Nöjesnytt Helsingborg 1
Nöjesnytt Helsingborg PÅ KROGEN
Nöjesnytt Helsingborg MODE
Nöjesnytt Helsingborg NOTISER
Nöjesnytt Helsingborg FILMKOLL & RECENSIONER
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS JA
CK RYAN: SHADOW RECRUIT I rollerna: Chris Pine, Kevin Costner, Keira Knightley med flera Regi: Kenneth Branagh MANDELA: VÄGEN TILL FRIHET I rollerna: Idris Elba, Naomie Harris, Terry Pheto med flera Regi: Justin Chadwick nnnnn Tanken på att apartheid har funnits i modern tid är, förutom helt bisarr, också en stark drivkraft till att uppmana till att gå och se den här filmen. Som en smidigt avklarad historielektion i stiligt storfilmsformat fungerar den nämligen utmärkt. Vi börjar i lille Nelsons barndomsby där han lär sig att bli man. Sedan hopp till hans tid som pionjäradvokat och tjejtjusare. Så småningom bildar han sin första familj men vinner inte några årets pappa-pris direkt. Dessutom föds ett politiskt intresse och han blir värvad av ANC, som snabbt inser hans potential som stark kraft. Konflikten mellan att leva med sina egna barn och att leva för allas barn blir smärtsam för honom men för Nelson Mandela blir det en självklarhet att viga sitt liv åt kampen för allas lika rättigheter. Och nya frun, Winnie Mandela, delar sin mans kämpaglöd och hejar på. Mandelas över 20 år långa fängelsevistelse och den politiska karriären efter frigivningen hinns naturligtvis också med under filmens två och en halv timmar. Men trots ett dramatiskt livsöde blir detta aldrig mer än just en historielektion. Idris Elba är imponerande i sin rolltolkning och Naomie Harris gör Winnie Mandela till en komplex person. Här finns också några effektivt gåshuds- och tårframkallande ögonblick, absolut. Problemet är att filmen går rakt i biopic-fällan nummer ett och försakar intimitet och psykologiskt djup för ett utslätat försök att fånga ett helt liv. Vilka var mekanismerna som gjorde att han valde ett liv byggt på principer som han, på riktigt, var beredd att dö för? Hur överlevde Mandela mentalt i en minimal fängelsecell i 18 år? Hur hittade han modet att helt opopulistiskt be en, med all rätt, förbannad befolkning att inte utkräva hämnd på sina förtryckare? Inga av dessa frågor besvaras i filmen. Det är synd. MIRANDA SIGANDER 12 YEARS A SLAVE I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Brad Pitt med flera Regi: Steve McQueen nnnnn En av de säkraste filmerna att satsa Oscarspengar på just nu är Steve McQueens upprörande och välspelade "12 years a slave". Filmen bygger på den sanna historien om Solomon Northup. Han är en fri svart man som lever ett stillsamt liv med sin familj i New York på 1850-talet. När hans fru och barnen reser bort lär han känna några män som erbjuder honom arbete. Men allt är en fälla och han blir kidnappad och såld som slav i Louisiana, utan möjlighet att kontakta familjen eller förklara vem han är. Han får rådet att bara ligga lågt för att överleva. "Men jag vill ju leva", säger han, omtöcknad av sin mardrömslika situation. Huvudrollen spelas av den hittills inte så välkände Chiwetel Ejiofor och ta nu ett ögonblick och lägg det namnet på minnet. För hans prestation som mannen som får kämpa under värsta tänkbara förhållanden, är fantastisk. Sedan får man ta och lära sig Lupita Nyong'os namn, för hennes filmdebut som slaven Patsey är inget annat än sensationell. En stark poäng i filmen är att hur hårt de manliga slavarna än hade det, var det än värre för de kvinnliga. För tredje gången (efter mästerverket "Hunger" och den mycket bra "Shame") har McQueen återigen också givit sin musa Michael Fassbender en präktig roll att bita i. Han spelar en sällsynt vidrig plantageägare och en lite sämre skådis än Fassbender hade lätt slagit över och bara gjort karikatyr av denna piskälskande sadist till man. Till skillnad från Quentin Tarantinos skildring av slaveriet i "Django unchained" från i vintras tar den här filmen på allvar i magen. Vad Steve McQueen så skickligt lyckas förmedla, med ett brett tilltal men fortfarande med sina långa tagningar där bildspråket blir viktigare än det talade, är det verkligt bisarra i slaveriet. För att inte tala om rasism. Värt hur många Oscars som helst. MIRANDA SIGANDER 64 | nöjesnytt nnnnn Jack Ryan är Tom Clancy-hjälten som spelats av Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck. När det nu är dags att reboota, det vill säga ta en välkänd typ och göra hen intressant för en ny generation, är det Chris Pine som fått jobbet. Han gjorde underverk för "Star Trek" i samma syfte, så på pappret var det en bra idé att genom hans charmiga persona skapa en ny uppdaterad CIA-hjälte. Ryan får uppleva 11 september och blir marinkårssoldat som skadas i Afghanistan innan han rekryteras som analytiker av CIA och blir kär i sin sjukgymnast, läkarstudenten Cathy (Keira Knightley). Han börjar jobba på Wall Street för att hålla koll på eventuella ekonomiska terroristförsök. Eftersom Ryssland är tillbaka som godtagbar filmskurk igen, försöker ryssarna här så småningom sänka dollarn och ta över världen. Trots en berömvärd antydan till problematisering kring vem som egentligen är fienden inom ramen för den globala ekonomin, slarvas den ambitionen bort och det blir snabbt tydligt att Pine inte klarar att fylla företrädarnas skor. Det är inte enbart hans fel, dialogen är helt enkelt lite för töntig, handlingen lite för ryckig och ofärdig och upplösningen närmast löjeväckande. Utan att ge bort något går det ändå att fråga sig varför NSA behövs när det finns övertända Jack Ryans. Ett stort problem misstänker jag är att Kenneth Branagh, som regisserar, även spelar skurken. Ingen har sagt åt honom att klippa bort några av alla de meningslösa närbilder på sig själv som han lagt in, och i stället bättre utveckla historien. Det här blir Clancy light. Att en av svensk films bästa, Peter Andersson, dyker upp som rysk säkerhetsvakt med cirka fyra repliker livar upp. Men när nivån på spänningsfilm är så hög som den är i dag, som i Bond och "Mission impossible", krävs det mer än detta röriga raffel-försök för att kunna konkurrera. MIRANDA SIGANDER KÄRLEK DELUXE I rollerna: Moa Gammel, Martin Stenmarck, Lotta Tejle med flera Regi: Kicki Kjellin nnnnn Den romantiska komedin har länge varit på dekis. Hoppet tändes därför när "Kärlek deluxe" annonserades. Den skulle vara trogen genrens konventioner men ändå lite smartare än vanligt. Formelenligt har vi således en hjältinna i kris, den 35-åriga chick-lit-författaren Selma (Moa Gammel) som trots framgång vill bryta sig ur sitt lågstatusfack. Hon får på kuppen två tydliga kärleksalternativ, coverbandsrockaren (Martin Stenmarck) och författarstjärnskottet (Andreas La Chenardière). Så föds den grundläggande konflikten kring fin- och fulkultur, som i teorin borde fungera som grogrund för komik och träffande referenser. Det blir totalt två roliga ögonblick, ett involverar en falukorv i en fiskelina och det andra en oneliner om Kierkegaard. Görel Crona är också stilsäker i den enda trovärdiga rollen, som Selmas galanta förlagsredaktör. Kostym- och markavdelningen har också gjort sitt jobb. I övrigt funkar ingenting. Moa Gammel kämpar på med sin Selma men hon har det verkligen inte lätt. Martin Stenmarck har bevisligen charmat stora delar av landets kvinnor i Ladies night. Men som leading man i en romkom räcker inte det. Och Selmas andra killalternativ lämnar tidigt walkover i matchen om hennes hjärta. Den manusförfattare som tror att kulturmän vinner kvinnor genom att vara tråkiga och asexuellt vattenkammade borde sätta sig på valfri kulturtung bar en sen kväll pronto. När man ser "Kärlek deluxe" slås man mest av hur svårt det är att lyckas med romkom-mixen, med vass dialog och begripliga rollfigurer. Och hur välgjorda de moderna klassikerna faktiskt är. Det som "Fyra bröllop och en begravning" och "Bridget Jones dagbok" dessutom lyckas med är ju det allra viktigaste: sprakande kemi. Vad vore väl "Notting hill" utan den perfekta sammansmältningen av Hugh Grants stammande charm och Julia Roberts breda skratt? Tja, ungefär lika torr som "Kärlek deluxe". MIRANDA SIGANDER
Nöjesnytt Helsingborg TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Helsingborg SERIER