Nöjesguiden 1
STOCKHOLM BLOODBATH Året var 1520 när den danska
kungen Kristian II, ökänd i Sverige som ”Kristian Tyrann”, intog Stockholm för att krönas till kung även i vårt avlånga land. Händelsen som följde är den historieböckerna kallar ”Stockholms blodbad”, varifrån denna Viaplay producerade historieskildring fått sitt namn. Trots många svenskar och danskar både bakom och framför kameran är Stockholm Bloodbath, som titeln antyder, en engelskspråkig film. Språkbytet är ett förståeligt beslut för att locka internationell publik, men frågan är inte hur många som kommer se filmen, utan snarare vem som kommer resonera med den. Det är mycket som händer i Mikael Håfströms dramatisering, och alltför ofta dras filmen ned i ett träsk av identitetskris. Är det en cool, hyperstiliserad actionfilm, eller ett historiskt drama i takt med Napoleons framfart förra året? Träffsäkerheten i tonen är tyvärr inkonsekvent, och filmen förlorar momentum vid flertal tillfällen när spänningen är på topp, men karaktärer plötsligt börjar bete sig som om de hör hemma i nutid. I en avgörande scen brister alla närvarande figurer ut i dans till modern musik, ett stilistiskt beslut som inte alls slår rätt i relation till föregående scener. Den två och en halv timmes långa filmen lyckas ändå spendera tid rätt då berättelsen flyter på i rask takt, detta främst på grund av stundtals underhållande stridssekvenser samt måttligt spänningsfyllda scener av intrig. Men Stockholm Bloodbath förlorar sig själv i meningslös komedi och överdriven inlevelse bland majoriteten av skådespelarna, vilket gör det svårt för åskådaren att leva sig in i medeltidsskildringen som genuin. Det finns glimtar av en unik vision i Mikael Håfströms verk, men tyvärr spretar idéerna åt alldeles för många olika håll för att fungera optimalt, och resultatet är en onekligen rörig produktion. RIKARD GUNNARSSON FILMRECENSIONER Ett axplock av den senaste tidens filmrecensioner. Du hittar fler recensioner av alla de slag på ng.se. DREAM SCENARIO Kristoffer Borgli fortsätter undersöka dagens behov av att synas. Nu med fokus på cancelkulturen. Fast till skillnad mot Signe i Sick of Myself så söker professor Paul Matthews (Nicolas Cage) inte några femton minuter i rampljuset. Han lever i ett olyckligt äktenskap och drömmer att bli erkänd som en duktig evolutionsbiolog. Istället börjar han dyka upp i människors drömmar. Hans tonårsdöttrar intresserar sig nu för sin töntiga pappa som får stjärnstatus. Frun Janet (Julianne Nicholson) drar nytta på jobbet av makens kändisskap. När han blir en Freddy Kruger i drömmarnas värld förändras dock allt. Ska någon spela huvudrollen som Matthews så är det Nicolas Cage. Nedtonade, lite knepiga och sorgsna typer har han gjort förut och han gör det bra. Den excentriska Cage har dessutom utanför filmens värld gett upphov till en mängd olika memes vilket ger hans karaktär en extra dimension. Något han själv var inne på vid en frågestund på 26 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2024 Toronto International Film Festival. Däremot är Borgli spretig i sitt berättande. Uttrycket ”kill your darlings” är något han borde ta till sig. Många roliga idéer är just roliga i det lilla formatet men följs inte upp och det gör att man inte vet vart filmen är på väg eller vad Borgli vill säga. Uppenbart inspireras han av manusförfattaren Charlie Kaufman och regissörerna Spike Jonze och Michel Gondry. Det absurda från exempelvis Adaption eller Eternal Sunshine of the Spotless Mind känns igen. I den förstnämnda spelade dessutom Cage huvudrollen. Men Borgli är inte på deras nivå, än. Hans blick på vår samtid är god men han missar satiren. ANDREAS HEILBORN