Nöjesguiden 1
Han behövde göra AT-tjänst någonstans och samtidi
gt dök det upp en annons i tidningen Journalisten om att Radio Dalarna sökte en reporter för ett långtidsvikariat på redaktionen i Mora. – Då kändes det lite som att det var förutbestämt att detta skulle jag ha fast jag inte alls varit intresserad av radio tidigare. Men jag fick jobbet och var där i nästan tre år. Medan min man jobbade på lasarettet i Mora. DÄREFTER BILDADES DET familj med två barn och där någonstans riktades blicken återigen mot Örebro eftersom hennes man behövde jobba på ett större sjukhus. – Tanken var att vi skulle bo här i ett år, men vi är fortfarande kvar. Det här var 1992-1992 någonstans. Då frilansade jag lite grann, hade olika tidningsjobb. Men så fick jag ett vikariat som jag trodde skulle bli väldigt kort, på bokförlaget Libris som vikarierande redaktör. – Vid den tidpunkten var jag trött på snabba puckar och hade lite svårt att hitta min plats. Det var mycket ”samma, samma” när det kom till skrivande. ATT GE SIG in i förlagsvärlden ifrån radions snabba puls var ett stort hopp, men även förstås ifrån tidningsvärldens tempo och spetsiga artiklar. – Digitaliseringen hade inte alls kommit igång så allting tog jättelång tid. Och det var svårt att förstå att man behövde ha bråttom på rätt sätt när det man höll på med var planerat för utgivning om ett år. Jag gick ifrån radions ”fem minuter är gott om tid” till ett helt annat sätt att tänka. Dessutom fanns det en väldigt stor respekt för författarna som jag inte var van vid. Jag var van vid mycket större självständighet. Och nu handlade det om böcker? – Det var böcker – allt ifrån diktsamlingar, översättningar, ja allt möjligt. Jag trodde nog inte att jag skulle bli kvar så länge där heller, utan gå tillbaka till journalistiken Men efter ett år blev jag erbjuden ett fast jobb och då tog jag det. För samtidigt hade jag insett att det gick att påverka mycket mer än vad jag hade gjort hittills. Även om jag inte tänkte så då så handlade det nog om att ta för sig. Har du något minne då du insåg att det gick att påverka mer? – En av de första större sakerna som jag fick göra var när en som jobbade på kundtjänst tipsade om en kvinna som heter Lena Maria som är född utan armar men med en fantastisk sångröst och en vilja av stål. SVT hade gjort en dokumentär om henne och nu kom förslaget att vi skulle göra en bok om hennes liv och både sportsliga och musikaliska framgångar. – Redaktionen gav klartecken och ville att jag skulle ta kontakt med henne och hjälpa till att skriva boken, vilket jag också gjorde. Det blev en liten bok, inte jättestor men den sålde bra, speciellt utomlands. Efter några år hade vi sålt den till cirka 13-14 länder. Det var nog då jag insåg att det gick att göra någonting bra av idéer. Då blev det inte samma, samma längre som du hade känt tidigare? – Nej, nu blev det ett väldigt roligt jobb istället. Mycket roligare än tidigare. Jag jobbade mycket med livsberättelser, både översättningar som vi köpt in från andra förlag och berättelser som vi jobbade med från idé till färdig bok. Jag fick även jobba med romaner, barnböcker samt böcker om tro, hur ska man förstå Bibeln och reflektionsböcker av olika slag. Även relationsböcker av typen ”min fru förstår mig inte” även om det oftast är kvinnor som köper dem, haha. INGER BLEV FAST redaktör och fick mer ansvar, plötsligt stod det förläggare på visitkortet. Hon fick därefter ansvar över utgivningslinjen och då stod det även biträdande förlagschef på visitkortet. 21 år blev det totalt hos Libris, de sista sex åren som förlagschef och vd. Alltså pengar, personal och utgivning. En lång resa i ett företag där Inger hade tänkt att stanna i enbart ett år. – Det hade nog kunnat bli en kortare utflykt till Libris precis som till radion eller kvällstidningarna men när jag fick möjlighet att pröva saker och utvecklas så… att folk ger än förtroende det gör saker med människor. Man växer med uppgiften? – Jag minns fortfarande när vi hade varit på bokmässan i Frankfurt och jag hade träffat ett japanskt förlag angående Lena Maria. Jag satt där och visade en bild på Lena Maria och en programledare – ”Japans Skavlan" för att göra en jämförelse – för att få förlaget att förstå hur känd hon var i Japan. Sen kom vi tillbaka till Libris och jag visste inte hur det egentligen hade gått. Men så kom det ett fax där det stod att: ”Vi är agenter för det japanska förlaget, vi arbetar med en lång rad kända europeiska författare och det här förlaget vill väldigt gärna ge ut den här boken”. Det var otroligt häftigt. Har du någon annan liknande wow-händelse som du i din roll varit med om? – Vi var ett av de förlag som var med att ge ut bibeln när den kom ut i nyöversättning 1999. Det hade inte kommit en ny översättning av den sedan 1917, så det fanns ett stort allmänintresse. Inte bara kyrkor utan även bokhandlare, bokklubbar och så vidare ville köpa in den. Det var flera förlag som gav ut den, Libris satsade stort och det kostade förstås både mycket tid och pengar. För mig är bibeln bara bibeln. Var det något annat speciellt med den här? – Konkurrensen mellan de olika förlagen handlade om att göra den snyggaste och mest inbjudande bibeln. Texten finns ju redan där men det handlade om att ha de bästa guiderna före eller efter själva bibelböckerna i boken, eller snyggt papper, en vacker stil, mjuk pocket eller läderpärmar, det skulle finnas ett mervärde och en personlig touch. Jag tror vi gjorde 17 editioner. Du har varit med att ta fram en lång rad böcker och avgjort om ni ska satsa eller ej. Både när det kommer till idéer och manus. Kan du berätta vad det är som gör att du/ni nappar? – För mig och mina dåvarande kollegor handlade det förstås om vilken profil förlaget hade och hur olika slags böcker passar in. En del böcker måste bara sälja mycket , andra böcker kanske vi ville ge ut ändå. Men många av våra böcker handlade om livsmod och hopp. Det gällde både barn- och vuxenböcker. Har du några bra exempel på den typen av utgivningar? – Ett exempel är Daniel och Paulina Brolin, två unga missionärer som blev kidnappade i Dagestan 1998, det var en stor grej i Sverige vid den tidpunkten. Expressen skrev om det varje dag. De två hade suttit i en källarhåla i 165 dagar när de till sist blev fria, och jag tänkte att det måste bli en bok. Många försökte förstås få dem att berätta sin historia med det var inte läge för dem. Till sist föll det glömska men jag fortsatte skriva brev till dem. Då och då pratade jag även med marknadsavdelningen om att göra ett nytt försök och de sa att ”Inger, det är bara du som är intresserad av det där nu”. – Till slut svarade ändå paret och jag anlitade en frilansjournalist som de hade förtroende för att göra intervjuerna och hjälpa dem att skriva boken. Fem år senare blev det en bok som sålde jättebra. Det var som tur var inte bara jag som var intresserad av den berättelsen. Det blev också en bekräftelse för mig att det jag tycker är intressant kan även andra vara intresserade av. FRÅN 2009–2015 VAR Inger förlagschef och vd. Libris var då en del av en norsk koncern som ägde en lång rad tidningar. En del av jobbet handlade om att förhålla sig till det liksom till budget och personalfrågor. – Mitt i allt detta var det ändå att utveckla manuskripten och författarna samt att forma en bok till att bli sitt bästa jag som var det roligaste av allt. Var det därför du till sist tog steget ut från chefsposten och startade eget företag? – De sista åren på Libris så jobbade jag väldigt mycket. Då började tankar dyka upp om att ska jag hålla på så här intensivt? Jag var runt 55 år vid den tidpunkten och börja fundera över om jag verkligen ska jobba så här tills jag bli pensionär. Då började jag prata hemma om att av avsluta. En dag tog jag till sist beslutet att lämna Libris för att se vad som fanns bakom kröken. Jag tänkte att jag provar frilanslivet. Redigera och jobba med texter kan jag ju alltid göra. Jag ger det ett år, tänkte jag och då har vi kommit till det jag gör nu. INGER PÅBÖRJADE SITT frilansliv försommaren 2015. Det enda uppdrag hon då hade var att slutföra några Librisprojekt som hon redan hade påbörjat som förlagschef. Men efter några månader dök det upp andra uppdrag från några av de större bokförlagen. – Jag riktade in mig på fackböcker – berättelser ur det verkliga livet, populärvetenskap, relationspsykologi och den typen av böcker. Då kände jag att det här bär ju ändå. Redan första sommaren fick jag även en förfrågan av en författare som hade haft en skrivarkurs på en kursgård utanför Halmstad. Nu hade han blivit sjuk och undrade om jag kunde tänka mig att leda kursen istället. Det sa jag förstås ja till. Hade du gjort sådant innan? – Nej, jag hade ingen aning om hur man gjorde det. Men då var jag tvungen att sätta ord på det jag hade jobbat med i över 20 år. Jag hade gått mycket på intuition och magkänsla tidigare. Nu började jag även att läsa böcker om skrivande vilket jag aldrig gjort förut. Vad är det som gör att det blir bra? Vad heter saker? Till exempel ”dramaturgi”och ”gestaltning”. Så då hade jag min första skrivarkurs och var helt slut efteråt, men samtidigt väldigt glad. Jag insåg att det som var självklart för mig var något nytt för mina kursdeltagare. INGER FICK BLODAD tand och frågade studieförbundet Bilda om hon fick leda skrivarkurser i Örebro. Hon insåg inte minst att det är många som vill skriva om sina liv både för en större och mindre publik. – Det jag hade gjort på den större kursen i Halmstad kunde jag vinkla mer mot livsberättande. På den vägen är det. Är att vara skrivcoach och kursledare det du gör mest av numera? – Jag jobbar fortfarande en hel del åt förlag som frilansredaktör och tar även emot manus från folk som skrivit en roman, självbiografi eller fackbok och vill ha en utomståendes professionella blick på manuskriptet. Just nu läser jag en spänningsroman, förra veckan så läste jag en fackbok, nästa vecka är det ett biografiskt manus. Dessutom har jag även ganska många kurser. De flesta sker online nuförtiden. Jag har en egen plattform för det. Du har jobbat i många år i branschen. Hur har den förändrats tycker du? – Det digitala har gjort det så lätt för folk att skriva. Ibland är det nästan lite för lätt. En del lämnar ifrån sig saker som inte alltid är så genomtänkta och genomarbetade. Det var inte så länge sedan som det krävdes ganska mycket papper och väldigt mycket tid, man fick skriva om, sitta och tänka, stryka och så vidare. Nu är det så enkelt och kan gå fort. – När jag jobbade på Libris så var det väldigt få som gav ut själva eller betalade någon för att ge ut. Idag finns så stora möjligheter. Du kan ge ut en bok i liten upplaga och ändå få det att se väldigt snyggt och proffsigt ut. Är det bra eller dåligt eller kanske ingetdera? – För att prata fotbollsspråk så har den ”fina” litteraturen alltid funnits på allsvensk nivå medan det idag är många fler divisioner, och många fler aktiva på division 2, 3, 4 och 5 nivå. En del går på skrivarkurser och utbildningar finns på universitet och folkhögskolor. Det finns helgkurser och digitala kurser och sådana möjligheter fanns ju inte förr. Jag tycker att det är något härligt med det. – Men samtidigt är skrivandet ett hantverk. Den som skriver behöver lära sig hantverket om man ska lyckas, precis som en snickare behöver ha baskunskaperna för att kunna bygga ett bord. Som jag ser det är det lite för många som tänker att man inte behöver lära sig grunderna. Många verkar tro att skrivandet är någonting som vem som helst ska kunna klara av utan hantverkskunskapen. Det är lite konstigt och något som har kommit med den digitala utvecklingen. Som jag ser det kan inte alla – men alla kan lära sig! NR 2, 2024 | NÖJESGUIDEN 37