NG Gbg 1
”DET FINNS EN KONTRAST I ATT BESJUNGA ANTINATIONA
LISM MED FOLKMUSIK” in det en är i. Jag har alltid tyckt om att förhålla mig till musik utifrån ett konstnärligt perspektiv, att förvandla det en tänker och funderar kring till musik. Det är också ett sätt att förkroppsliga ord. Ibland kan det vara svårt att ta till sig det, men genom musiken så kan också kroppen få känna det. SARA PARKMAN BESKRIVER det nya albumet som en akt två till det tidigare, med skillnaden att soundet den här gången är lite soligare och lyckligare. Men folkmusiken är en ständig palett. Hon utbildade sig till folkmusiker på Kungliga musikhögskolan i Stockholm och har spelat fiol sedan hon var sju år gammal. – Min musik är ganska långt ifrån hur folkmusik låter. Men all musik jag skriver är grundad i den. Det är som att folkmusiken blev mitt modersmål. På samma sätt som att det hörs att jag pratar svenska egentligen när jag pratar engelska. Väldigt många av mina melodier går i tretakt, det har influerat hur jag bygger arrangemang, eller hur jag tänker kring sväng, rytmiseringar, modalitet, tonalitet och skala. Sen så fylls referensramen på såklart, men det en är uppvuxen med är ens grundtonalitet. För mig är det folkmusiken och den musik jag växte upp med i kyrkan som var en blandning av klassisk musik, psalmer och gospel. Du är engagerad i många olika projekt, hur har du tid? – Jag har alltid gjort mycket saker samtidigt. Sedan är det väl också rent 20 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2022 krasst så att jag har inget annat brödjobb, så det måste ske många saker och till skillnad från andra jobb så syns det ju offentligt. Sen så kan jag banna mig själv i efterhand och tänka “varför ska jag göra så mycket för”. Jag kan bli rädd att en ska bli sedd som en vräkpotta som bara står och skriker och tar plats. Men det är väl bara ett sätt att hantera livet, en typ av ångesthantering att skapa grejer. SARA PARKMAN VAR med och startade Folkmusiker mot rasism och har engagerat sig i nätverket Keychange och tankesmedjan Unga tankar om musik. Dessutom är hon med och driver skivbolaget Supertraditional, som har blivit ett sätt att skapa plattformar för lite smalare musik. – Det är roligt att fundera kring den bransch en är en del av, att vara med och skapa något bra eller förändra det som suger. Till exempel hur resurser fördelas, i och med Spotifys makt och våra jättelåga livegager. Det är en anledning till att många lägger av, att en inte får ihop det ekonomiskt. Alla vill lyssna på musik, men det är väldigt få som är villiga att betala för det. Sedan har vi en kulturpolitik som vill främja konstig, udda och smal musik. Det går att få stipendier för det som inte är kommersiellt gångbart. Men vid ett eventuellt maktskifte är det en stor risk att det försvinner. Det kommer få grava konsekvenser för svenskt kulturliv. Mycket av den kommersiella musiken lägger örat mot marken mot mer subkulturell musik. Det fattar inte alltid politiker – att det därför är viktigt att ge stöd till det som inte bär sig själv ekonomiskt. Någon måste våga göra det konstiga trots att en är rädd att folk tycker att en är dum i huvudet. Så kan den som gör mer trygga produktioner bli inspirerad av det. Du använder också folkmusiken som ett motstånd. – Jag har länge jobbat med folkmusik och antinationalism. Man kan väl krasst säga att högerkrafter och nationalistiska partier försökte appropriera svensk folkkultur. De ville värna om svensk kultur, men väldigt mycket av det som vi tänker är svensk kultur är importerat. Det finns en svensk folkkultur som är specifikt svensk, som det svenska språket, men det är hela tiden rörligt och har genom historien präglats av resande mellan länderna. Det blir väldigt märkligt när de vill sätta en gräns för vad som är svenskt, att det är en essentialistisk kultur. För så är det inte. Det finns en lång tradition runtom i världen av att använda sig av folkkultur som ett politiskt slagträ. Nationalister får använda sig av folkkulturen om de vill, men det betyder ju att jag också får använda mig av den för de åsikter och politiska tankar jag har. Det finns en kontrast i att besjunga antinationalism med folkmusik som är rätt given. Det blir lite som en trojansk häst. Folkmusik är traditionellt förknippad med liveformatet. Låter din musik bättre live? – Den låter annorlunda, det är två olika saker. Då kan en också skapa rummet tillsammans. Det är inte en gudstjänst, men jag tycker att det finns ganska mycket likheter med det. Vi gör en parentes i tiden där vi på scenen och publiken delar konserten tillsammans. Det blir så mycket mer som samspelar än bara det som låter. Jag lyssnar inte på min egen musik efter att den är klar. Då är en inte längre i den heliga kreativa världen. Men när det är live är en i det pågående skapandet och då är det bara kul. Vad händer nu? – Jag ska turnera i höst och vår, sedan blir det att påbörja ett nytt album och skriva teatermusik. Jag ska också åka till ett kloster i Paris nästa vecka och gå en kurs i gregoriansk sång med min pappa och ett gäng präster och kantorer. Jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på. Men det blir någon slags semester innan albumsläppet. Eros Agape Philia släpps den 14 oktober. Dagen efter har Sara Parkman premiär för sin turné. TURNÉDATUM 15/10 Malmö, Malmö Live 22/10 Ljusdal, Röda Kvarn 23/10 Svanö, Folkets Hus 26/10 Stockholm, Nalen 28/10 Uppsala, Uppsala Konsert & Kongress 29/10 Linköping, Domkyrkan (solo) 4/11 Göteborg, Stora Teatern 5/12 Lund, Mejeriet 6/12 Köpenhamn, Vega