GLAS 1
” GEMENSAMT FÖR OSS HANTVERKARE RUNT OM I VÄRLDEN
ÄR ATT VI KAN KOMMUNICERA ÄVEN OM VI INTE KAN DELA DET TALADE SPRÅKET FÖR VI VET HUR VI TÄNKER. VI LYSSNAR, VÄNTAR IN. MAN MÅSTE VARA TIGHT. ”Vattenkaraff med dricksglas” för Indiska. > – Det absolut svåraste med de verkligt stora jobben ”Viktigt” för Ikea. är proportionerna. För att skapa mig en inre rumsbild av dem byggde jag för jobbet i Washington upp figurer i olika skalor som sedan fick följa med mig på mina resor. Jag satte upp dem på hotellrummet för att pröva mig fram och valde slutligen den som förkroppsligade mig själv. Precis som varje människa har sitt eget färgseende, tror jag att hon har sina egna proportioner. Vi är inte födda med centimetrar och decimetrar utan med en balans mellan början och avslut. Ingegerd Råman talar med värme om det mycket givande samarbetet i den pågående tillbyggnaden av Liljevalchs, med alla hantverkarna i Viktigt för Ikea och det japanska projektet Arita 16. – Jag har alltid haft en dröm att dela med någon annan. Det japanska projektet ”Arita 16”. Det stämmer dåligt med att hon sagt att hon inte är någon gruppmänniska, utan ensamvarg. Men det är inte så konstigt, säger hon. I mötet med olika personligheter och uttryck uppstår ett motstånd som triggar. – Gemensamt för oss hantverkare runt om i världen är att vi kan kommunicera även om vi inte kan dela det talade språket för vi vet hur vi tänker. Vi lyssnar, väntar in. Man måste vara tight. I mötet med de japanska hantverkarna mötte jag ett hantverk som har gått tillbaka i många generationer och förs vidare i samma anda. Att få ta del av den kunskapen är stort. Ska jag vara riktigt ärlig: trender i vårt yrke har förstört väldigt mycket. Den trend som åsyftas är dagsländans. Sedan finns en annan och om den säger hon: – Det är jag som gör trenden, men det rör sig om cykler på tiotals år. Åh, så skönt att höra någon våga säga så! Som i allt, vad vi än pratar om under intervjun, handlar det om att skala av och skala av när det gäller såväl form och gestaltning som på det personliga planet. Det senare är betydligt svårare. – Ja, det blir mer komplicerat ju äldre man blir. Yttervärlden har kommit så nära och antalet människor som man bryr sig om och tänker på blir fler och fler. Barn, och barnbarn och alla andra som man fått en relation till. Jag har ju stått i centrum och det är heller inte så enkelt. Alla dessa möten har gjort att jag har lätt att se vad som sägs och inte sägs. Kanske lärde jag det som barn. Min mamma sade ja när hon menade nej. Man fick tolka det som sades och man skulle veta vad som var rätt eller fel. Så var det på den tiden. 64 GLAS 4.2016 / profilen / Styrkan i utanförskapet inte bara gjorde Ingegerd Råman till den tongivande inom svensk form och till professor. Hon erövrade också ordet trots sin dyslexi. – Jag minns min första läsupplevelse. Jag var 20 år och satt en regnig dag i en hyresrum i London och började läsa en Agatha Christie på engelska. Att det var på ett annat språk tror jag var förlösande. Sedan dess kan jag inte vara utan en bok. Just nu läser jag den vietnamesiska författarinnan Kim Thuy. Jag läser med förkärlek utländska författare och gärna böcker med lite svärta. Andra ingångar, andra begrepp och andra sätt att tänka. Man måste lära sig något när man läser. Framför allt, tänker jag under intervjuandet, är Ingegerd Råman en bra berättare. Orden flödar och hon är långt från den blyga flicka hon en gång var. – Jag tänkte att jag får väl lära mig prata för om det är någon som kan berätta och förklara vem jag är så är det jag själv. Jag har heller inget att dölja och vill jag inte svara så säger jag till. Svårare än så är det inte. Att sedan svaren på samma frågor är desamma rår jag inte för. En gång ringde en journalist, som intervjuat mig, upp och var riktigt upprörd. Jag hade svarat honom likadant som jag hade svarat journalisterna på andra tidningar. Mitt svar var ”jag kan väl inte byta ut mig bara för att jag pratar med dig!” /