NG Gbg 1
A tt benämna Sara Parkman som en mångsysslare av
rang känns som en grov underdrift. Hon är violinist, sångerska och kompositör, men också opinionsbildare, skivbolagsägare, dramatiker och inte minst delägare i en gruva. Med ett sommarprat, På spåret-medverkan och diverse fina prisnomineringar kan hon nog också numera kalla sig folklig. Den 14 oktober landar hennes tredje album Eros Agape Philia. – Jag tycker att det är jobbigt att släppa saker. När en skriver musik är en uppe i det, det är det enda en går runt och tänker på. Sen när det ska släppas för andra är det som att det bara är en produkt, då har en tappat det magiska. Då handlar det om att sälja och visa upp, det tycker jag är ganska jobbigt. Och så är jag nervös för vad folk ska tycka, jag är inte så kaxig. Egentligen handlar det väl om prestationsångest. I DRYGA TVÅ år har Sara Parkman arbetat med det nya albumet tillsammans med producenten Hampus Norén. Det har kommit till i hennes stuga i Bergslagen, under en residens på författaren Elin Wägners gård i Småland, hennes egen studio i Hägersten samt Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Många brukar föredra att ha en bestämd inspelningsplats, men dina album har en ganska rotlös process? – Det har blivit så. Varje plats ger sin klang och präglar med sin historia. När vi gjorde förra albumet Vesper var vi i en övergiven gammal skola på den estniska landsbygden. Det var väldigt mörkt och kallt och det hörs. Om en är hemma så pågår livet, men om en åker iväg så händer någonting annat. Det är också ett väldigt kul sätt att resa på, att skriva musik. Hur skulle du beskriva det nya albumet? – Det är en skiva som handlar om kärlek på olika vis, därav namnet Eros Agape Philia. Det grekiska språket har många ord för olika typer av kärlek. Eros är den erotiska, Agape är den gudomliga och heliga kärleken, Philia är kärleken till vänner eller familj. Jag har försökt formulera mig kring kärlek på massa olika vis, till en förälder, till en vän och till en partner. Men också om sex, det var jättesvårt att skriva om. Titeln satte ord på något som jag tyckte väldigt mycket om. Det värdesätter de olika kärlekarna som likvärdiga och visar hur de kompletterar varandra. Meningen med livet är att älska, men det är så väldigt svårt. Så då kan det vara rätt praktiskt att göra musik och text, en får öva sig i någonting som jag tycker att jag borde bli bättre på. Varför var det jobbigt att skriva om sex? – För att vi lever i en väldigt hypersexualiserad kultur. Nu känner jag mig som en boomer när jag säger det, men så är det. Populärkulturen är ju det. Vi säljer saker med sex, det är ingen nyhet. Porr är närvarande på många olika sätt. Men jag själv, och jag tror många med mig, tycker att en ganska sällan kan relatera till dess gestaltningar av sex. Det är nästan som en parodi på sex eller en pastisch. Att försöka skriva om det är en väldigt tunn linje. Om det blir dåligt blir det riktigt töntigt eller pinsamt, för var och en har ju sin egen relation till ens sexualitet och intimitet. När en ska försöka sätta ord på någonting som har med det kroppsliga att göra är det lätt att förminska det, och då blir det fånigt. JUST KÄRLEK ÄR också ett ämne som Sara Parkman har undvikit att skriva om innan. – Det är så många som skriver om kärlek, och jag har tänkt att jag inte är en sådan som skriver om kärlek. Jag har istället skrivit ganska mycket om politik eller konkreta saker. Att skriva om kärlek nu har nog varit ett sätt att ta sig själv på allvar. Jag är också en person som älskar och blir älskad. På den förra skivan utforskade jag ett religiöst språk. Det var jätteläskigt då och jag kände att jag inte kunde prata om det riktigt. Men så gjorde jag musik om det och då fick jag plötsligt tillgång till det språket. Lite så tycker jag att det är med det här också. Men hur kom det sig att du ville skriva om just kärlek nu? – Om tio år kommer det att finnas ett solklart svar på det, när en ser var en var i livet. Den första skivan var en uppsamling av åren då jag var 20-25. Skiva nummer två handlade om att kika i sitt arv men letade sig också uppåt till det heliga, andliga och religiösa. Då kanske det här är steg tre, relationerna som jag blir till genom. Jag har också försökt komma tillbaka till det kroppsliga och vara i jorden. När en har skrivit om det stora och ju mer en betar av så kommer en närmare och närmare sig själv. När vi började på albumet så var det en ganska dålig relation som precis hade tagit slut, så det fanns en hjärtesorg som behövde bearbetas. Då är det ganska fint att gå in och vara i kärlek. Det känns som att du blir mer och mer filosofisk för varje album. – Jag tycker ju om skapandet där en hivar NR 9, 2022 | NÖJESGUIDEN 19 ”DET VAR JÄTTESVÅRT ATT SKRIVA OM SEX”