Byggaren 1
tema: egnahemsrörelsen Att förverkliga en dröm O
j, det var nära ögat, trekilossläggan snuddade fingrarna som höll borren. Håll lite längre ner var rådet till den förskräckta 11-åringen. Året var 1947 och undertecknad tjänstgjorde som borrassistent när pappa i samband med grävning av avloppsdike till sitt nya egnahem och förberedde för sprängning av några bergsklackar som låg för högt. Egen insats i form av arbete var för de flesta en förutsättning för att ekonomiskt kunna ro ett bygge i land. Pappa hade redan i ett par månader handschaktat för grund och källare. Nu var det dags för ett ca 100 meter långt avloppsdike. Små grävmaskiner fanns inte och inte heller pengar till borrning med Cobra eller tryckluftspett. Hålen borrades för hand, sen fick bergsprängaren komma med ”gubbarna” och spränga. Om det varit i dag hade säkert socialen, barnavårdande myndigheter och arbetsmiljöverket haft synpunkter på barnarbete och brist på skyddsåtgärder. Att se barn grovarbeta i leriga diken i bara kortbyxor ser man numera bara i upprörande reportage från så kallade utvecklingsländer. Men det gick bra. Chocken genom handloven när släggan träffade borren tänkte man snart inte på och efter några dagars lyftande, vridande och urspolning var hålen klara och färdiga för sprängning. Blodvite på borrassistenten inskränkte sig till mindre skrubbsår på knogarna. I efterkrigstidens Sverige var drömmen om ett eget hus levande. De sociala förändringarna gick snabbt men, fortfarande var det vanligt i städerna med torrdass på gården och enbart kallvatten i en kran. Bostäderna var trånga, värme fick man från kakelugn. Vedspis var inte ovanligt och badrummen – om de fanns – gemensamma i källaren. Drömmar om förändringar hade skett i takt med 1930-talets heta diskussioner om rimliga boendevillkor. Funktionalismens genombrott visade hur ett modernt boende kunde förverkligas. Att köpa en tomt och bygga själv var plötsligt möjligt för arbetsamma och skötsamma familjer med begränsade inkomster. 18 Det egna hemmet som blev verklighet. Skribentens far och yngre bror vid det kommande egnahemmet. En intensiv tid Vår familj passade in i mönstret. Den var både skötsam och hade begränsade inkomster. Alltså kunde vi ta del av egnahemslånens fördelaktiga villkor. Eller som bankkamreren sa; -Det här är inte lån, det är välgörenhet. Sett i tidens backspegel ställer man sig frågan – hur orkade föräldrarna? Pappa var typograf på en morgontidning och så här kunde ett dygn se ut för honom under byggtiden. • 10.30 Upp ur sängen efter några timmars sömn och lunch. • 11.00 Cykel ca 20 km till tomt och bygge. • 12.30 Jobb på bygget. • 17.00 Cykel ca 25 km till tidningen • 04.00 Cykel ca 15 km till hemmet och sängen • osv, osv, osv. Här kan man verkligen tala om att tid är pengar. Varje nedlagd arbetstimme betyder lägre byggkostnader och därmed mindre skulder. En lokal småbyggare plus murare, elektriker och rörmokare stod för grund, husmontering och installationer. Familjen fungerade som hantlangare. Huset på 78 kvadratmeter levererades av Borohus. Under hösten bodde vi provisoriskt med byggbråte och hantverkare men lagom till julen var det mesta klart och den intensiva lukten av målarfärg och golvfernissa blandades med dofterna av julskinka och andra läckerheter. Släkt och vänner kom för att inspektera och beundra. Det gick inte att ta miste på föräldrarnas stolthet. Från trängsel i en hyrd villaövervåning utan eget badrum till egen tomt, eget hus, eget rum till mig och min bror, välutrustat badrum och rymlig källare med tvättstuga och garage. De, liksom 10 000-tals andra i samma situation, tyckte det egna hemmet var väl värt allt slit och släp, uppoffringar, umbäranden och skulder med avbetalningar och räntor. Lars Cyrus byggaren 5 2019