Nolltretton 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Löjeväckande Grammisgala
Så har det varit Grammisgala igen. Jaha, och? Finns det verkligen någon som bryr sig om den längre? Under många år var den svenska Grammisgalan en stor händelse som diskuterades och analyserades. Det var glamoröst, kändistätt och välbevakat. Tittarna bänkade sig med chips och läsk i soffan inför tv-sändningen och dagen efter kunde man läsa om skandalerna i tidningen. Det var en stor grej. Grammisgalan var något det snackades om. Nyligen anordnades årets Grammisgala. Någon som vet vem som blev Årets textförfattare? Nä, trodde inte det. Någon som överhuvudtaget såg galan? Nähä, inte det heller. Den anordnades på Annexet i Stockholm och visades på TV Play. Under storhetstiden hölls Grammisgalan på Cirkus eller Berns och visades i SVT. Som alla vet har musikbranschen förändrats rejält de senaste 20 åren och det är en av förklaringarna till Grammisgalans förlorade status, men galan verkar inte heller anstränga sig för att återskapa sin forna betydelse. Tvärtom gör den sitt bästa för att undergräva sitt eget existensberättigande. Galan uppvisar samma självskadebeteende som Leila K i sin glans skandaldagar. Det är bara att titta på årets nomineringar. Grammisgalan har alltid varit en intern fest för människor i Stockholms medie- och nöjesbransch, men nomineringarna har ändå oftast bestått av kända namn som angått den genomsnittlige musiklyssnaren. 2020 bestod nomineringarna av många namn som till och med insatta musikskribenter måste googla. Hur många av er läsare har koll på Snoh Aalegra eller Bottenvikens silverkyrka? Bland årets nykomlingar hittade vi namn som Guleed, Jelassi och konstmusikern Jacob Mühlrad. De fem nominerade till årets hip hop var Dree Low, Einár, Ozzy, Parham och Z.E. Breda artister som Weeping Willows och Sarah Klang återfinns numera i kategorin årets alternativa pop och det säger väl en del om Grammisgalans utveckling. Sedan har vi den där hysteriska låtskrivarinflationen som galan väljer att stödja. En av de nominerade till årets kompositör var Tim Bergling, Salem Al Fakir, Vincent Pontare, Albin Nedler, Kristoffer Fogelmark, Isak Alvérus, Carl Falk, Joakim Berg, Lucas Von Bahder, Marcus Thunberg Wessel, Martin Svensson. Nej, det är inte elva nomineringar utan detta är elva personer som tillsammans utgör EN nominering. Det är rent löjeväckande. Men jag tänker inte kräva Grammisgalans nedläggning. Det håller galan på att fixa så bra ändå, på egen hand. /Tobias Pettersson Musikredaktör Grå vardag för arbetarklassen Med sitt klasskampsanthem ”Arbetarklass” har Linköpingsbandet Grå Vardag fått en rejäl hit hos den lokala punkpubliken. Nu släpper bandet snart sitt nya album, och releasepartyt sker passande nog på 1 maj. Text & Foto: Tobias Pettersson D et var för fyra år sedan som Grå Vardag såg dagens ljus när bandets gitarrist och sångare Jimmy Ragnar började skriva låtar som han släppte på Spotify. Snart dök det upp spelningsförfrågningar och han kom på att det kunde vara en bra idé att skaffa sig ett band. Först att haka på var trummisen Niklas Thorgren som Jimmy kände sedan tidigare. Därefter hittade han gitarristen Gegga på Tinder och efter att ha avverkat ett antal basister blev det slutligen Herman Järnvall som såg till att den nuvarande sättningen blev komplett. Han bor för övrigt i Norrköping, medan övriga medlemmar är Linköpingsbor. Hur är punkscenen i Linköping just nu? – Det finns inte så mycket punkband, men det känns som att det finns mycket folk som gillar att gå på punkkonserter, säger Jimmy. Bandets förra platta kom 2017 och heter ”Allting är grått”. Nu är de aktuella med tio nya låtar som kommer att presenteras på ett releaseparty på 40 NOLLTRETTON Palatset på självaste 1 maj. Under kvällen kommer även JJ and the Crowbars från Finspång och Abrovink från Norrköping att spela. – Från början fanns det ingen tanke med att lägga spelningen på första maj. Vi fick tre datum att välja mellan och ett av dem var första maj. Hmm... första maj! Så det fick det bli. Jimmy beskriver nya skivan som ”mer genomtänkt, fast ändå inte”. – Den är förhoppningsvis något bättre spelad, i alla fall trummässigt, säger Niklas. Texterna handlar om samhällsproblem och vardagsproblem, och lite om så kallade Sverigevänner. – Vi gillar att klaga, säger Niklas. – Men vi har ju ”Allt jag behöver”. Det är den mest positiva låten som någonsin har skrivits av Grå Vardag, säger Jimmy. Finns det någon låt på nya plattan med samma hitpotential som ”Arbetarklass”? – Det är svårt att säga, men kanske den där som heter nåt med politik, tror Niklas. – ”Politiklåten”, heter den väl kort och gott, säger Gegga. – Det vore skönt att slippa spela ”Arbetarklass” två gånger på varje spelning, säger Herman. – ”Vanliga människor” tror jag också kan bli en publikfavorit, lägger Jimmy till. Förutom releasepartyt har bandet inbokat spelningar i Stockholm 4/4, Sundsvall 29/5 och Överkalix 30/5. En nätt sväng på 150 mil enkel resa för bandet. Förmodligen kommer det att trilla in några ytterligare spelningar, men de försöker att inte spela för mycket på hemmaplan numera. De vill inte trötta ut publiken utan vill hellre att varje spelning blir en händelse för både sig själva och fansen. – I början spelade vi väldigt mycket lokalt men nu försöker vi bara ta en spelning i halvåret max i Linköping, berättar Jimmy. Varför ska man gå på ert releaseparty? – Vad fan ska man annars göra första maj?