NG Malmö 1
HOST flöden genomsöks efter information. Kameran
panorerar till och från inom närbilderna. Kameran används på så sätt som en överstrykningspenna. REGISSÖREN ANEESH CHAGANTY gör screenlifeestetiken till en gimmick. När David försöker pussla ihop information från nätet fuskar man stup i kvarten. Gång på gång står Davids webbkamera på tomgång när fadern i fråga sitter i samtal på sin landlina. Han ringer på facetime till barn han aldrig tidigare träffat. Efter ett tag blir det nästan en sport i att gissa vilken nästa nödlösning blir för att krampaktigt hålla liv i estetiken. SEARCHING LYCKADES TROTS sina många brister engagera kritiker som publik. Den skapade större intresse för en företeelse som tidigare främst hållit till inom skräckens dunkla hörn av filmvärlden. MED HOST (2020) användes screenlifeestetiken återigen i en skräckfilm. Filmen snabbproducerades under pandemin och släpptes när sjukdomens allvarlighetsgrad fortfarande var diffus. Screenlifestilen blev allmängiltig när pandemin stängde dörrar. Att leva sitt liv via skärmen hade tidigare hört ungdomen till. Men med strikta restriktioner, eller till och med lockdowns, började även respektabla vuxna häcka framför datorn dagarna i ända. Bara några år senare känns Host som en tidskapsel från en svårsmält tid. FILMEN FÖLJER EN timmeslång zoomsession. Hailey (Hailey Bishop) försöker göra vardagen dräglig för sina vänner under brinnande pandemi och anordnar seans via zoom. Vännerna har svårt att ta andligheterna på allvar. Den ena kompisen fejkar andlig närvaro. Det skulle hon inte ha gjort. Tramseriet öppnar upp en port för demoner att anlända till aftonens aktiviteter. 68 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2023 FILMEN UTSPELAS UNDER fullskalig lockdown i Storbritannien. Det innebär att huvudpersonerna inte får röra sig utanför ytterdörren. En osynlig kraft fjättrar personerna till deras lägenheter. Filmhistoriska ekon hörs. Jag tänker på det bisarra upplägget i Luis Buñuels Mordängeln (1962), där ett festsällskap inte kan lämna en flådig salong på grund av mystiska, metafysiska krafter. I Host är de metafysiska krafterna högst verkliga: ett fritt härjande virus. REGISSÖREN ROB SAVAGE använder dålig uppkoppling som medel för att skrämmas. Laggande videoupptagningar skapar spökliknande bilder när föregående bildruta dröjer sig kvar. Men det är inte det läskigaste. Det är snarare hur det burkiga, digitala ljudet används. När ljudet glappar blir filmen oförutsägbar. Dialog försvinner. Det blir svårare att greppa vad som händer i de olika seansdeltagarnas lägenheter. Spänningen drivs upp. Till och från dyker radiostörningar upp i ljudbilden. Sådan ljudbild är passande för den digitala verklighet filmen porträtterar, där man aldrig riktigt vet vad som är sant. EN AV SEANSDELTAGARNA, Caroline (Caroline Ward), har skapat en skärmsläckare som går igång varje gång hon lämnar bild. Skärmsläckaren föreställer Caroline själv, som vandrar runt som en digital dubblett. Dubbletten borstar tänderna, plockar i lådor, spatserar runt. När Caroline senare blir mördad drivs förbryllningen upp till nya nivåer. Det blir strul i maskineriet och skärmsläckaren går igång slumpmässigt. Ena sekunden får den verkliga Caroline skallen spräckt. I den andra sekunden rotar den digitala dubbletten i byrålådor på jakt efter en tjocktröja. SCREENLIFE-SKRÄCK ÄR som mest intressant när filmerna handlar om digital fragilitet. Vad är egentligen på SEARCHING riktigt online, vem går att lita på? I Unfriended får de aldrig reda på vem den ansiktslösa användaren är. Det driver upp en obehaglig paranoia, som är överhängande och där ingen går säker. DEN TJUGOFJÄRDE FEBRUARI släpptes Missing, uppföljaren till kassakon Searching. Den har alla förutsättningar att bli lika framgångsrik som sin föregångare. Man kan anta att det skulle leda till ännu större utbredning av screenlife-estetiken även utanför nischad skräck. Det känns också ofrånkomligt, oavsett om Missing lyckas eller inte. I ETT SAMHÄLLE som knappast kommer bli mindre digitalt väntar en filmframtid som i större utsträckning utspelar sig på datorskärmar och smartphones. Både på gott och ont. ”EFTER ETT TAG BLIR DET NÄSTAN EN SPORT ATT GISSA VILKEN NÄSTA NÖDLÖSNING BLIR FÖR ATT HÅLLA LIV I ESTETIKEN”