Nollelva 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Dumma mej - Collection 4 dis
c ”Dumma mej”-filmerna har varit en av det senaste årtiondets stora filmsuccéer. Den första filmen kom 2010 och där fick vi träffa mästerskurken Gru som bestämmer sig för att stjäla månen med hjälp av en krympstråle. Tre år senare kom en uppföljare om Gru och minionerna och 2015 kom spinoffen ”Minioner” som utspelas innan den första filmen. I somras hade ”Dumma mej 3” biopremiär och nu finns alla dessa fyra filmer samlade i en fullmatad box. Kanske en lämplig julklapp till barnen (och en del vuxna)? (TP) FILM American made V.51 Borg V.02 Klassiska uppgång-och-fall-historier är inget nytt på Hollywoodhimlen, och särskilt inte när de handlar om knarkaffärer. Att de bygger på verkliga händelser är inte heller något ovanligt. Så vad har ”American made” som gör att vi ska ägna tid åt den här filmen? Tja, Tom Cruise i huvudrollen. Lite coola flygscener och... faktiskt inte så mycket mer. Det känns som att man sett denna typ av film mängder av gånger tidigare, och ofta fräckare berättad och mer engagerande. Cruise är en riktig hejare till pilot som flyger vanligt reguljärflyg. Tack vare sina unika flygkunskaper blir han värvad av CIA för att utföra hemliga uppdrag i Centralamerika. Där blir han snart värvad till att smuggla med sig knark tillbaka till USA, och efter det blir uppdragen bara fler och fler tills allt bara är en enda stor röra av vapen, knark, spionage och andra skumraskaffärer så man inte längre kan avgöra vilken sida som är god eller ond. ”American made” roar gott för stunden men är alltför hurtig, bekymmerslös och ytlig för att riktigt kännas. En del av det tokroliga hade gärna fått bytas ut mot mer allvar och fördjupning. Filmen har viktiga saker att berätta kring USA:s politiska roll under tidigt 80-tal men vågar inte gå på djupet i ämnet. (TP) Det har blivit populärt med svenska biopics på senare år och denna gång är det vårt svenska tennisess Björn Borgs liv som ska skildras. Att berätta en hel livshistoria blir dock oftast inget vidare och lyckligtvis har Ronnie Sandahls manus fokuserat på Björns jakt på sin femte Wimbledontitel med finalen mot John McEnroe som det självklara crecsendot. Helt rätt, inte bara för att det var en oerhört rafflande match utan på grund av de två motpolerna de två rivalerna utgjorde. Den kylige Borg mot den hetsige McEnroe, båda med sina egna inre strider att utkämpa. Sverrir Gudnason är oerhört porträttlik som Borg, och namn som Shia LaBeoef, Stellan Starsgård och Tuva Novotny i de övriga ledande rollerna är inte heller fy skam. Faktum är att ”Borg” håller en förvånansvärt hög kvalitet i varje detalj. Filmen kulminerar i en lång finalmatch som känns spännande trots att alla vet hur det gick. Men allra bäst är nog den fina skildringen av Borgs och McEnroes rivalitet och när matchbollen slås in har även den rebelliske amerikanen på något sätt vunnit publikens gunst. (TP) TIPSET Småstad En av årets mest hyllade filmer är en liten lågbudgetproduktion som spelades in med amatörskådespelare, som tillika är syskon, i lilla Vadstena. Och även om ”Småstad” såklart har sina brister så har den så mycket annat som väger upp och gör det lätt att falla in i hyllningskören. Själva storyn kretsar kring att pappan dör och därefter får vi följa de fem vuxna barnen, deras liv, drömmar, relationer och minnen av uppväxten. Pappan har lämnat efter sig personliga videomeddelanden, som tillsammans med autentiska videoklipp och samtal mejslar fram en bild av familjen. Här finns bland annat kommunens flyktingansvarige som blir lite väl personligt engagerad, sjukvårdsadministratören som går tillbaka till jobbet som ambulansförare på äldre dar, och så enda sonen Björn som har en särskilt framträdande roll. Här finns känslosamma ögonblick när det är svårt att hålla tillbaka tårarna och roliga stunder när skrattet bubblar fram, och däremellan en stor dos värme och vardagsrealism. Personerna spelar sig själva och gränslandet till det dokumentära skapar en äkthet som känns smått unik. Filmen kan vara svår att få tag i, men finns att streama på nätet. (TP) Logan Lucky V.02 Regissör Steven Soderbergh gjorde stor succé med sina ”Oceans Eleven”filmer när det begav sig. Nu har han i princip tagit samma koncept men gjort en slags white trash-variant. Istället för coola kostymsnubbar i glammig Las Vegas-miljö har han ett gäng rednecks i rollerna och förlagt handlingen till den amerikanska södern. Kanske är det ett tecken i tiden, för på senare år har det kommit ett antal filmer om fattigt folk i södern som gör en stöt för att få ordning på tillvaron när jobben försvinner och samhället sviker. Denna gång är det en racingbana som ska rånas under årets största lopp. Det sker på sedvanligt Soderberghvis med en smart plan som är genomtänkt i varje detalj. Rånarna är en samling udda figurer, vi har Loganbröderna varav en spelas av Channing Tatum och den andra är en enarmad bartender. Och så har vi Bangbrorsorna varav två är byfånar och den tredje spelas av en blonderad Daniel Craig. Inledningsvis känns ”Logan Lucky” lite tillgjord, som om Soderbergh ansträngt sig väl mycket för att skapa en kultrulle, men efterhand får filmen upp farten och landar i rätt tonläge. Mycket humor, en stor dos knasighet, lite smartness och faktiskt smått rörande i en scen mot slutet gör ”Logan Lucky” till en lättsmält men väldigt underhållande historia. (TP) The Dark Tower V.03 Varningslamporna blinkar frenetiskt. Till att börja med är det få Stephen King-filmatiseringar som blivit lyckade. För det andra är det en bokserie i åtta delar som ska kokas ned till en långfilm på en och en halv timme. Och för det tredje har projektet tydligen kantats av problem och blivit rejält försenad. Med de förutsättningarna har danske regissören Nikolaj Arcel ändå lyckats hyfsat, utan att på något sätt briljera. För detta är en lättsmält rulle som roar en smula för stunden men lämnar få eller inga avtryck. ”The Dark Tower” är en slags fantasy/sci fi-saga där skurken ”mannen i svart”, spelad av Matthew McConaughey, åker runt mellan olika världar för att hitta barn med speciella telepatiska krafter som han ska utnyttja för att rasera ett stort torn som på något sätt håller ihop universum. Mot honom står den sista revolvermannen (Idris Elba) och underbarnet Jack (Tom Taylor). Det bjuds på en del tuffa pang pang-scener, men filmen lider av att den inte hinner bygga upp och förklara mytologin. Det känns som att Arcel bara skrapar på ytan av historien. Det har talats om att göra tv-serie av ”The Dark Tower”, och det hade nog varit en bättre lösning. (TP) KLASSIKERN Die hard (1988) ”Yippie-kay-ay, motherfucker”! Bruce Willis tuffa oneliner i ”Die hard” blev snabbt legendarisk, och det blev faktiskt hela filmen, vilket medfört att den fått en lång rad uppföljare. Ingen kan dock riktigt mäta sig med originalet som hittade en perfekt tonträff, perfekt balanserad mellan skön humor och tuff action. Willis spelar snuten John McClane som hamnar i en skyskrapa där det hålls en julfest. Dessvärre kidnappar ett gäng terrorister festdeltagarna (inklusive McClanes fru) och rånar ett bankvalv. Den enda som kan stoppa dem är såklart nämnde McClane, utrustad med en rapp käft och ett rejält jäklaranamma. ”Die hard” är liksom sinnebilden för hur en riktig, gammaldags actionrulle ska vara. Fullt ös, karismatisk skurk och en hjälte som aldrig ger upp. Luta dig tillbaka i soffan och gör dig beredd på att bli underhållen. (TP) NOLLELVA 57