NG Sthlm 1
48 TIMMAR KAMPALA Alexandra Andersson hann precis
skicka in ett referat av två dygn i Ugandas huvudstad innan färden bar vidare till en musikfestival i bergen. TEXT OCH FOTO: ALEXANDRA ANDERSSON “ETT ORDNAT KAOS.” Så beskriver min värd Arafat staden han bott i under hela sitt liv när jag 48 timmar tidigare checkar in på mitt guesthouse, en villa belägen på en av de många kullar som utgör Ugandas huvudstad Kampala. JAG KÄNNER MIG genast mycket välkommen. Arafat berättar att vad som än händer kan jag inte vara värre än husets första gäst, den japanska guldgrävaren som blivit dödssjuk under en resa till djungeln. Ambassaden hade dumpat honom på dörrmattan för Arafat att ta hand om under en månads tid. – Jag var tvungen att titta till honom en gång i timmen, med förhoppningen om att han inte skulle ha hunnit dö, berättar han inlevelsefullt. Men överlevde gjorde guldgrävaren, och mådde bättre än någonsin inför hemresan till Japan. Kampala gör något med människor. EFTERSOM JAG BOR bara fem minuter från shoppingcentret Acacia Mall – ett turistnav omgärdat av flera populära restauranger och barer – promenerar jag nerför kullen och vidare till tacostället Que Pasa. Solen har gått ner och jag är hungrig. Jag tvingas googla på skillnaden mellan fajitas, burrito, enchilada, quesadillas, och fastnar för det sistnämnda. Vid bordet bredvid sitter Julie tillsammans med sina vänner. Jämfört med Stockholm (där du riskerar att bli lynchad om du någon gång skulle råka möta någon främlings blick på tuben), visar det sig vara betydligt enklare att lära känna nya personer i Kampala. Julie har precis besökt sportstaden Jinja och åkt flotte längst med Nilen. – Du kommer definitivt att ramla i men antagligen inte drunkna, säger hon och lovar mig att det är något hon aldrig kommer göra om. Som den kicksökande idiot jag är skriver jag genast upp denna aktivitet på min mentala att göra-lista. EFTER EN STUND ansluter min vän Otto. Tanken är väl att vi ska göra en kortdokumentär från Uganda men vi vet ännu inte om vad. Ottos senaste idé är att jag ska filma när han försöker ta körkort i Kampala, en miljonstad med något av en dödstrafik. Helst av allt säger han att han vill göra något i ”Filip och Fredrik”-anda. Jag låtsas hålla med om att det är en NR 02, 2020 | NÖJESGUIDEN 67 D et var verkligen inte min mening, men nu blev det så att jag skriver den här texten i all hast. Om ett par timmar måste jag iväg för att hinna med bussen som ska ta oss till en festival bland bergen i södra Uganda, och kommer därför inte vara nåbar förrän efter utsatt deadline. Eftersom jag är en ansvarsfull person (anställ mig) hade jag självklart planerat in tid för att i lugn och ro kunna leverera en noga genomarbetad text. Något jag däremot har lärt mig sedan jag kom hit till Kampala är att det aldrig går att lita på nästa ögonblick. Vad som helst kan hända när som helst. Du kan träffa vem som helst var som helst och det är bara att hänga med.