Nöjesguiden 1
MED MOTGÅNGAR SOM DRIVKRAFT Sedan debuten för dry
gt tio år sedan har 35-åriga Ivory etablerat sig som en av genrens mest produktiva rappare. Receptet för framgång har varit att lita på sitt musiköra och finna kraft i livets alla motgångar, vilket i sin tur lett till en stark och hängiven fanbase. TEXT: MALKOLM LANDRÉUS FOTO: SAGA BERLIN A tt man blir starkare av motgångar är onekligen en ganska trött kliché som alltför ofta används som en godtycklig efterkonstruktion. För det finns såklart många som inte skulle hålla med. Men i Ivorys fall är det sannerligen ett talesätt som känns passande. Trots tragiska bortgångar, en dos social utsatthet och en tio år lång karriär utanför etablissemanget har Nicky Osenius Kouakou ändå lyckats hålla sig på två ben med en fast tro på sig själv och det han gör. Mycket har han att tacka musiken för. TILL EN BÖRJAN, berättar han, var musiken en flykt från det jobbiga. En period då han inte hade intresse av att begrava sig i problemen, utan istället lät musiken bli hans frizon. Nödvändig eskapism, om man så vill. – Det var några år där jag var i en ganska mörk bubbla, men sen började jag skriva igen och det bara blev lättsammare grejer. Jag antar att det blev som en flykt. En omedveten flykt. Att göra något som man mår bra av, för det var en väldigt mörk tid, berättar han när vi ses på Kingsizes kontor i Gamla Stan. DEN MÖRKASTE TIDEN upplevde han redan som 20-åring, då hans förstfödda son Cedric drabbades av den mitokondriella sjukdomen Alpers syndrom. Enligt läkarna skulle han inte leva mer än två år, men trots det fick han sju relativt stabila år innan han lämnade jordelivet. Något som förstås drabbade Ivory hårt, men som han tidigt bestämde inte skulle bli en anledning till att ge upp. – Ja, för jag har aldrig velat ge upp eller låta det bli en anledning att gå ner mig eller misslyckas. Jag vill snarare att det ska sporra mig. Det är det jag har försökt göra och lyckats i viss mån. Men det har påverkat mig på många sätt. Jag släppte Molnfällan när jag var 25 men jag ville 56 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2024 nog släppa mycket tidigare, säger han och berättar att han initialt inte ville starta en musikkarriär när han visste att hans son inte skulle klara sig. – För det första ville jag inte ens acceptera det, men jag visste någonstans att det skulle bli så. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag tappa allt och bli horsare? Jag vågade inte ens släppa musik, ifall jag skulle behöva sluta. Så tänkte jag faktiskt, nu när jag minns tillbaka. ATT HAN ÄNDÅ samlade kraft och fick ut ett debutprojekt under en tid då hans enda barn levde med en dödsdom är svårt för en utomstående att förstå. Men kanske är det just det som också är svaret. Den lättsamma musiken som utgör Ivorys klassikerstämplade debut Molnfällan står i stark kontrast med tiden den skapades och formades på många sätt som en motvikt till mörkret. En tid då även hans pappa drabbades av sjukdom under processen. Ett år efter släppet skulle cancern ta även hans liv. – När Cedric gick bort gjorde jag samma sak. Jag var helt själv och avstängd i någon vecka, sen tog jag polarna och drog till Colombia och filmade videon till Så långt bort. Fortsatte jobba bara. Så jag tågade på och det har väl också varit som en flykt. Jag kan känna att jag hade behövt stanna upp mer. Det har påverkat mig tills idag, jag har inte tagit det som man ska och gått till psykolog och sånt. Jag har varit där och nosat men inte riktigt fullföljt det. Tror du att du kommer komma dit? – Ah. Jag tror jag behöver det. Jag har börjat med det nu på senare tid. Det känns som att det hjälper mig och jag tror att någonstans får man också bara acceptera och leva med det. Jag har saker som är väldigt bra i mitt liv också, jag har en ny son nu som är väldigt lik honom, sjukt nog. Så det känns lite som att få igen det. Ja, hur känns det? Jag kan tänka mig att det är väldigt speciellt för dig. – Det är sjukt asså. Han är så lik Cedric, det känns som att jag är tillbaka till när jag var 20 men att han växer upp och är fullt frisk. Vi kan göra alla dom här grejerna som att spela fotboll och han lär sig prata, gå och springa… Det är en sjuk känsla, jag är jättetacksam. Det känns som att det var menat. Du har tidigare beskrivit att det känns som att något i ditt liv har fattats, känner du fortfarande så? – Man känner väl alltid att något fattas. Men mindre än på den tiden. Om det är något som fattas så är det Cedric, för han är en unik person och ingen kommer kunna ersätta honom. Annars blev livet bra asså, bättre än jag trodde då. GENOM KARRIÄREN OCH livet har Ivory trots sina motgångar alltid varit en person som trott på sig själv och tagit sig igenom sina svårigheter. Som yngst i en familj med nio syskon och halvsyskon lyfter han fram uppväxten och sina föräldrar som den bakomliggande orsaken till att hans grund är stark. Men också den finska viljekraften ”sisu”. – Jag tror det kommer någonstans därifrån. Finnarnas viljekraft. Min mamma är ju finne och en väldigt stark kvinna. Jag har fyra syskon på hennes sida och hon har alltid varit en krigare och gjort allt för sina barn. Det har inspirerat mig, berättar han och pekar även på familjens stora fotbollsintresse. IVORYS PAPPA VAR målvakt och spelade på hyfsad nivå i Elfenbenskusten och en kort sväng i Frankrike. Ivory och hans bröder hade alla talang och rapparen själv togs ut till Upplandslaget när han tillsammans med sin mamma flyttade till Norrtälje. Den tidiga uppväxten skedde dock i Hagalund i Solna och familjen besökte ofta AIK:s klassiska hemmaarena Råsunda, där bland annat hans brorson Christian Kouakou senare skulle göra debut som 16-åring och då bli den yngsta AIK-spelaren som spelat i Allsvenskan. Idag tillhör han turkiska Kocaelispor och inom släkten återfinns också systersonen och utlandsproffset Richie Omorowa som tagit steget från Brommapojkarna till holländska Excelsior. En drivkraft som finns i blodet, med andra ord. – Vi har alltid blivit sporrade till att bli någonting, inom någonting. I det här fallet fotboll. Och man trodde verkligen på det. Jag trodde alltid att jag skulle bli fotbollsproffs när jag var liten och det var allt jag ville. Men… jag höll också på med musik när jag var liten och jag minns att jag fick en synth av min farsa när jag var sex, sju år. Han höll också på med musik. Han gjorde västafrikansk musik och hade en studio i Flempan. Så fotboll och musik har alltid varit naturligt för mig. Men musiken såg jag aldrig som ett jobb, det var bara något jag älskade att göra. IVORY BÖRJADE SPELA synth och vid tillfälle fick han tag på mammans bandspelare och tryckte på ”rec”. Vid 12 års ålder fick han en dator och laddade ner musikproduktonsprogrammet FL, tidigare känt som Fruity Loops, och började göra beats. Men vid 14 års ålder skulle Ivory uppleva sin ”första sorg och riktiga motgång i livet”. Hans mamma fick en cancer-diagnos och rädslan för att förlora sin mest stabila punkt i livet slog både hål på fotbollsdrömmen och drabbade skolgången. Som för många andra, tog också andra intressen vid. Inte bara musiken, utan också festandet. Ivory började röka cannabis och hänga med polare och göra beats. Men pengar måste alltid in. Vid 17 års ålder insåg han att musiken inte skulle ge några snabba pengar och med brist på utbildning och endast tråkiga ströjobb att vända sig till började han istället sälja droger och försörja sig på småkriminalitet. En livsstil