla knasiga ljud som hörs i låtarna. Sonic Surf City skriver inte bara bra låtar, de står för en livshållning som värmer och inspirerar, samtidigt som de väcker längtan till exotiska platser. San Diego har aldrig varit mer lockande och en dag, tänk en dag är jag där. (TP) Lykke Li Eyeye Lykke Lis förra album ”So Sad So Sexy” från 2018 är inte en av hennes bättre utgåvor, visst fanns det bra låtar men kostymen passade inte riktigt. I samma genre som typ Zara Larsson försökte hon och hennes producenter göra någon form av lyxig och klubbig radiopop, annat är det nu. Lykke Li årgång 2022 låter annorlunda, ganska mycket annorlunda faktiskt. Skivan har spelats in i hemmet i Los Angeles tillsammans med Björn Yttling som även var hennes producent på debutplattan. Hon beskriver nya ”Eyeye” som en gåva till sitt 18-åriga jag, där hon är tillbaka på kammaren i hemmet och vill nu göra något till sig själv. Pophistorien är full av experimentskivor, ni vet en sån skiva som man bara behöver göra, inte för att det är bäst för karriären utan att för att man bara måste… och för att man vill få ur sig något som man kanske tycker är speciellt. Jag tycker att Lykke Li i den bemärkelsen har lyckats riktigt bra. Det här skitsnyggt producerat, det är superdeppigt, och vemodet… ja, det ligger som en blöt filt över hela skivan. Trots avsaknaden av upptempolåtar så finns här faktiskt melodier och ett uttryck som passar Lykke Li perfekt, där ”Highway To Your Heart”, ”5D” och ”Happy Hurts” är riktigt bra låtar på ett album som ändå får anses som lite speciellt. (JL) NOLLELVA 85