Piraja 1
EMMA: ”JAG BLEV INGET OFFER JAG BLEV EN VINNARE”
Emma berättar att hon vet att hon hade ett val just där i det ögonblicket, det var starkt och hon bär det med sig fortfarande. –Jag kände friden och kunde ha släppt där. Jag kände tryggheten och att allt bara var godhet och kärlek. Men så såg jag mamma, pappa, min syster och alla vänner och alla drömmar jag hade skaffat mig fram till den dagen. Jag beslutade mig i det närapå medvetslösa tillståndet att stanna kvar. Jag vet fortfarande inte var jag var, jag var inte i livet och inte i döden heller. Jag tänkte det får gå som det går, jag vill bara inte dö. Och sedan dess är Gud med mig i vardagen, han frågade mig faktiskt om jag ville gå vidare eller dö därute på åkern. Hur fokuserar du på att stänga ute hatet och ilskan? – Jag har så mycket gott i mitt liv, familjen, vänner och släktingar och förstås min älskling i livet så jag försöker fokusera på det – det som är gott och bra helt enkelt. Jag kommer ju tillbaka till det svarta förstås ibland och då frågar jag mig själv vad jag behöver för att lyfta mig. Framtidsdrömmar och att uppnå mina mål och känna kärlek är det viktiga och att ta hand om den. Innan olyckan, hur var dina drömmar och tankar då om framtiden? – Jag ville läsa modedesign hade läst franska i sex år och ville flytta till Paris och plugga. Idag förläser jag mycket, har inbokade möten, tv och intervjuer men är restriktiv med att inte göra för mycket. Av min historia kan man lära sig ganska mycket. För många är det bra att veta vad mitt handikapp beror på, ingen hjärnskada är nämligen den andra lik. Emma jublar vid boksläppet Anklagar du dig själv någonsin för att du inte tog dig själv på allvar eller lyssnade på din inre röst? – Jag vet inte, jag trodde ju på något vis att det skulle gå – jag önskade det så högt. Rädslan att förlora någon tar liksom ibland över förnuftet. Jag tror i alla fall mycket bättre på min instinkt idag, jag försöker vara mer uppmärksam på allt som händer runt mig. Vad känner du inte igen hos dig själv idag, vad blir du rädd av? - Jag har problem med att hitta, på grund av min hjärnskada. Jag kan inte åka in till stan till exempel längre som jag gjorde förr. Känner mig inte riktigt trygg när jag inte kan orientera mig. Vad kan du säga konkret till någon som liksom du tappat så mycket av sig själv i livet och varit så nära döden? – Man behöver ha en bra och trygg vardag med människor du litar på och som du vet alltid finns där. Tappa inte viljan till att fortsätta utvecklas. Glöm inte bort dig själv – ha kvar intressen eller skaffa nya. Emma, är du troende? - Ja det är jag. Jag trodde ju på något innan ”olyckan” och var med i kyrkans barntimmar som liten, men ja, idag är jag fullt troende. Jag har ett minne av att jag faktiskt träffade Gud när jag låg där på fältet och det var då jag till slut tänkte ” nu dör jag” som jag såg. - Allt var vitt runtomkring. Jag var överallt men ändå ingenstans. Jag hann till och med tänka; fan nu missar jag min uppkörning igen. Jag kände ingen smärta, hade inte ont någonstans där jag då låg men samtidigt kom en olustig känsla av frid över mig. Jag kände det som om jag svävade. Jag minns att jag låg där och att jag visste jag var ensam, helt ensam. Det var då jag såg en ung mörkhyad man, samtidigt såg jag en annan man med vitt skägg. Båda var vid mig men som en och samma person och det var då jag fick frågan: Vill du leva eller vill du dö Emma? Gå vidare nu eller stanna kvar? Stannar du blir det en lång kamp”. 30 PIRAJA NR 4- 2016 Det finns unga tjejer som är i en liknande situation som du var i, Emma – om någon känner igen sig i detta du förmedlar – vad vill du säga till dem? – Ta hjälp, framför allt berätta för de som du känner förtroende för. Samtidigt är man ju så rädd att få höra att man måste avsluta något, att det inte är bra för dig. Mina vänner tyckte ju inte om honom, de kände det destruktiva på ett tydligare sätt långt innan han blev hårdhänt mot mig. Jag ville eller kunde kanske inte ta in det då. Men känner du att något inte är helt rätt, att du inte vågar prata om saker eller säga emot för att någon ska bli arg på dig eller rädd för att bli lämnad för småsaker så måste du lyssna på vad din hjärna säger innan den kanske inte kan tala alls till dig. Din pappa säger att han och din familj fått lära känna dig på nytt? Hur ser du på den nya Emma, känner du henne? – Jag är ju samma Emma i grunden – men visst värderingar och erfarenheten förändrar en förstås. Jag var ju lycklig i det hela – men jag hade ju alltid velat ha en pojkvän att få tillhöra, känna mig tillhöra en riktig själsfrände, vara två i ett sammanhang. Jag är mer öppen och mer hoppfull idag – hur konstigt det än låter. Och idag har jag ju träffat min älskling. Jag slutade som tur var inte att tro på kärleken heller. Vad gör du om 5 år, din målbild? - Då är jag 31 år och önskar jag att jag väntar eller har mitt andra barn ihop med min älskling. foto Tomas Polvall foto Tomas Polvall