NG Malmö 1
D u får hjälpa mig att välja kläder, säger Gustaf
Westman när han öppnar dörren. MEDAN HAN ROTAR igenom garderoben och fixar håret kollar jag runt. I ettan på Södermalm trängs mängder av designmöbler i olika färger. Dels Gustafs egendesignade, dels klassiker som franska sjuttiotalssoffan Togo. Två av väggarna är prydda med en tapet som Gustaf tagit fram för Boråstapeter. Han har högar av designböcker, ovanpå högarna blockljus, keramik och kaffekoppar. I en Stringhylla står leksaksfigurer i plast föreställande karaktärerna Mikey, Vince och Tobbe från Disneyserien Rasten. Gustaf berättar att de är gamla McDonalds-leksaker, från 1998 visar det sig. En Gustaf Westman-lampa hänger i exakt rätt höjd för att man ska råka slå i den vid varje passage, och så under den en stor matta som både jag och fotografen Linn halkar till på. GUSTAF WESTMANS HISTORIA är lite av en konstnärlig framgångsklyscha – när andra barn önskade sig Xbox önskade han sig designböcker och lampor. När andra ritade hästar och träd ritade Gustaf möbler, byggnader och kläder. – Oftast låtsades jag ha någon konstig uppgift till mig själv, att nu ska jag skissa det här och så gjorde jag det. Jag har alltid vetat att jag vill jobba med något kreativt, men sedan exakt vad det skulle vara visste jag inte. Jag har testat att jobba lite på klädföretag, jag har pluggat arkitektur, jobbat lite som arkitekt och sedan skalat ner till möbler. Men jag var fanatiskt intresserad när jag var barn, så det kommer väl därifrån. Hur var det att växa upp i Dalsjöfors? – Väldigt bra. Väldigt mycket villaområde och alla känner alla, typ. Det är väldigt tryggt i det hänseendet, man kan hälsa på folk och man går och spelar fotboll. Hela Dalsjöfors är liksom uppbyggt utefter en textilfabrik. Borås är ju textilstaden. Dalsjöfors var en av orterna som växte på grund av det. Det finns en gigantisk fabrik som är superfin. Mycket traditioner kommer därifrån, med företagande. Jag tror att den andan ligger lite i blodet. GUSTAF ÄR FAMILJEN Westmans första företagare, men det var hans mamma som tidigt visade honom dansk design genom att fylla hemmet med samlarobjekt. – Man måste nog bli introducerad för det. Om man inte har sett det är det kanske svårt att tänka den tanken. Det är en ganska priviligerad tanke att tänka att man kan jobba med design typ. Jag vet inte, det känns som det. I VINTRAS VANN Gustaf Nöjesguidens Stockholmspris i kategorin Konst. Förutom äran innefattade vinsten en bil från Lynk & Co. Du har körkort? – Ja jag har körkort. Man tänker typ att man inte behöver bil i Stockholm, men nu blir jag såhär…jag kanske ska ha en bil. 18 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2023 Det är så nice att kunna åka till typ Bauhaus. – Det går ju inte utan bil. Jag tog bilen till Kungens Kurva, jag skulle bara gå på systemet och sen gick jag runt i köpcentret. Det var ganska kul, titta på folk typ, vad gör alla? Det var så mycket folk. Nu låter det som att jag är värsta snobben. Safari i förorten. – Ja men det var lite såhär…aa just det. Man går runt här på Södermalm och går ner och tar nån kaffe, men här är ju alla. Det finns så många sånna köpcentrum i Stockholm också. Vi åkte runt till massa olika Stadsmissionen, vi var i Farsta Centrum. Där har jag jobbat. På McDonalds. – Det kanske inte är så kul, eller jag vet inte. Jo? Det var inte för mig. Jag drömde mardrömmar om olika ordrar på nätterna. Vad var ditt första jobb? – Lager. Min mamma jobbade med sy- och garnartiklar typ. Men det var inte heller för mig. Alltså jag gjorde fel hela tiden. De flyttade mig till det enklaste, typ flytta saker inom lagret för att det inte skulle skickas ut fel till kunder. Jag var så lat också. Hur gammal var du då? – 14-15. Min bästa kompis var med där också, hans mamma jobbade också på det stället. Han var skitduktig. Det var alltid så: Jakob klipper gräset, varför kan inte… härmar Gustaf med klassisk mammaröst. Man har ju inte så mycket krav på sig när man jobbar i den åldern. Frågan är om man ens hjälper till eller bara gör det svårare för dem genom att vara där? – Man gör det typ svårare för dem. Sen går man ju runt lite i sin egna värld där. Men vissa jobb, typ McDonalds, måste man ju vara lite alert och ta egna initiativ. Eller man måste typ ha bollsinne, vad behöver göras. Ja. En gång tog min chef in mig på kontoret och sa att jag behövde halvera mina ordertider. – Nej! Shit. De har inget sånt att man får högre lön ju snabbare man är? Man kanske kunde bli skiftledare, men det blev aldrig jag. Vad har du haft för andra jobb? – Jag jobbade länge på förskola efter gymnasiet, innan jag började plugga. Det tyckte jag var jättekul. Men också väldigt chill när man är typ vikarie. Man behöver inte göra något pappersarbete, man behöver bara leka med barnen och hitta på grejer. Det låter mysigt. – Det passar ju inte alla, många tycker att det är ett mardrömsjobb för att det är skrikigt och så. Men nej, jag vet inte. Det var också väldigt bra för psyket, eller att man var tvungen att skärpa sig lite. Det är som någon slags militärtjänst tänker jag. EFTER TRE ÅRS arkitektstudier och en tid som praktiserande arkitekt började möbeldesign ta upp alltmer av Gustafs tid. Genombrottet kom när hans stora spegel med vågig ram, Curvy Mirror, drog uppmärksamhet till sig både i Sverige och internationellt. Gustafs objekt är lekfulla, mjuka i formerna och ofta färgglada. Som ett tonårsrum från nittiotalet i designskepnad. DET HAN FÅTT i kreativitet, saknar han kanske i stället logistiskt. Under intervjun väntar Gustaf på ett paket och berättar att det tar upp en stor del av tankeverksamheten bara att veta att ett paket är på väg. – Så jag får ju inga gratissaker längre från olika företag, för att jag bara nej jag vill inte ta emot nåt, jag vill inte ha paket. Det är jättejobbigt! Gud vad knäppt, varför då? – Jag vet inte vad det är. Jag tycker det är så svårt att lista ut hur allt ska gå till, typ. NÄR GUSTAF SKA göra kaffe krävs det totalt fyra ansatser innan något kaffe faktiskt blir gjort. ”Just det, kaffe” kommer han på och går mot kaffebryggaren men avbryts varje gång av något som behöver flyttas på, eller tas fram, eller ett klädbyte inför fotograferingen. När kaffet väl serveras får jag det i en gul Gustaf Westman-kopp, själv dricker han oftast ur vanliga dricksglas. Hur har det varit att ta in andra personer i ditt företag? – Det har varit ganska naturligt. Den första personen jag tog in var Petter, som hjälpte mig att starta företaget, kan man säga. Det hade jag aldrig klarat själv, som jag berättade med logistiken. Jag kan liksom inte läsa ett papper eller skicka en blankett typ. Och det var väl egentligen att jag hade fått förfrågningar om att köpa grejer, och då var det typ så…Hur gör man det här? Så det hade inte gått om han inte hade hjälpt mig att starta upp själva företaget. Sedan till exempel Linus som gör produktutveckling hade praktik här när han pluggade industridesign på Konstfack. Jag insåg att han var skitduktig och att det skulle hjälpa oss jättemycket. Så det har skett väldigt naturligt. Sedan är inte jag speciellt bossig, det är frihet under ansvar. Man får göra vad man vill typ. DET ÄR SVÅRT att missta Gustaf för en bossig person. – Det är bara kul, det är roligare att vara fler. Sen är det ju press för att man ska betala löner och så. Det blir en helt annan press än om man hade varit själv och tagit uppdrag. Det är väl det då. Sådan yttre press kan verkligen blocka min kreativitet. Upplever du det så? – Ja, det tror jag att jag gör. Till exempel kanske jag behöver vara lite mer säljig i vissa fall, än vad jag hade velat vara, på grund av det. Det är kanske mer det, att man får rucka på sina principer snarare än att det sabbar kreativiteten. Jag tycker att det är spännande att ha ett företag. Att sitta och fundera på: Ska vi satsa på projekt? Eller ska vi göra objekt? Ska vi göra mindre objekt för att det är kul att nå ut till fler människor? Typ så.