NG Malmö 1
är dags för modebranschen att samlas och samarbet
a kring frågor som är viktigare och större än vackra kläder och ett personligt uttryck. Och det finns ju faktiskt fler företag som profilerat sig utifrån sin syn på kreativitet som något kollektivt, påpekar Philip. – I svensk modehistoria är Mah-Jong ett exempel. Men även arbete inom företag som H&M bygger på dialog både mellan och inom avdelningar: För dem är det också viktigare att kläderna är i fokus än att lyfta fram enskilda medarbetare. Vad tror du aktörer inom modebranschen skulle tjäna på att arbeta mer kollektivt? När jag researchade min senaste bok pratade jag med en modeskapare som drev eget märke. Vid ett tillfälle hade de råkat ut för en allvarlig stöld, precis innan kollektionen skulle visas upp. Hon hade då gjort en desperat uppdatering via Facebook, och fick då vad hon beskrev som ett omedelbart och starkt stöd från andra formgivare som drev egna företag. De tipsade om vad hon kunde få tag på nya material, hur hon kunde gå till väga för att snabbt sy upp nya plagg, och så vidare. Ibland är vi inte medvetna om vilka stöttande strukturer vi har omkring oss, hon själv berättade att hon inte alls var beredd på det stöd hon fick från personer som också hade kunnat beskrivas som hennes konkurrenter. I Londons modevärld finns en WhatsApp-grupp där unga modedesigners, bland andra det här numrets modechef Per Götesson, diskuterar klimat och hjälper varandra att leva och arbeta mer hållbart. Gruppen startades av Phoebe English som ett sätt för henne att bearbeta att hon inte längre kunde stå för hur hon arbetar, ur ett miljöperspektiv. Och genom gruppen har designers kunnat utveckla sitt hållbarhetsarbete i mycket 30 FOOTER 30 FOOTER REPORTAGE större utsträckning än om de suttit och hållit på information som om det vore statshemligheter. Dock tror Philip Warkander tror inte att kollektiva processer alltid, per definition resulterar i mindre kollektioner eller färre kläder på marknaden. Det är tidigare nämnda H&M ett exempel på. – Men om det kollektiva handlar mer fokuserat om att vi ska dela vår kunskap om hur till exempel designprocessen kan bli mer resurssnål, eller hur vi kan planera för plaggets fortsatta liv redan innan det är tillverkat, då är det självklart att det kan få väldigt positiva konsekvenser. Hur skulle det kollektiva arbetet i så fall kunna se ut tror du? – Det du delvis far efter, tror jag, är att arbetslivets sociala dimensioner kan vara viktiga för det individuella välmåendet, och att detta välmående kan vara ett mer relevant sätt att mäta framgång än enbart försäljningssiffror. Ingen blir lycklig av att vi arbetar ihjäl oss, minst av alla planeten. Men, mest effektivt är att arbeta kollektivt på ett särskilt sätt, genom delandet av kunskap om klimatsmarta material och designlösningar. Är drömmen om kollektiv inom mode naiv? – Nej, tvärtom är det som sagt så att vi redan arbetar i sociala sammanhang, men utan att vara medvetna om det. Jag tror att vi kan tjäna mycket, förutom kanske pengar då, på att prata mer, ta fler pauser, vara mer generösa och dela med oss av vad vi vet funkar. Det är viktigt att komma ihåg att dagens samhälle inte måste vara framtidens samhälle men vi måste börjar göra förändringar. Att arbeta och leva mer kollektivt är inte hela lösningen, men möjligtvis en del av det. För ensam är inte stark och det är dags att hitta nya sätt att arbeta och förnya gamla sätt leva. För människans, djurens och jordens skull. APLACE Magazine APLACE Magazine