Bumsen 1
Brors betraktelser Vad jag redan visste Betraktel
ser av Bror Gårdelöf Sista helgen i april 2023 innebar 975 km: Linköping – Göteborg – Backamo – Halmstad – Göteborg – Linköping under tre dagar. Det blev en hel del motorväg, där jag konkret lärde mig, vad jag redan visste. På mindre, krokiga asfaltvägar, där jag helst kör, drar hojen kring 0,42 l/mil. Men efter inledande 27 mil till Landvetter fick jag i 14,66 liter; 0,54! OK – det hade gått i 100 – 120 i stort sett hela tiden – med viss motvind. Jag blev nyfiken och ställde under resten av resan in displayen på aktuell förbrukning. Halmstad – Göteborg nästa dag innebar rätt hård motvind. På 120-sträckan gick det åt kring 0,75 l/mil! I 110 sjönk förbrukningen till 0,6 och på den svagsint begränsade 90-sträckan söder om Kungsbacka 0,45. Till det kom, att om jag sänkte kåpglaset till nedersta läget, sjönk förbrukningen ytterligare några centiliter per mil – men det blev för bullrigt. Förmodligen hade jag medvind sista dagen. Genomsnittsförbrukningen för hela resan blev 0,51 l/ml – ändå påtagligt mer än 0,42. Allt stämmer med kända fysikaliska lagar om hastighet, luftmotstånd och energiåtgång, men det var intressant att se det så tydligt. Första anhalten i Göteborg var Motorrad Center, som firade ettårsjubileum. Resan dit hade varit mulen och kulen. Termometern visade aldrig tvåsiffrigt, och det regnade i trakten av Borås, men inte så att det störde. En RT är svårslagen i sådant väder. Jag hade inte frusit alls, trots motorväg. Vid ankomsten sken solen, men det blåste kallt. En gammal färdkamrat var den förste, som mötte. Vi köpte var sin förträfflig, rikligt tilltagen grilltallrik och satte oss till bords utomhus. När maten var uppäten, var jag mätt – men också kall in i märgen! Det tog någon timma inne i butiken och en mugg kaffe, innan värmen återkommit i kroppen. Då hade jag varit klädd i full mundering hela tiden. Så varför blev jag så kall, när jag satt och åt, trots att resan inte varit något problem? Det enkla svaret är handtagsvärmen – och att jag aldrig frös om fötterna. När jag satt och åt, blev händerna snabbt kalla – och med dem hela kroppen. Tidigt i utbildningen för drygt fyra decennier sedan lärde jag mig, att ett förbluffande effektivt sätt att värma upp en nedkyld person är att sätta händer, handleder, fötter och fotleder i baljor med varmt vatten. Under resan hade handtagsvärmen varit påslagen, så att det nästan brände i handflatorna. Alltså var det venösa återflödet 48 Bumsen 4 2023 in i kroppen varmt – och jag frös inte. Huruvida värmen från cylindrar och avgaskrökar hindrat avkylning av fötterna, är mig obekant, men de blev aldrig kalla. Kåpan gjorde väl också sitt. När jag åt, blev händerna snabbt kalla i den bitande vinden – och jag började frysa. Eftermiddagens kringelikrokfärd till Backamo gick i lägre hastigheter, och kaféet erbjöd lä i kvällssolen, så där frös jag inte heller. Den tidiga kvällens raska färd till Halmstad var lika problemfri – liksom hela återresan. Mina tre första hojar (inte BMW) hade inte handtagsvärme. Trots varma handskar blev det kallt om händerna tidigt och sent på säsongen. En råkall, blåsig dag i april 2004 fick jag köra en kollegas R 1150 R – mycket angenämt med handtagsvärme. Knappt fyra år senare köpte jag den K 1200 RS, som skulle bära mig 15 000 problemfria mil i 12 år – och på köpet eliminera behovet av särskilt varma handskar. Under en tidig, kylig vårdag 2008 åkte de flesta BMW. Han, som inte gjorde det, värmde sina frusna händer på en BMW i varje paus. Inom kort eftermonterade han värmehandtag på Hondan – och åker RT sedan 2016. För många år sedan läste jag, att sedan 1995 har alla BMW-hojar, som importeras av den svenska generalagenten, ABS-bromsar och handtagsvärme. Så när jag någon gång tillfrågas om köp av någorlunda modern hoj, blir svaret bland annat: ”Värmehandtag är suveräna – och på en BMW är de standard.” Ett konkret exempel på att BMW-köparen får lite mer redan från början. Även om jag sällan fryser på hojen, är jag ofta lite kulen efteråt – ”uggen” på västsvenska. Alltså brukar jag vår och höst be hustrun att sätta på bastun någon timma före beräknad hemkomst. Att efter en dag på hojen lägga sig raklång på laven i en varm bastu är en av de njutningar, som jag aldrig tröttnar på – och det är en glädje att erbjuda hojburna gäster, som kört några tiotal mil i kyla, samma njutning. Kör försiktigt.