Bagir Kwiek. Läsambassadör 2020-2021 1
fullt att arbeta med undervisning tillsammans med
minoriteten romer, båda vuxna och barn. På sextiotalet träffade jag en del vuxna analfabeteter, som det då kallades. Vår lokal var i Årsta men jag arbetade ofta uppsökande gentemot barn, oftast i deras hem. Konsekvenserna av att föräldrar inte kunde läsa och skriva ger återverkningar hos en del familjer. Trenden har vänt De senaste decennierna har trenden vänt och möjligheten att utbilda sig har ökat. Jag tänker att det i dag finns väldigt många goda exempel på personer från romska grupper som utbildat sig och arbetar inom ett stort antal olika yrken, och vi har fler akademiker än vad vi kan tro. Problemet är mer den rådande antiziganizmen och rädslan för vad som eventuellt kan hända om personen ger till känna att hen är rom. Antiziganismen skapar en rädsla att våga vara rom under sin studietid och under sitt arbetsliv, vilket Christina Rodell Olgaç beskriver i en studie från 2013. Där framgår att många barn förnekar sitt romska ursprung av rädsla för att bli bemötta på ett fördomsfullt sätt. I en studie från 2018 bekräftas den bilden, men yngre romer som intervjuas i studien vill numera vara mer öppna med sin romska identitet; äldre romer är fortfarande mer försiktiga på grund av tidigare fördomsfulla bemötanden. Källa: Rodell Olgaç, Christina. Sverige, skolan och de fem nationella minoriteterna: fråmonokulturalitet och enspråkighet till interkulturell pedagogik och social rättvisa, s. 99–100. Att synliggöra minoriteten romer för majoritetssamhället är en av Bagirs förhoppningar med uppdraget som läsambassadör. Men framför allt vill han uppmuntra att ta tillvara det äldre romernas berättelser och att de ska nedtecknas. Skrivarverkstäder har gett mersmak De romska berättelserna kan till exempel främjas via skrivarverkstäder. I Göteborg har det funnits fyra skrivarverkstäder sedan 2015. Den första resulterade i en antologi, Den ohörda historien – romska och resandeberättelser, och ytterligare en antologi planeras för närvarande. Efter den första skrivarverkstaden inledde Författarcentrum Väst och den nationella kulturföreningen Sveriges Internationella Roma Filmfestival ett samarbete om de följande skrivarverkstäderna, där en skrivpedagog och en författare anlitades för att leda verkstäderna med tio deltagare från olika grupper från minoriteten romer. För att nå deltagare användes befintliga nätverk via sociala medier, mejl och muntligt. Vi träffades tio gånger per termin. Träffarna gav gruppen mersmak och alla ville fortsätta med sitt skrivande. Dessutom skapades en härlig energi och samtliga gav uttryck för att de såg fram emot nästa träff. Många fantastiska berättelser har kommit fram om till exempel barndomen, den lyckade familjeresan, mötet med det oväntade, den starka romska kvinnan, kampen om existens och Förintelsen. Målet för deltagarna har varit en andra antologibok. Vi måste skriva vår egen historia För min egen del har ordet varit viktigt sedan mellanstadiet, när jag började skriva mina första dikter och upptäckte den positiva uppmärksamhet det gav. Genom åren har min strävan att få vara med och mobilisera skrivarverkstäder växt sig allt starkare, och min övertygelse har varit att vi själva måste kräva vår plats och själva skriva vår historia. Vi ska inte överlåta åt andra att skriva om eller åt oss. Skrivarverkstäder är ett strukturerat och återkommande sätt att arbeta med berättandet, och det finns ett ramverk för berättelserna. Att få känna den gemensamma skaparkraften har betytt särskilt mycket för mig, och till alla som har och fortfarande 11