Nöjesguiden 1
F ilip Hammar och Fredrik Wikingsson befinner sig
i slutet av en lång pressdag för deras nya film Den sista resan. De har precis blivit intervjuade och fotograferade av Svenska Dagbladet och tror att jag är där för att ställa frågor om filmen. Det är inte så konstigt att de tror det. Det är nämligen vad jag har sagt till deras pressperson att jag ska göra. För att upprätthålla illusionen ställer jag en fråga som endast skulle väcka misstankar hos en ohälsosamt paranoid människa. Hur föddes idén till filmen? Filip: Det började med att min pappa sa, dramatisk som han är, att han vill ha en sista konversation med mig. Jag tror att det är när man själv är som hungrigast på livet och flyttar hemifrån som det börjar bli märkbart för ens föräldrar att livet håller på att ta slut. Efter att jag flyttade öppnade pappa inte dörren till mitt sovrum på flera år. Det blir nästan som döden före döden. Fredrik: När Filip började prata med mig om det här kände jag att det finns något universellt i den förtvivlan man kan känna kring att ens föräldrar inte är som förr. Ganska snart insåg jag att den här resan kanske handlar lika mycket om att Filip behöver inse att Lars kommer att dö, om man ska hårdra det. 18 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2024 DET ÄR KANSKE dags att jag förklarar vad som pågår. För ett par dagar sedan blev jag kontaktad av skivbolaget Universal, som undrade om jag är intresserad av att åka till Liverpool och intervjua The Libertines om deras nya skiva. För att ni ska förstå vad det innebär måste ni veta att Pete Doherty har betytt mer för mig och hur jag ser på världen än August Strindberg, Carl Reinholdtzon Belfrage och mina föräldrar. Det är en idoldyrkan som inspirerat mig till viss besöksförbudsangränsande turism. En gång tvingade jag min dåvarande flickvän att ägna vår semester i Monaco åt att leta efter en terrass där jag sett Pete Doherty äta en macka i ett Youtubeklipp. En annan gång gjorde jag en pilgrimsfärd till en fruktaffär i Paris där jag sett honom köpa en flaska vodka på en paparazzibild. Sedan strök jag omkring utanför hans lägenhet på Rue de Copenhague. Nu när jag äntligen ska få träffa honom kan man säga att jag hyser vissa förhoppningar om att han ska tycka om mig. När jag ställdes inför möjligheten att intervjua Filip och Fredrik fick jag en lömsk plan. Jag skulle kunna utnyttja tillfället till att mjölka dem på information om något de lagt sina 10 000 timmar på: hur man gör ett odödligt första intryck. Men hur fräckt vore det inte om jag inledde med att be om råd inför en annan intervju? Nej. Jag har förberett mig som inför vilket knäck som helst. Jag har till och med sett filmen. Den handlar om Filips deprimerade pappa Lars. I ett försök att visa Lars att det finns saker kvar att leva för tar Filip och Fredrik med honom på en roadtrip till Frankrike, som han förälskade sig i när han i sin ungdom upptäckte att fransoserna inte stannar för rödljus när de kör bil. Tanken är att han ska få göra sådant som brukade ge livet mening: se fransmän bråka i trafiken, laga sin berömda ratatouille och dra en anekdot om Harry Belafonte och vant ta en konstpaus när ett tåg passerar utanför lägenheten. Men resan håller på att ta slut innan den börjar när Lars ramlar i ett hotellrum i Malmö och måste läggas in på sjukhus. Var ni rädda att pressa honom för hårt? Filip: Nej. Jag skulle inte säga det. Bakom ryggen på mig kan Fredrik säkert ha sagt till andra människor att Lars är riktigt jävla skakig nu… Fredrik: I filmen pratar han om hur mycket han brukade tycka om att kissa i havet. Jag undersökte ändå möjligheterna att få på honom en våtdräkt och hyra en båt så att han kunde få göra det en sista gång. Filip: Det där är så typiskt dig. Du ville att jag skulle simma ut med honom i kallt, kallt vatten. Men allt han får göra i filmen är ju saker som han tycker om på riktigt. Sedan får folk tro vad de vill om det… Fredrik: Det finns i och för sig en sekvens när vi är i Bryssel och Filip pratar om en Jacques Brel-staty som betytt så mycket för honom eftersom de alltid stannade där på vägen till Frankrike. Då ser jag en plakett där det står att statyn uppfördes 2017. Jag mår så jävla bra när jag får genomskåda honom med sånt. Man kanske skulle kunna invända att det finns en risk att man ifrågasätter allt i filmen då. Men så är det ju med barndomen också. Alla har en bild av den som kanske inte nödvändigtvis stämmer. Filip: Jag tror fortfarande att jag har sett den där statyn. För mig är det sant. Men för att svara på frågan tror jag inte att det farliga är att pressa honom. Jag tror det farliga är att inte pressa honom. Jag är övertygad om att han måste aktivera sig om han ska må bättre. Annars sitter han bara hemma och läser bibeln och väljer psalmer till sin begravning. Jag hade aldrig gjort det här om inte mamma tyckte att det var en bra idé. Jag lever för ögonblicken när gamla människor glömmer bort att de ska dö. Min pappa är 75. Han ringde häromdagen och berättade att han bestämt sig för att sluta med Facebook, för att det stjäl för mycket tid. Filip: Facebookmissbruket bland äldre…