INSÄNT LIVET BLIR FATTIGARE UTAN NORDISKA FRIMÄRK
EN Om frågan ställs till ansvariga på Iceland Post så är det tydligt, att svaret är nekande. Om svaret istället är ja – varför slutar man då med sin frimärksutgivning med utgåvan 2020-10-29? Det är tydligen så, att det inte längre är ekonomiskt lönsamt att hålla igång hela den apparat som behövs för att producera frimärken – bildskapare, gravörer, tryckning etc. DET ÄR JU SÅ KLART också så, att frimärksutgivning måste vara motiverat primärt utefter det postala behovet och inte för att tillfredsställa samlare med en strid ström av klisterlappar. Trots detta är det ett mycket tråkigt beslut, som innebär ett slut på utgivning som pågått sedan 1873, då Island tillhörde Danmark, för att fr o m 1944 fortsätta, då man blivit herrar i det egna huset och republiken Island tillkommit. En berömd formgivare av isländska frimärken var Stefan Jonson, som bl a skapade frimärket med Islands siste katolske biskop Jon Arason, utgivet 1950. En annan med stor produktion på 1970-1990-talen var Magnusson med isländskt P i begynnelsen av förnamnet. Även gravörmästarnas mästare Czeslaw Slania har bidragit till vackra frimärken för Island, bl a genom etsningar med stålgravyrtryck för flera s k frimärksblock. Också från Danmark har inkommit oroande nyheter om frimärksproduktionen därifrån. I oktobernumret av den engelskspråkiga frimärkstidningen ”Stamp” finns en artikel under överskriften ”Great engravers” om danske frimärksgravören Bertil Skov Jörgensen, där han beskrivs som ”last man standing”, med vilket åsyftas att han har skapat Danmarks sista traditionellt graverade frimärken, som blev blocket ”Börnesange” och som utkom 2016. Därefter har han varit hänvisad till ”designing the odd stamp issue for computer-engraving”, d v s i klartext - offsettryckning. Czeslaw Slania har graverat ett stort antal danska frimärken förutom ett stort antal svenska, färöiska, grönländska m fl märken. Slanias mästerliga hantering av gravyrstickeln är nog omöjligt att överträffa eller komma i närheten av, även om t ex Sverige har haft flera mästergravörer, som varit/ är samtida med honom. Jag tänker då på Martin Mörck, Lars Sjöblom, P. Naszarkowski, Zlatko Jakus, Arne Wallhorn, Sven Ewert och Maivor Franzén-Matthews. Kvalitén då – säkert att här finns flera uppfattningar, men jag tycker i vart fall att den svenska frimärksutgivningen väl speglar det svenska samhället, djur och natur, sport/idrott, konst (”Hilma av Klint” av Eva Wilsson), historia (jättefint block ”Gamla postvägar” av Lars Sjöblom/Gustav Mårtensson). Tryckningen av svenska frimärken sker emellertid inte längre i Sverige sedan frimärkstryckeriet avvecklats 2017 och maskinparken sålts till utländsk köpare i värdetrycksbranschen. Till Postnord Sveriges heder kan även konstateras, att man har lyckats hålla nere portokostnaden så den f n faktiskt är lägst av/i de nordiska länderna. Nu är det så, att även Finland, Norge, Åland, Färöarna och Grönland ger ut frimärken, huvudsakligen tryckta i offset med undantag för ett mindretal i stålgravyr. Utgivningstakten är tämligen hög och med valörer man ofta undrar om det verkligen finns postalt behov av. Frimärken har alltid varit ganska mycket av kulturbärare/kulturförmedlare i det offentliga rummet - konstnärer har skapat och vi konsumenter har förundrats och även lärt oss mycket om länder, statschefer, geografi, byggnader, fartyg, fyrar, natur, konst, sport/ idrott - you name it all. Även covid-19 har snappats upp och blivit frimärksmotiv, bl a från Grönland. Det vore trist om man slutar helt att ge ut frimärken. Livet och världen blir definitivt fattigare utan de fantastiska små konstverken. Nordiska frimärken kan definitivt bidra till aktivt lärande och kunskapsinhämtande om de nordiska länderna – alltså behövs de som de viktiga kunskapsförmedlare de också är. BENGT-ÅKE HELLEKLEV NORDENS TIDNING 1-21 27