Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Twin Peaks: From Z to A 21 d
isc/säsong 1-3 Twin Peaks är en av de mest älskade och stilbildande tv-serierna i modern tid. På ytan handlar det om mordet på en ung flicka (Laura Palmer) men under ytan, ja där händer det riktigt konstiga saker. Serien hade premiär i Sverige hösten 1990 och visades två säsonger innan den lades ned. 2017 kom en tredje säsong, som delade publiken i två läger eftersom den var så väldigt olik de första säsongerna. Nu ryktas det om att även en fjärde säsong är på gång. Men tills dess får fansen njuta av denna fullmatade box som innehåller alla avsnitt, filmen ”Fire walk with me”, bonusscener, intervjuer och en massa annat extramaterial. (TP) Terminator: Dark Fate V.12 Många tycker nog att Terminatorserien borde ha slutat med ”T2”: Judgement day” 1991. De två första filmerna är två mästerverk som är svåra att följa upp. Ändå kom det en trea 2003, och sen en fyra 2009, en femma 2015 och nu är det dags för sjätte filmen. Även om de tidigare uppföljarna varit rätt dåliga fanns det denna gång hopp om en slutprodukt med lite värdighet, för James Cameron var med på tåget, Arnold också och faktiskt även Linda Hamilton. Så förutsättningarna fanns verkligen där. Ändå blev det ett rejält bottennapp. Det är samma uttjatade historia igen, om en robot som skickas från framtiden som måste stoppas för att mänskligheten ska överleva. Manuset är slappt, replikerna styltiga och det är omöjligt att engagera sig i någon av rollfigurerna. Hela filmen känns gjord med vänsterhanden, hur kunde det bli så? Man har ju både Schwarzenegger och Hamilton, utnyttja det till något coolt och lyft franchisen till en ny nivå såsom ”T2” gjorde. Men det finns tyvärr inget nytt, inget coolt och inget snyggt med ”Dark fate”. Filmen känns bara gammal och trött och fantasilös. Alla i filmen, såväl hjältarna som skurkroboten, känns töntiga och det kan väl inte vara meningen? Blir det möjligt med tidsresor i framtiden ska jag åka tillbaka till 1991 och stoppa Terminatorserien efter den andra filmen. (TP) En komikers uppväxt V.09 Jonas Gardells bok har blivit något av en modern klassiker och filmades redan 1992. Nu har det kommit en nyinspelning som regisserats av Rojda Sekersöz. Handlingen kretsar kring den tolvårige killen Juha Lindström som bor i en villaförort utanför Stockholm på 70-talet, och det handlar mycket om mobbing, svek och andra uppväxtproblem. Juha är klassens clown men tvingas också vara elak mot sin bästa kompis för att inte själv få stryk av klassens tuffa killar. Den nutida Juha spelas av Johan Rheborg som är en artist som börjat tänka tillbaka på sin uppväxt och fått samvetskval. Filmen har många bra scener, framförallt under uppväxtskildringen, men förstörs av att alla vuxna framställs som en sorts knasiga karikatyrer. Varenda gång det börjar bränna till kommer det in en knäpp tant som pratar konstigt och förstör hela stämningen. Synd, för barnskådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, men det känns som att regissören inte vågar lita på det utan slänger in en massa onödiga tokroligheter för att det inte ska kännas för tungt. Och även om man börjar bli trött på 70-talsmiljöer överpackad med tidsmarkörer inom svensk film, så är denna rulle faktiskt en härlig tidsresa att vara med om. Men varför, varför sabba filmen med alla dessa fånigt skrivna vuxenroller? (TP) FILM TIPSET Gräns (2018) Ska Sverige skicka in ett Oscarsbidrag så ska man skicka en film som sticker ut. Och det var precis vad man gjorde förra året. Då fick nämligen ”Gräns” representera Sverige. John Ajvide Lindqvist skrev boken som sedan filmatiserades av Ali Abbasi. I den kvinnliga huvudrollen ser vi Eva Melander som spelar tulltjänstemannen Tina som arbetar vid en färjeterminal. Hon har en extraordinär förmåga att avslöja smugglare, då hon har ett luktsinne som kan avläsa människors skam och skuld. Hon har även ett ovanligt utseende och andra udda drag, men lever ändå ett stilla liv tills hon en dag stannar en man i tullen som hon känner en oerhörd samhörighet med. Han påminner om henne själv väldigt mycket och de får kontakt. Det blir starten för en minst sagt udda historia som både rymmer romantik, mytologiska inslag och en mörk sidohistoria. (TP) Gemini Man V.09 Jag kommer hem igen till jul V.13 Det är lätt att bli pepp när man läser om ”Gemini Man”. Ang Lee regisserar, Clive Owen har en framträdande roll och i huvudrollerna ser vi två gånger Will Smith som spelar en lönnmördare som tvingas slåss mot en yngre upplaga av sig själv. Wow, det riktigt vattnas i munnen. Och själva grundidén är ju faktiskt fantasieggande. Will Smith spelar en prickskytt som vill pensionera sig. Men det vill inte hans chefer som skickar en klon av honom själv för att mörda honom. Yngre, snabbare och starkare men inte lika erfaren eller smart. Ny filmteknik gör illusionen trovärdig och det blir en del häftiga actionsekvenser där Will Smith slåss med sig själv. Men det är det enda på pluskontot, för i övrigt är detta en usel film. Manuset är lövtunt och hafsigt, den kvinnliga agenten känns helt otrovärdig i rollen och Benedict Wong slängs in som någon slags comic relief som känns helt fel. De filosofiska och psykologiska funderingarna som försöker skapa tyngd blir bara pinsamma. Till slut verkar även Ang Lee ge upp och försöker inte ens anstränga sig. Lyckligtvis räddar actionscenerna ”Gemini Man” från ett tvättäkta magplask till att ändå bli en halvskaplig popcornrulle. (TP) Det tar bara någon minut innan jag tänker: ”Jaha, ska det bli ytterligare en sådan där svensk skämskuddefilm”. Det är styltigt skrivna repliker, uttalade på ett sätt som ingen normal människa pratar på. Det är övertydliga scener, skådisar utan kemi och otrovärdiga rollfigurer. Och så det där märkliga fenomenet, som jag antar har sin grund i dåligt hantverkskunnande, att regissören inte hittar en konsekvent ton utan skapar en film som innehåller flera olika filmer. Peter Jöback spelar en känd artist som återvänder hem för att fira jul och dessutom gästsjunga på sin brors julkonsert i en liten bykyrka. Under den glada julytan ligger det lögner, konflikter, svek och hemligheter och pyr, och dessa kommer såklart upp till ytan. Och den allvarliga sidan av filmen skildras faktiskt hyfsat bra, problemet är att man inte tycks lita på det utan slänger in en tokig Loa Falkman (med rufsigt hår och gammal militäruniform för att understryka hur galen han är) och ett helt malplacerat par som instagrammar och har likadana jultröjor. För en svensk julfilm får inte bli för tung och jobbig. Folk pratar hela tiden om att de inte pratar med varandra, det är med en massa halvkonstiga sångnummer och då och då slängs det in små buskisskämt. Bäst är Peter Jöback. Han har en star quality som lyfter varje scen han är med i. Jag vill se mycket mer av Jöback på vita duken framöver. (TP) NOLLTRETTON 47 KLASSIKERN Carlito´s Way (1993) Al Pacino spelar Carlito ”Charlie” Brigante, en heroinlangare som precis släppts efter fem år i fängelset. Han beslutar sig för att hålla sig borta från drogerna och den kriminella världen, vilket snart visar sig enklare sagt än gjort. Carlito blir anställd att driva en nattklubb och ser en möjlighet att leva hederligt och spara ihop pengar så han kan lämna sitt gamla liv. Men när han får ihop det med ex-flickvännen och stöter på gamla bekanta som fortfarande lever det liv han försöker lämna börjar han långsamt dras tillbaka till sin gamla livsstil. Efter ”Scarface” och ”De omutbara” blev detta regissören Brian de Palmas tredje stora gangsterfilm, och precis som i ”Scarface” vet de Palma hur han ska få Pacino att brinna av intensitet. (TP)