Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – SLUTA SKYLL PÅ JANTE Är d
u en artist som skyller din uteblivna framgång på Jantelagen? Då kanske det inte är Jante som är felet - utan du själv. Hänvisningar till Jantelagen måste vara det vanligaste försvarsargumentet bland svenska artister som inte får den uppskattning de tycker sig vara värda. Vi hör det från utröstade ”Idol”-deltagare, från Melodifestivalartister som inte nått finalen, när krogshower får dålig kritik, när skivor får usla recensioner, när teateruppsättningar läggs ner, när publiken inte kommer till konserter. Klagolåten är alltid densamma och handlar om att ”man inte får sticka ut i Jantesverige”. En slående detalj är dock att det nästan bara är artister i nöjesbranschens utkant som använder sig av begreppet ”Jante”, och bara i samband med att det skett någon form av misslyckande. För även mindre framgångsrika artister kan emellanåt få bra kritik eller locka mycket folk till sina spelningar, men det är aldrig vid dessa tillfällen som det brukar talas om ”Jante”. Hänvisningar till Jantelagen är alltid kopplade till någon form av bitterhet och det gör att man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns en Jantelag i vårt land. Är det inte i själva verket precis tvärtom? Jantelagen är ju inte ens svensk från början utan formulerades av den dansk-norska författaren Aksel Sandemose i boken ”En flykting korsar sitt spår” från 1933, och handlar om den fiktiva danska staden Jante där en oskriven lag säger att man ”inte ska tro att man är något”. Med tiden har begreppet på något märkligt sätt blivit en symbol för det svenska kynnet, och kan förenklat beskrivas som att det finns en kollektiv mentalitet i vårt land som bestraffar den som utmärker sig. Något som misslyckade artister ofta är snabba med att lyfta fram. Men var finns det där Jantesverige som så många talar om? Om man tittar på vilka artister, tv-personligheter, skådespelare, idrottsmän och kändisar som svenska folket älskar är det ju knappast de timida och intetsägande. Tvärtom älskar vi original, excentriker, starka personligheter och udda karaktärer. Thomas di Leva, Leif GW Persson, Björn Ranelid, Thorsten Flinck, Thåström, Loreen, Little Jinder, Howlin´ Pelle, Papa Emeritus, Edward Blom... listan är oändlig. Men det får man väl inte säga här i Jantesverige... /Tobias Petterson Musikredaktör Linköpingsbandet Flowers Must Die har beskrivits som kosmisk disco, psykedelisk folk och krautrock. Själva kallar de sin musik garageprogg. I april gav bandet ut sin nya platta ”Kompost” och passade i samband med det på att turnera i England. Flowers Must Die bildades 2006 av gitarristen Jonas Höglund och Richard Daun på elektronik som hade sysslat med art/ noise-grejer tidigare men ville spela mer riffig, monoton och krautinspirerad rock. Trummisen Lars Hoffsten, gitarristen Sven Walan och basisten Martin Daun värvades och senare kompletterades sättningen med Lisa Ekelund på sång, fiol och theremin. Till en början handlade om ett ganska lågfrekvent jammande i replokalen och det dröjde till 2009 innan bandet gjorde sitt första gig. - I början gick vi in i repan och snackade knappt med varandra, utan vi spelade i två timmar och sen gick vi hem, säger Martin. - Sen ville Lasse ge ut en skiva för att ha ett fysiskt bevis på att vi faktiskt existerat, lägger Jonas till. Bandet släppte sina tre första skivor på Richards eget bolag. 2015 fick de kontrakt med det brittiska skivbolaget Rocket Recordings, som även har Goat och Josefin Öhrn + The Liberation i sitt stall, och har där gett ut en EP och det nya albumet ”Kompost” som släpptes den 28/4 i år. Det var i samband med att de signades för Rocket Recordings som Lisa anslöt, vilket tog bandet in i en ny fas. - När vi värvade Lisa för två år sedan är en ganska tydlig före/ efter-skiljelinje. Skivbolaget kände att det behövdes nånting mer för att höja det ytterligare ett snäpp. Hon hoppade på och det funkade bra på en gång, och det har gjort att vi har sång på fler låtar, säger Jonas. 48 NOLLELVA Flowers Must Die skapar sin musik genom att jamma fram låtarna. Oftast börjar det med att någon presenterar ett riff och sen fyller de andra i. - Vi gillar att sno grejer och funkbasgångar är tacksamt att sno. Men vi plockar influenser från många olika håll, allt från jazz till Oi-punk. Alla i bandet har en väldigt bred musiksmak. Vår musik blir väldigt mycket en summa av delarna, säger Jonas. Under våren har de spelat i Stockholm, Linköping och fyra gig i England, men också varit uppe i Silencestudion i Koppom och spelat in ny musik till en kommande platta. - Det räcker nog till tre fullängdare tidsmässigt, men det är mycket som ska klippas bort. Vi har inget planerat släpp för de låtarna utan det dröjer nog ett år, eftersom vi precis gav ut ”Kompost”, säger Martin. Den 18 juni ska bandet tillbaka till England och spela på Supersonic Festival i Birmingham och de räknar med ytterligare tre, fyra gig runt det datumet. Till hösten finns planer på lite Sverigespelningar och eventuellt en Europaturné. - Vi ska bland annat försöka ta oss ned till Italien. Där har vi näst mest lyssningar på Spotify efter Sverige, säger Jonas och Martin. - Det blir mer struktur för lyssnaren, även om sången ofta används mer som ett extra instrument. Den försvinner inte i musiken utan skär genom ljudbilden - på gott och ont, säger Martin. Flowers Must Die Text: Tobias Pettersson Foto: Martin Wilson