Bumsen 1
B rorsans bryderier livskänsla. Motorcykeln får n
i gratis med på köpet.” (Personligen lägger jag hellre slantar på en riktigt bra hoj och utformar min livskänsla efter eget skön, det är resandes ensak.) Något liknande gäller avgassystem – där medverkar mc-pressen på ett märkligt vis. ”Med litet öppnare pipor (och måhända borttagen katalysator?) skulle det nog bli annat ljud i skällan och litet mer drag i spisen”, är ingen ovanlig kommentar i samband med provkörningar. Vad gäller H-D är det snarast regel att deras maskiner lämnas ut till test med ”luft och buller”(!) – tidningarna accepterar detta ”eftersom nästan ingen kör H-D i originalskick i alla fall”! Konkurrenterna brukar ha orörda, lagliga system. Vart tog den kritiska granskningen vägen? Vän av sunt förnuft kan inte undgå att undra: ”Voffo gör di på dette vise’?” Även en modern 500-kubikstwin i stanTrim(?)pipor Många som får höra att jag köpte min första båge efter fyllda femtio tar för givet att det blev en H-D – och blir roat förvånade av svaret: ”Nej, jag köpte motorcykel.” Annorlunda uttryckt: vill man studera teknisk utveckling hos motorcyklar är H-D rätt ointressant. Betecknande är att deras enda egentliga motornyhet under de senaste decennierna – Revolutionmotorn i V-Rod-familjen – togs fram ”i samarbete med” Porsche! I rättvisans namn skall H-D dock ha en eloge för införandet av tandad kevlarrem som sekundärtransmission. På gatmaskiner är den klart överlägsen kedjan och hävdar sig väl mot kardan. Studerar man däremot marknadsföring är läget ett helt annat. Varumärket är ett av världens starkaste och även de som inte vet ett barr om hojar känner i regel till H-D – logotypen är en av få som folk låter tatuera på kroppen. Att cyklarna i standardutförande snarast är halvfabrikat som ”behöver” mer eller mindre ”nödvändiga” tillbehör á ytterligare femsiffriga belopp tydliggör varumärkets styrka än mer. Willie G Davidson hymlar inte – tvärtom: ”Hos oss kan ni köpa en 48 BUMSEN 2 – 2014 dardutförande accelererar ledigt ifrån det mesta på fyra hjul, vill man ha mer klös är det bara att gå uppåt i pris- och prestandakatalogerna. Ytterligt få förare utanför racingeliten torde ha förmågan att utnyttja full kapacitet hos de senaste generationerna supersporthojar/superbikes – inte ens som de kommer från fabrik. Ändå är eftermarknaden för avgassystem stor och blomstrande. För ett stundtals femsiffrigt belopp kan man alltså flytta cykelns prestanda ytterligare en bit bortom den egna prestationsförmågan – och samtidigt släppa ut otillåtna avgasmängder och bullernivåer. ”På köpet” måste man spara originalsystemet och skruva dit det varje gång cykeln skall besiktigas. Eller som någon skrev på en hemsida: ”Att åka till besiktningen med dönerör är som att ha oskyddad sex i Thailand. Det kan gå vägen, men riskerna är stora.” Sedan är det en annan sak att nämnda system som regel låter mer än de ger – vilket vitsordas bl.a. på vår hemsida. En oberoende testare satte på Akrapovic – det sannolikt mest prestigeladdade märket – tillbehörssystem på olika superbikes och jämförde effekten med då cyklarnas originalsystem satt på. Skillnaden var i allmänhet mindre än två pållar – ur motorer som levererar sådär 180 från fabrik! ”Mycket väsen för lite ull” sa käringen, klippte grisen. I Motorrad 10/2010 konstateras ungefär samma sak: när originalsystemet byts mot några på papperet gatlegala tillbehörssystem varierar effektändringen hos en Kawasaki Z 750 från plus 1,3 % till minus 7,2 % (!) – i sistnämnda fallet till priset 4 995:-! Samtidigt fås en viktminskning på upp till knappt 4 kg – på en hoj som inklusive förare bör landa på c:a 300 kg! Och? Bosse Rindar skrev för åtskilliga år sedan en drapa med rubriken ”Pappsmällan”. De flesta pojkar har väl någon gång satt en dubbelvikt pappbit över trampcykelns ena skärmstag med hjälp av en klädnypa. Pappbiten slog mot ekrarna så att det lät som en motor och med hjälp av en snörstump upp till styret kunde man ”gasa” – variera ljudet från smällan. Inte ens då inbillade vi oss att det gick fortare, men det var roligt. Till skillnad från dyra tillbehörspipor var det dessutom miljövänligt och praktiskt taget gratis, våra mödrar kunde skriva av förlusten av en och annan klädnypa och snörstump utan att hushållsbudgeten havererade. Är alltså barn klokare (gratis läte) än vuxna (lagvidrigt läte för tiotusentals kronor plus dito utsläppsnivåer plus en massa jobb med att byta avgassystem!)? Åtminstone är det lätt att konstatera att eftermarknaden är stor, en del tillverkare har lyckats skapa mycket starka varumärken – kring något som William Shakespeare formulerat mycket väl i Macbeth: ”... full of sound and fury, signifying nothing”. Översättningar är sällan bättre än originalet – i synnerhet när det gäller Shakespeare – Hagbergs klassiska svenska översättning är ett undantag: ”... låter stort, betyder intet.” I vissa fall blir dessutom det estetiska resultatet mediokert. Honda VFR VTEC har enligt min uppfattning en av de snyggaste häckar hojvärlden kan uppvisa – och den låter härligt redan i standardversion. Att sätta ett tillbehörssystem på den cykeln borde vara belagt med stegling! ”Världen vill bedragas” skrev den tyske skalden och juristen (en sällsynt kombination idag) Sebastian Brandt redan 1497 i det satiriska diktverket Narrskeppet. Frasen spreds och användes även på latin av bland andra Martin Luther: ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur”. (”Världen vill bedragas, så må den då bedragas.”) Bedragen eller icke – kör försiktigt! Bror Gårdelöf ML 2661203