Nolltretton 1
KSMB Bland tomtar och troll Få svenska band har f
örstört sitt renommé lika effektivt som KSMB. Hade de bara legat lågt efter splittringen i början av 80-talet hade de blivit ihågkomna som ett av de viktigaste punkbanden och haft en stolt och framskjuten plats i den svenska musikhistorien. Jag kan till och med ha överseende med den halvtaskiga comebackskivan 1993 och den svajiga återföreningen på Bråvallafestivalen 2015, men efter det spårade allt ur fullständigt. Utan att fördjupa oss i detaljer kring alla bråk kan man säga att det band som kallar sig KSMB idag är något helt annat än det som fanns på 80-talet. Det gäller såväl medlemmar, musik, texter och inställning. Dagens KSMB är ett skämt, det märkte vi redan på "Ond saga" från 2017 och det märker vi även på denna platta. Det låter som ett gäng coverbandsgubbar som bestämt sig för att skriva egna låtar på ålderns höst. De tror att de spelar fräck punk men låter bara trötta, bittra och passé. Här finns inget av forna tiders hitkänsla i musiken eller sting i texterna. Jag har bara ett råd till Alonzo och gänget: Lägg ner, det här är inte värdigt. (TP) Pet Shop Boys Hotspot Kesha High road Den brittiska duon har en särskild plats i mitt hjärta, men ska man vara riktigt ärlig så har de väl inte åstadkommit något riktigt minnesvärt de senaste 25 åren. Möjligen med undantag av skivan "Electric" från 2013 som kändes oväntat pigg. Här på nya plattan "Hotspot" startar de med den fartfyllda rökaren "Will-o-the-wisp" och jag känner att: jodå, det kanske kan bli nåt av den här skivan ändå. Och mycket riktigt, "Hotspot" är överraskande bra. Eller är det bara nostalgikern i mig som talar? För Pet Shop Boys blickar bakåt, till storhetstiden på 80-talet. Jag får vibbar av "West end girls" och neonfärgade mellanstadiediscon. Det känns som att "Hotspot" lika gärna hade kunnat släppas 1987 som 2020. Men det handlar inte bara om bitterljuv melankoli, för Pet Shop Boys musik har en inneboende kvalitet och ett eget uttryck som gör att den blir tidlös hur tidsbunden den än kan tyckas vara. Det svänger och det låter Pet Shop Boys så som vi vill ha dem. Skivan har några dippar, men i det stora hela är "Hotspot" en oväntat positiv upplevelse. (TP) För några år sedan handlade det mest om psykisk ohälsa, ätstörningar och rättstvister, men här på fjärde (eller femte beroende på hur man räknar) plattan verkar humöret vara på topp för Kesha. I alla fall om man bara utgår från musiken, för den spritter och tar oväntade vägar. Ibland är det nästan för lekfullt, men hellre artister som verkar ha lite skoj mellan varven än stentrista och pretentiösa konstnärstyper. Åtminstone om det gäller popmusik, och det gör det här. Det kan vara lite svårt att kategorisera Kesha, mer än att hon är en popartist, för det går att dra referenser från alla möjliga håll. Rent musikaliskt skulle många av låtarna kunna beskrivas som vanlig radiopop i stil med exempelvis Rihanna och Beyoncé (fast med vassare texter) men Kesha drar också tankarna till Lady Gagas showmanship. I något spår anar man lite Madonnainfluenser och plattan rymmer även kabaretmusik och dataspelstoner. Generellt är låtarna riktigt bra och i grunden gillar jag att Kesha kan växla mellan olika uttryck, men det spretar lite väl mycket i mitt tycke. Man behöver inte göra allt på en gång bara för att man kan. (TP) Finnegan´s Hell Work is the curse of the drinking class Här på hemmaplan har vi exempelvis Captain Jack´s Army, Stinky Pete´s och Bro´s Irish som lirar irländsk folkmusik i rocktappning. Och det får en ju onekligen att fundera på vad det är med keltrockband och apostrofer i bandnamnet? Finnegan´s Hell är ett annat svenskt band som både anammat apostrofen och den irländska rock där band som Flogging Molly och Dropkick Murphy´s är husgudar. Detta är sextettens tredje album och det låter ungefär som man kan förvänta sig att ett folkmusikdoftande keltrockband ska låta. Flöjt och banjo blandas med tuffa elgitarrer och en sångröst som spelats in nånstans mellan åttonde ölen vid bardisken och slagsmålet bakom husknuten. Finnegan´s Hell gör som sina kollegor i genren, de spelar låtar att dricka öl och skråla med till. Och inget fel med det, ibland (rätt ofta faktiskt) är det precis vad man vill ha. Problemet är bara att låtmaterialet är för svagt. Det låter generiskt, formulär 1A och när jag kommit till sista spåret märker jag att inget har fastnat hos mig. Så varför gå över ån efter vatten? Vi har ju Captain Jack´s Army här i regionen som är betydligt bättre än Finnegan´s Hell. (TP) NOLLTRETTON 43 Green Day Father of all Eminem Music To Be Murdered By Ja, det är ju inte punk vi snackar. Knappt rock heller, om jag ska vara ärlig. Collegerock på sin höjd, eller kanske snarare pop. Det var väl ungefär så här Brainpool lät på sin tid? Green Day kan färga håret och gapa om att de är punk hur mycket de vill, det stämmer ändå inte. De har aldrig varit punk och de kommer definitivt inte bli det nu, 48 år gamla. Det bästa de kan göra är att släppa hela punkgrejen, för Green Day kan ju faktiskt vara rätt bra i sina bästa stunder. Men sluta med den falska marknadsföringen. Erkänn att ni spelar studentikos collegerock och stå för det. Jag vet inte riktigt vad bandet vill med detta album. Här finns visserligen några snärtiga rockrökare, men också någon slags "Sommartider"-dänga och en rock´n´rolllåt à la 50-tal. Och visst, Jerry Lee Lewis var mer punk än Green Day någonsin kommer bli. Eländet är snabbt över i alla fall, tio spår på under halvtimmen. Men egentligen är inte det stora felet kvaliteten på musiken, för även om det inte bränner till så har man åtminstone lite småtrevligt. Det stora felet är istället att Green Day låter så otroligt förvirrade över vad de vill och varför de fortfarande finns till. (TP) Eminem var i slutet av 90- och början på 00-talet stekhet och ohotad kung inom hiphopen. Hans provokativa och satiriska hip hop låg då helt rätt i tiden och Eminem gick snabbt från underground-rappare till megastjärna. Idag är läget aningen annorlunda, Eminem behöver nu visa att han fortfarande håller och kan göra bra musik som berör. Hans stil och hans snabba rim är underhållande och han hittar alltid rätt i sina rim. Men att rappa snabbt är inget som imponerar längre utan som alltid är det låtarna det handlar om. Det har det alltid gjort i pophistorien… och här har tyvärr Eminem ett problem. För precis som föregångaren ”Kamikaze” så är detta album alldeles för ojämnt och har få låtar som verkligen berör. Visst, han kan fortfarande provocera, men utan vettiga låtar så missar han målet och därmed chansen att fortfarande vända runt den lite tilltufsade stjärnstatusen. I ”Darkness” och ”Godzilla” hittar han helt rätt, men i det stora hela så är det här för spretigt där inte ens en massa samarbeten med andra stjärnartister räcker för att få plattan att lyfta. (JL)