NG Sthlm 1
viska texten till Sexy back utan minsta försök ti
ll dans. Men men, till slut styr en ung man stegen mot mikrofonen och river av American Boy med en oklanderlig show och därifrån går kvällen spikrakt uppåt. Höjdpunkten är när en rullstolsburen kille sjunger I’m Still Standing som om han inte gjort något annat. ”Vill ge honom mina ben.” har jag skrivit i mina mobilanteckningar. När två tjejer i slutet av kvällen ställer sig på scenen för att sjunga Dancing On My Own och väljer Calum Scotts version knyter vi näven i fickan och bestämmer oss för att gå hem till studentkorridoren. UNDER DAGEN SOM följer lever vi i en mysig, brexitförnekande Edinburghbubbla och Louise pekar ut olika platser som givit JK Rowling inspiration till Harry Potter-böckerna; Victoria Street som inspirerat Diagon Alley, kyrkogården där man kan hitta namn som Thomas Riddell och William McGonagall. Vi går också upp till slottet en sväng, men det känns inte lika kul att berätta om. Det är mäktigt, men det är resten av staden också. Edinburgh är kanske till och med mysigare än jag tänkt att det ska vara. Det är som att befinna sig i en gammal sagostad, och jag dras med i stämningen så mycket att jag inne i en merchaffär köper en 70x100-poster med Harry Potters ansikte på och ångrar mig minuter senare. SENARE SAMMA KVÄLL går vi till en vegetarisk restaurang som Louise pratat om i månader innan mitt besök och har höga förhoppningar. Det visar sig att vi har det i onödan eftersom personalen på restaurangen antagligen inte skulle lägga märke till oss om vi så var de enda gästerna där. Vi lyckas beställa mat och en Margarita var och försöker hålla oss vid gott mod, men när vi lämnar två timmar senare är vi desperata. Något måste hända på en gång, annars dör kvällen. På en pub med halvdan livemusik dricker vi vin och leker fuck marry kill med gamla klasskompisars pappor som alternativ eftersom vi har fått slut på 46 NÖJESGUIDEN | NR 02, 2020 både samtalsämnen och gott mod. På en tv bakom mig tickar en brexitnedräknare, det är en timme kvar till fördärvet. Jag och Louise jobbar sannerligen i motvind, men vi kämpar oss långsamt över den enorma tröskeln till en kväll ute och hamnar slutligen på en klubb som heter ”Mjölk” och visar sig vara jättekul. HADE VI INTE gott mod vid fredagens pubbesök så gör vi åtminstone upp för det under lördag eftermiddag. Vi går på stans gator med malliga steg eftersom vi kvällen innan lyckats vända något riktigt deppigt till en succé, och Louise vågar vid ett tillfälle använda sig av beskrivningen ”vi gör vatten till vin”. Vi är perfekt bakfulla, äter eggs florentine till lunch och handlar inför förfesten vi ska ha i studentbyggnaden. INFÖR MIN SISTA middag har Louise bokat bord på en pub i Musselburgh, vilket visar sig vara Skottlands trevligaste ställe. Om jag någon gång i livet känner mig otrygg och vill fly ska jag åka dit och försöka få jobb i baren. Hälla upp Tennent’s hela dagarna och småprata med stammisar. TILL FÖRFESTEN SOM vi håller i Louises delade kök kommer 20 av hennes vänner och bekanta och jag gör så gott jag kan för att smälta in. Jag gör det nog lite för gott, eftersom jag i efterhand minns en stark impuls att föra långa konversationer om ”mitt finska arv” med varenda en av Louises finska vänner. När vi sent på kvällen åker in till stan i samlad trupp går vi till minst två olika pubar, det har jag några minnessekvenser från. Sedan bråkar jag med Louise, gråter på en toalett, blir sams och åker vid ett senare tillfälle Uber hem. Med tanke på hur malliga vi var innan så är det här antagligen vad vi förtjänar min sista kväll. KLOCKAN 9 PÅ söndagen låtsas jag glömma Harry Potter-postern i Louises rum och går på otroligt svaga ben till bussen som ska ta mig mot flygplatsen och hem.