NG Gbg 1
så här orolig för någonting, någonsin. Men jag ty
cker ändå nu, att det är så jävla värt det. Jag att det kommer att göra mig till en väldigt mycket bättre människa. Du har tagit dig igenom prövningen. – Typ. Det var en av de större prövningarna. Jag kan inte gå in på allt, eftersom det är andra människor inblandade. Men jag har behövt lära mig att inspirera människor, och jag har misslyckats med det, något otroligt ibland. Nu har jag samtidigt försökt vara både lite hårdare och lite snällare mot mig själv. Jag har stått på mig mer, både privat och i mitt jobb. Det har varit jobbigt att se vilka som har pallat med det, och vilka som inte gjort det. Det är kanske växtvärk? Det låter som att du inte är helt igenom prövningen ännu. – Nej. Det känns som att det inte är slut, eller så är jag fortfarande så nära det. Jag är lite chockskadad, om jag ska vara ärlig. Jag trodde aldrig att det skulle gå två år utan att jag stod på en scen. Det är där jag får verklighetskänsla och väldigt mycket glädje, det är där musiken blir på riktigt och levande. Första gången jag ska stå på scenen blir i Globen i oktober. EN SPELNING SOM varit utannonserad sedan ett helt år. – Och vi har pratat om det i två år, eftersom spelningen egentligen skulle varit förra året, men så flyttade vi på det. Jag känner mig väldigt isolerad. ÄVEN SKIVAN VAR tänkt att komma tidigare. – Åtminstone singlarna. Jag hade en tanke om att jag skulle göra skivan på ett år, eller nästan mindre. Men jag var så uppe i tempo, jag hade varit igång ett helt år. Och visst, man kan göra en skiva på kort tid, om man har jättemånga låtskrivare och så bara kör man. Men jag skriver ju allt själv, och eftersom jag inte riktigt har fått till hur man skriver med andra så att det kommer lika nära tar det längre tid. När du tycker att det är trögt i studion, får det dig att skynda på och slarva? ”Äh, vi låter det vara så här, det duger.” – Om mina öron kunde lura mig! Jag hade älskat det! Men nej, tvärtom. Nu önskar jag att jag hade haft ett halvår till på mig. Det finns en hel massa bra låtar som inte är med, men som jag fortfarande känner att jag borde gjort klart, och mixat och mastrat. Jag vill höra dem! Men nu har jag landat i att det får jag göra senare, nu måste en skiva komma ut. Förr var det ju så att jag skrev texten, någon annan skrev melodin, och jag brydde mig typ inte om produktionen. Men nu bryr jag mig om allt, och vill lära mig allt, fatta mer. PÅ SITT NYA album har Seinabo Sey till stora delar arbetat tillsammans med samma personer som förra gången – Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare. Oskar Linnros och Isak Alverus – och när hon talar om att det gnisslat ibland under arbetet är hon påfallande obekväm. 20 NÖJESGUIDEN | NR 8, 2018 – De är ju min trygghet. De har varit mina storebröder. Vincent Pontare har gett mig pengar till att fika när jag inte hade pengar. Under flera år trodde de på mig och tog hand om mig när jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så oändligt mycket av att vara runt de människorna. Det är kanske det jag menar efter fem sex år att jag känner att jag vill utforska andra saker musikaliskt. Men för mig är det en väldigt stor förändring eftersom de funnits i mitt liv hela tiden. De är ju mer vana att jobba med olika människor, men för mig har de inneburit en trygghet, samtidigt som de är otroooliga låtskrivare. Vincent och Salem är ju de största av alla. Men jag inser att om jag inte rycker bort mina plåster blir det svårt för mig att bli något bättre. Samtidigt ringer jag dem allihopa stup i kvarten och frågar om tips, de kan så otroligt mycket mer än jag. EN NY SAMARBETSPARTNER är Chords, som har producerat avslutande Hold Me As I Land. Den sticker ut på flera sätt. – Jag sjunger högt! Men i din förra Nöjesguiden–intervju pratade du mycket om ambitionen att utveckla hur du sjunger lågt, ända ned till Lala Hathaways nivå. – Jag vet, hahaha! Det blir bara tvärtom. Ju mer jag säger det desto högre börjar jag sjunga. Det kanske får bli nästa skiva, bara bas. Hur tycker du att din röst har utvecklats sedan förra albumet? – Den är inte lika vass längre, skulle jag vilja påstås. Jag har rökt bort den, lite. Men jag bryr mig inte riktigt längre, vilket är skönt. Okej? – Alltså, jag hade en period när jag tänkte att nu ska jag gå till en sångpedagog varenda dag i ett år. Jag ska lära mig att sjunga allt som jag sjunger i falsett i bröstklang istället. Men det går inte att renovera hela sig själv, samtidigt. Nu när jag ska på turné och ska repa upptäcker jag att jag blir hes, och det är ju inte bra. Så var det inte förut. Men jag tänker att det är lugnt. Allt går att jobba på, eller inte. Men det är också ringrost, jag har ju inte sjungit på två år, och samtidigt är jag kanske lite säkrare. Oskar Linnros och jag har samma referenser för röster, och han blir inte impad särskilt lätt. Han sa att jag var väldigt mycket bättre på att sjunga i studion än tidigare, och det är ju skönt. Det kanske kommer från turnerandet. Men min röst är nog det sista jag tänker på i mitt jobb, och det får vara så. Jag litar på att den funkar, men arbetet med rösten är lågprioriterat. Jag gillar ju att fokusera på det som är svårast för mig, och skulle bli gladast för beröm om typ låttexter. Då pratar vi om dem istället. Du har sagt att du vill vara mer direkt i texterna på det här albumet, med mer rättframma metaforer. Politisk, rentav? – Jag sitter inte hemma och tänker på att något ska vara politiskt. Tyvärr så är ju JAG FÖRESLÅR ATT det finns en religiös stämning i Remember, men Seinabo Sey är avvaktande. – Hur tänker du när du säger religös? Den har en sakral stämning både i sin långsamhet och med orgel och gospelkör. Även texten antyder ett sökande efter Gud. – Det fanns faktiskt en rad som sa att ”show me a God that I can believe in”, men det är inte det som texten handlar om alls. Jag skrev låten till mig själv, först verserna som satt ihop i en lång gröt som bara jag tyckte om. Jag skrev den till mina sämsta personlighetsdrag, till den delen som ändå vill ha fina kläder och få priser. Vi kan styra upp det om det är så jag vill ha det, men det är inte det livet handlar om. Sedan träffade jag Jacob Banks, och ville väldigt gärna att han skulle sjunga på låten eftersom jag tyckte att hans röst skulle passa perfekt. Men det blev ju väldigt konstigt med syftningar. Han sa att det lät som att jag sjöng till någon som var väldigt jobbig och som jag egentligen bara ville skaka av mig, och frågade om han inte kunde få vara den personen som vill vara med ändå, som du får trampa på. Det kan du få vara, svarade jag, och han hittade en väldigt fin vinkel på det hela som gav den mörka sidan något mer relaterbart. ”JAG VILL HA ETT MER KREATIVT LIV” allt jag gör politiskt bara för att jag vaknar upp varje dag i den här kroppen, något som jag gärna hade sluppit. Det skulle kanske vara den ultimata friheten att kunna skriva om en vardag där allt var guld och gröna skogar. En vardag som inte var påverkad av föreställningar om identitet och ursprung? – Precis. Jag är stolt och glad över mitt ursprung, förstås, och tycker att det är asmäktigt om jag kan hjälpa så att andra människor känner sig stärkta utifrån just det. Toppen! Samtidigt kan jag bli irriterad över att vad fan jag än gör så kan det ses som ett politiskt ställningstagande. Men det säger ju mer om samhället än om mig. – JAG HAR FÖRSÖKT vara mer direkt. Jag ville använda ordet ”jag” mer än ”vi”, det kommer närmre och blir mer personligt. Ibland vill jag zooma ut så att det blir någon slags Disneyfilm hela tiden – ”Vi! Vi! Vi!” – men varenda gång jag har börjat göra så har jag hämtat tillbaka det till ”jag”. Hur länge arbetar du med texter? – Inte länge alls. Det tar mig skitlång tid att ta mig för att göra det, och numera skriver jag nästan bara när jag är i studion. Jag vill inte ens säga hur fort det går ibland. Men ibland tar det ju för jävla lång tid, å andra sidan, så det balanseras väl upp. Det senaste året har varit annorlunda – jag har tänkt väldigt lite på texter och istället låtit dem komma till mig. Det är lite skönt faktiskt, förut var jag så jävla hård mot mig själv om det. Kan du välja bort en låt för att texten känns mindre angelägen? – Det är typ det enda jag gör, hela tiden. Det är nog därför det är väldigt svårt att skriva med mig, för att om jag inte fattar vad låten handlar om så kastar jag den åt helvete. Det finns så många låtar som jag först tyckt varit skitfeta, men när jag börjar lyssna på texten känner jag att den inte handlar om mig. Jag hade en låt till den nya skivan som jag verkligen älskar, men som jag var tvunget att ta bort i sista stund för att den inte var mitt liv lika mycket som de andra. Jag måste hitta ett sätt att kunna släppa sådana låtar också, utanför en albumkontext är det kanske lättare. Dina promovideos både till I Owe You Nothing, till Breathe och till Remember är inspelade i Gambia, i storstad och den andra i en by. – Jag äääälskar att göra musikvideos, och det här var första gången jag bestämde mig för att göra just precis det jag själv ville göra. Det var fett läskigt, och samtidigt var jag trygg i att det här skulle gå. Såklart hände det sju tusen miljoner saker som hade kunnat göra att man gav upp, men jag visste att det skulle gå. Jag har aldrig varit så nöjd med någonting, jag var nöjd till och med innan jag hade fått se dem färdiga. Att ha svettat sig igenom svåra saker och lyckats, det gick, det är nog den känslan jag jagar i livet, oavsett vad. Hur lyssnar du själv på musik? Har du ett professionellt perspektiv? – Jag är typ bara ett fan. Jag är inte så nördig,. Det finns genrer som jag lyssnar på till vardags, utan att överanalysera. Reggae, dancehall. Det är skönt att bara lyssna, det är musik som jag inte kommer att göra själv. Jag börjar komma upp i en ålder – även om jag vet att de som är äldre kommer att hata mig nu – när jag inte hänger med lika bra. Min lillasyster som är tio år yngre tycker inte att det är fett att jag kommer och vill vara med utan att ha koll. Det är en jättekonstig känsla att inte vara yngst och coolast längre, hahaha, även om det egentligen är rätt länge sedan jag var det. Hittar du nya inspirationskällor bland artister, eller håller du fast vid dem du inspirerats av länge, som Beyoncé och Lauryn Hill? – Grundstommen förändras inte, hur mycket jag än vill älska någon ny musik. Jag lyssnar annorlunda nu än när vissa röster blev en del av min DNA. Jag skulle