Örebro Läns Tidning 1
någonting åt slumpen. Jag frågar om hon vet något
riktigt bra ställe, en sådan där krog där de stora feta affärskontrakten signeras och mattorna är mjuka som sandstränder. Hon föreslår Giacomo, som hon beskriver som Milanos Sturehof. Taget. Det är fler än vi som vill äta på Milanos Sturehof. Restaurangen är praktiskt taget fullsmetad. När vi frågar om ett bord för två tittar hovmästaren först på oss som om vi bett honom om en Lamborghini. Men det finns något mer i hans blick. Hans ögon säger att vi just ställt till en jävla oreda för honom, att det inte kommer bli roligt att ordna upp kaoset vi orsakat men att det är under hans värdighet att inte kunna fixa ett bord på sin egen restaurang. Han försvinner utan att säga ett ord. – Det kanske är som att konvertera till judendomen. Man kanske behöver klara av två nej för att bevisa att man verkligen vill, säger jag till Amanda. Men vi behöver varken fråga igen eller byta religion. Efter en stund återvänder han och säger att vi kan vänta i baren. 30 minuter senare har vi vårt bord. Vongolen visar sig vara väl värd sin väntan. När kråset är smörjt frågar Amanda var mitt hotell ligger. Svaret förvandlar hennes ögon till hovmästarens. – Det är ju nära centralen. Du kanske inte ska promenera i det området mitt i natten, säger hon. – Äsch, jag bor i Stockholm. Europas farligaste stad. De är de som ska vara rädda för mig, svarar jag. – Du bor vid Mariatorget, svarar hon. Sedan förklarar hon att det i princip är omöjligt att få tag i en taxi i Milano på grund av stadens licenssystem som håller antalet taxibilar nere och får mig att lova att ta spårvagnen. Jag håller mitt löfte. Livrädd springer jag de 600 metrarna mellan hållplatsen och hotellet. På rummet visar det sig att Milano har en lokal tv-kanal som visar Romas 1-0 förlust mot Elfsborg på Borås arena dygnet runt. Jag somnar till den italienska kommentatorns rogivande röst. BLI MEDLEM OCH GÖR SKILLNAD HÄR OCH NU FÖR FRAMTIDEN raddabarnen.se/medlem 17