Bumsen 1
de jag mig med en kylig dam. Men det var inte jag
som polerat hennes bröst. Dessa trakter var välkända för de ”svenska” vikingarna under vikingatiden när de för drygt tusen år sedan var på väg till Miklagård (nuvarande Istanbul). Flodkryssen tog mig bland annat förbi Ruriks bosättning från år 862. ”Några säkra historiska uppgifter om vem Rurik var eller varifrån han kom finns inte, enligt krönikan tillhörde han dock den varjagiska (nordiska) stam som hette ruser och som av de flesta historiker anses vara desamma som svearna. Det anses att detta givit upphov till att Ryssland heter Ryssland.” Rurik eller Rjurik, född omkring 800, död omkring 879, var enligt den gamla kievska krönikan en varjag (nordman) som sägs vara grundare av Kievriket och stamfader till den fursteätt som styrde fram till 1598. Hans egentliga nordiska namn anses ha varit Rörik (Hrörekr). Några säkra historiska uppgifter om vem Rurik var eller varifrån han kom finns inte, enligt krönikan tillhörde han dock den varjagiska (nordiska) stam som hette ruser och som av de flesta historiker anses vara desamma som svearna. Det anses att detta givit upphov till att Ryssland heter Ryssland. Även nästa dag regnade det. Hotell bokade jag i Sankt Petersburg, igen genom Booking.com. Först skulle jag besöka observatoriet i Pulkovo och dess nuvarande chef Alexander Stepanov. Anledningen till detta var att min morfars far var dess chef mellan 1895 och 1916 då han dog 70 år gammal och är begravd i observatoriets kyrkogård. Bland annat visade Alexander mig sitt arbetsrum som en gång i tiden var Oskars arbetsrum. I själva observatoriet hänger fortfarande ett porträtt av min morfars far. Några timmar tillbringades i observatoriet. Alexander hade ordnat med blommor som vi lade på Oskars grav. En dryg timmes färd in i Sankt Petersburg tog det innan jag hade hittat fram till hotellet. Det visade sig vara en stor lägenhet som gjorts om till hotell med fyra exklusiva rum högst upp i ett högt bostadshus alldeles invid Peter-Paulfästningen (ryska Петропавловская крепость, Petropavlovskaja krepost), Sankt Petersburgs äldsta del och en av stadens främsta sevärdhe46 BUMSEN 1 – 2016 ter. Det var den dyraste övernattningen på hela min resa, väl värt pengarna. Dag 44, 26 maj, 23 mil. Kommande dag tillbringade jag i härligt solsken i staden. Äntligen sol och värme igen. Eremitaget är stängt på måndagar så det undslapp jag. Klättrade i stället upp på Isakskatedralen. Ägnade flera timmar åt att knata runt i stadens centrum. Jag har flera gånger varit i staden, även när den hette Leningrad, och har alltid trivts där. Snabbaste vägen hem till Stockholm var med färja från Åbo, min ursprungliga plan. Detta härliga vårväder gjorde att jag inte alls var sugen att avsluta min resa. Min plan blev i stället att köra norrut i Ryssland förbi de båda sjöarna Ladoga och Onega, gärna ända upp till Murmansk. Jag insåg att det skulle bli alldeles för mycket för mina nästan utslitna däck och framför allt då bakdäcket. Alltså startade jag nästa dag norrut förbi Ladoga i ett strålande väder. I Petrozavodsk vid sjön Onegas strand stannade jag för dagen. Dag 46, 28 maj, 46 mil. Enligt kartan och Google Maps flygfoton skulle det finnas en gränsövergång till Finland mitt ute i ödemarken i höjd med Uleåborg (finska Oulo) i Bottenviken. Jag chansade på att övergången skulle vara öppen. Svängde av huvudvägen som går till Murmansk och körde västerut. Vägen till finska gränsen skulle vara c:a 25 mil lång. De första fem milen var vägen helt bedrövlig och jag började misströsta. Ingen mötande trafik, kommer jag fram på denna väg? Det var en riktig ödemark och jag var klart skärrad. Dåliga däck och taskig väg. Så småningom blev vägen bättre, fortfarande ingen mötande trafik. Med drygt en mil kvar till gränsen mötte jag äntligen en mötande finska lastbil och mitt hjärta lugnade ner sig. Snart var gränsen passerad, till min förvåning kollade finska tullarna igenom min packning. De enda som gjort detta på hela resan förutom de armeniska tullarna. Tillryggalagd vägsträcka genom Ryssland för denna etapp blev 250 mil. ”Anledningen till detta var att min morfars far var dess chef mellan 1895 och 1916 då han dog 70 år gammal och är begravd i observatoriets kyrkogård.” Några kilometer senare pekade en skylt in i skogen till en äventyrshytta, Wild Brown Bear. Körde några kilometer på grusväg, hade tur och fick ett flerbäddsrum för mig själv. Stället (Turist) flickan i brons från 2009 i Novgorod. Lenin Just passerat en rysk poliskontroll och är inne i ryska-finska gränszonen. Histori Entréportalen till Wild Brown Bear i östra Finland. Peter grillar entrecôte i Boden. Bumsen 1-16M.indd 46 2016-02-14 21.20