Nöjesguiden 1
”DE HÄR MYSFAKTORERNA SOM PÅMINNER OM ETT LIV PÅ
UTSIDAN FÖRSVINNER” halalstyckat kött eller erbjuder specialkost på så sätt. Det räcker inte ekonomin för. Äter du inte fisk till exempel behöver du ha ett underlag från sjukvården, annars får du försöka lösa det själv. Vi får ju fisk flera gånger i veckan. Jag skulle generellt säga att de flesta anstalter i Sverige serverar en riktigt bra och allsidig kost. På Täby där jag jobbar är det helt fantastisk mat med ett stort grönsaksbord och hembakat bröd till måltiderna. Hur ser en dag ut på ett ungefär? – I Sverige låser vi i regel upp bostadsrummen klockan sju på morgonen och vi låser in på kvällen klockan sju. Klockan åtta börjar sysselsättningen och håller på till lunch. Då är det avbrott för lunch och promenadtid och sen börjar sysselsättningen igen. Sysselsättningen kan vara att du går på behandlingsprogram eller att du jobbar i verkstaden, men du kan även gå på det vi kallar för kultur- och studiecirkel. Det är helt enkelt ett stort hobbyrum där man kan måla, pyssla, spela spel och lyssna på musik. På många anstalter kan du spela musik, det finns instrument och så vidare. Så det är det du gör sex timmar per dag. Kan man plugga också? – Ja, vi har skola. Alla anstalter i Sverige har skol- och studiemöjligheter upp till grundskolenivå, universitetsstudier är numer borttaget. Men behovet av skola på grund- och gymnasienivå är stort, och att hitta yrkesinriktade linjer. Om vi efter en utredning ser att en klient exempelvis inte gått klart grundskolan blir det en superhög prio. Både Kriminalvården och frivården jobbar också nära Arbetsförmedlingen. Vi vill att alla ska komma bättre ut än in. Hur är det med högtider och födelsedagar, är det någonting man firar? – Jag skulle säga att det är väldigt individuellt och upp till klienterna. Vi firar inte födelsedagar för klienters räkning. Det är många som är religiösa och som följer fasteperioder och olika religiösa högtider och vi har andliga ledare som imamer och präster som regelbundet gör besök på alla anstalter i Sverige. Vi följer den gregorianska kalendern och försöker liksom att ligga någonstans mittemellan i hur pass mycket vi uppmärksammar det. Det är många som har mycket sorg vid de här högtiderna. På jul så har vi ju julsaker 42 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2024 framme och vi gör lite extra god mat på julafton eller någon dag i närheten. Men det brukar vara ganska nedtonat och det har just med det att göra att man saknar utsidan så himla mycket vid de här tillfällena. Det är mentalt otroligt påfrestande att vara frihetsberövad, man kan inte förstå det om man inte har varit det själv. Finns det stöd att erbjuda de som mår dåligt? – Absolut! Vi tror att stöd, behandling och att väcka vilja till förändring är superviktigt. Vi är särskilt tränade på att på allra bästa sätt, fast fortfarande inom vår fyrkant, bemöta varje individ som en individ och den personens behov. Som kontaktperson har vi lite extra koll på vår klient, driver på och stöttar och kan även prata om lite djupare saker som: “Har du pratat med syrran? Hur kändes det efteråt? Hade du besök av barnen igår? Hur gick det? Vill du prata?”. I utredningen framgår även om personen har diagnoser och svårigheter som adhd, ptsd eller missbruksproblematik, eller om den kanske skulle vilja ha en npf-utredning. Många klienter lider av ett kraftigt drogmissbruk och kan ha psykiatriska utmaningar på grund av det, eller så har droger varit ett sätt att självmedicinera psykisk ohälsa. En del klienter kommer in och verkar må toppen och åker sedan ner i en depression efter en tid, de får ångest, svårt att äta och sådär. Det är en stor röd lampa på det och hanteras alltid av högsta beslutsfattare och sjukvård, det är någonting vi verkligen tar på allvar. En mardröm är att öppna upp en dörr och att det ligger någon som inte lever längre där. Vad är en otippad sak med att sitta på en anstalt som folk inte riktigt verkar ha koll på? – Att vi faktiskt rör oss ute bland folk med intagna, jag kan exempelvis gå privatklädd till centrum med en klient och stöta på en granne, då får jag ju säga att jag jobbar, vi kanske inte ska stå där och konversera för mycket. Sen tror jag att många glömmer att det är många som sitter frihetsberövade som är psykiskt sjuka, hemlösa och väldigt tunga missbrukare och att det blandas med personer som har begått ekonomiska brott och som kanske har familj och villa. Vi ska klara av att jobba med allt liksom. Hur ofta uppstår det bråk och dispyt? – Det är så olika. På anstalten där jag jobbar där pratar klienterna med oss i personalen utan några som helst problem. Vi har en fin stämning mellan oss och vi bemöter varandra respektfullt och schysst. Men det är väldigt olika beroende på klimatet på just den anstalten eller avdelningen och det i sin tur beror på personerna som sitter. Det finns personer som har suttit många år för väldigt grova brott, kanske gängkriminella, och är “skolade” i en viss typ av attityd och förhållningssätt gentemot blåklädd personal och auktoriteter. Placeringsenheten som bestämmer var klienterna hamnar lägger ett stort jobb på att se till att folk som krigar med varandra på utsidan inte hamnar på samma avdelning. Händer det så är det klart att det blir problem. En konflikt mellan mig och en intagen handlar oftast om att personen inte följer våra rutiner och regler, då måste jag säga till och så blir den irriterad och det kan bli en konflikt. Det kan även handla om att man har delgett ett beslut som inte har varit roligt och personen går upp i varv på grund av det. Alla i personalen bär överfallslarm och vi är tränade att hantera situationer som kan upplevas som hotfulla. Vad gör man på kvällen när dörren stängs till ens cell? – Man kanske har med sig lite kvällsmackor och någon god dryck, en termos med te eller saft. Sen ligger man kanske och kollar på tv, snackar med sin rumskompis och så skriver man brev. Brevskrivning är en jättestor grej. Och läser böcker, vi har ett stort bibliotek. Sen så går man och lägger sig vid 22-tiden. Får man någonsin ta sovmorgon? – På helgerna, då är det ingen sysselsättning. Då försöker vi göra roliga saker som att ha lite extra bollhallstid och kanske spela bingo. På julen har vi pysslat julkort och sånt. Men återigen, de här mysfaktorerna som påminner om ett liv på utsidan försvinner lite. Medvetet taggar man ner lite på det på grund av situationen – alla har olika behov. Det som är viktigt är rutiner, bra mat, motion, utevistelse, behandlingsprogram och viss gemenskap, men allt det här som du och jag värdesätter, som filmkväll eller tacokväll, blir inte lika viktigt tror jag. Man gör kanske andra saker som man värdesätter jättemycket. De skapar sin egen variant på en tacokväll. Det kan till exempel vara att baka på helgen. Sen spelar vi mycket brädspel också. Vad är det bästa med ditt jobb som kriminalvårdare? – Nu är det snart fyra år sedan jag började och jag har lärt mig så himla mycket. Om mig själv och hur jag fungerar, om mänskliga rättigheter och vår svenska lagstiftning. Det är ett otroligt givande jobb, stort och samhällsviktigt. Men det är också det lilla jag uppskattar, att gå till jobbet och jobba med mina klienter och varje dag tänka att “jag ska fasen kämpa för att du kommer ut bättre än du kommit in, någonting ska bli bättre”. Om jag inte kan hjälpa med allt, så ska i alla fall något bli bättre! Att få vara en pusselbit i att försöka få bort kriminaliteten från gatan, och det faktum att jag som människa kan påverka det, varje dag kan jag göra det. SÄKERHETSKLASSER Svenska kriminalanstalter delas upp i tre olika klasser beroende på säkerhetsgrad. KLASS 1 Den högsta säkerhetsklassen. Här placeras de mest riskfyllda intagna. I Sverige finns sju klass 1-anstalter: Kumla, Hall, Hällby, Saltvik, Salberga Norrtjälje och Tidaholm. På Kumla, Hall och Saltvik finns även Fenix, en särskild säkerhetsavdelning anpassad för interner som bedöms ha hög risk för rymning eller fritagning. KLASS 2 Slutna anstalter med en lägre säkerhetsnivå än klass 1. Graden av övervakning och kontroll varierar, en del anstalter har murar och staket medan andra är renodlade behandlingsanstalter. Innehållet i verksamheten kan variera. KLASS 3 Den lägsta säkerhetsklassen. En klass 3-anstalt saknar direkta rymningshinder utan det går att ta sig ut relativt obehindrat, på vissa anstalter har dock de intagna elektronisk fotboja med gps för att det ska gå att se var de befinner sig. Källa: Kriminalvården