Nollelva 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Downton Abbey: The Weddings
3 disc Sedan tv-serien Downton Abbey startade 2010 har det pampiga kostymdramat fått mängder av fans världen över som förälskat sig i miljöerna, kläderna och tidsandan. I denna box har man samlat det bästa av det bästa, nämligen bröllopen. Boxen rymmer fem bröllopsepisoder från seriens gång, bland annat finalavsnittet från den sjätte säsongen där alla samlas under Ediths och Berties bröllop på nyårsafton 1925. Nu kan alla Downton Abbey-fans bänka sig framför totalt 415 minuter ren romantik. Helgen är räddad! (TP) FILM Jackie V.23 La la land V.23 Jackie Kennedy är den amerikanska presidentfru som mest fått symbolisera elegans och stil. Hon har blivit en modeikon och förebild men egentligen vet vi kanske inte så mycket om vad som försiggick inne i hennes huvud. Denna film vill bredda den bilden och låter oss möta henne (i huvudsak) dagarna från JFK-mordet och en tid framåt. Jackie (spelad av Nathalie Portman) får berätta sin version genom en intervjusituation men också via filmklipp och återblickar. Och det är ingen särskilt smickrande bild som ges. Den gulliga och mytomspunna Jackie framstår som beräknande, förvirrad, osympatisk, girig och svår att ha att göra med. Hon kedjeröker och det antyds även att hon dricker. Att hon är uppriven efter mordet är såklart en förklaring, men regissör Pablo Larrain kunde ha valt en annan vinkel om han velat. Och det är min största invändning, vad är det man vill berätta? För här finns egentligen ingen historia värd namnet, mer än en framkrystad Camelotjämförelse om att hon under en kort tid hade ett unikt fönster då allt tycktes möjligt. Trots presidentmord, världspolitik och historiska händelser känns filmen väldigt odramatisk och seg. Och inte lär vi oss förstå oss bättre på Jackie heller. (TP) 14 Oscarsnomineringar får man inte om man inte är en bra film i varje detalj, från teknik som foto och ljud till det mer ”mänskliga” som skådespeleri och regi, och ”La la land” har verkligen varit noga med varje uns av filmen. Att det sedan är en nostalgisk hyllning till Hollywood och den amerikanska drömmen har nog också betytt en del. Ryan Gosling och Emma Stone spelar två konstnärssjälar som kommer till Los Angeles för att slå sig fram inom sina respektive gebit: jazzmusik och skådespeleri. Det är inte det lättaste märker de snart och efterhand börjar även deras relation känna av påfrestningarna. Musiken är ständigt närvarande men även om rollfigurerna brister ut i sång emellanåt känns det inte som en renodlad musikalfilm, snarare är det en hyllning till den klassiska filmkonsten där sång och dans ofta var en naturlig del av berättandet. Musiken används på ett snyggt sätt, fotot är av högsta klass och Stone och Gosling gör strålande prestationer. Det är romantiskt, vemodigt och färgstarkt, men samtidigt som filmen är en hommage till showbiz finns en jordnära ton som gör att ”La la land” aldrig blir glättig eller platt. Efter en halvsvag start tar sig filmen successivt och blir bara bättre och bättre. Kanske inte den knockout till film som många talat om, men en riktigt trevlig filmupplevelse om drömmar, kärlek och funderingar kring hur man egentligen ska leva sitt liv. (TP) TIPSET Florence Foster Jenkins Historien om den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins är sann men smått osannolik. Hon är en slags kulturmecenat som anordnar diverse tillställningar och drömmer om att själv få ställa sig på en scen och sjunga opera. Påhejad av sin man (spelad av Hugh Grant) hyr hon in en pianist och börjar öva in en repertoar. Det låter rent ut sagt för jäkligt, men på grund av hennes ställning i samhället vågar ingen säga sanningen utan hon lever i tron att hon är en fantastisk sångare. Bra recensioner fixar maken genom lite mutor. Och det verkar funka, tills den dag när folk utanför den kulturella kretsen ser att kejsaren är naken. Meryl Streep blev Oscarsnominerad för sin insats som den falsksjungande excentrikern och i en av de rollerna ser vi även svenska Rebecca Ferguson. Det blir en hel del skratt men mest är filmen ett ömsint porträtt av en kvinna som var både älskvärd och tragisk på samma gång. (TP) Collateral Beauty V.20 Howard (Will Smith) är en smått ikoniserad reklamkille som driver omkring i tillvaron förkrossad av sorg efter att ha förlorat sin dotter. Istället för att jobba lägger han domino och skriver brev till ”döden”, ”tiden” och ”kärleken”. Han låser in sig, är snudd på okontaktbar och i det stora hela mentalt avskuren från omvärlden. Ingen ljusning tycks vara i sikte trots att det gått två år sedan den tragiska händelsen, vilket gör att hans kollegor (Edward Norton, Michael Pena och Kate Winslet) på firman är oroliga dels för Howards välbefinnande men även för företaget. Affärerna går knackigt efter Howards dipp och de vill rädda företaget och trygga jobben för de anställda, men det kräver Howards underskrift. Efter att ha provat de vanliga sätten kommer de på en udda plan att få kontakt. Om inte Howard vill komma tillbaka till deras värld får de kliva in i hans. Så de anlitar skådespelare som kontaktar honom i rollerna av hans brevkompisar ”döden”, ”tiden” och ”kärleken”.Ja, det är en fånig idé, men det finns också något i upplägget som känns lite fiffigt som kunnat bli riktigt bra. Tyvärr känns ”Collateral Beauty” mest konstlat sentimental och tillgjort gråtmild. Filmen är alltför lättviktig och griper inte tag så hårt som den borde kunna ha gjort. (TP) American Pastoral V.21 Ewan McGregor gör regidebut och spelar själv huvudrollen som ”Swede”, en gammal sporthjälte som gifter sig med en tidigare skönhetsmiss (Jennifer Connelly), tar över en fabrik från sin far och har ett behagligt liv i den övre medelklassen. De får en dotter som stammar och börjar visa upproriska sidor. När hon är sexton och har blivit politiskt medveten ökar motsättningarna inom familjen, och späs på av att Vietnamkriget pågår och rasmotsättningarna i landet eskalerar. När en bomb exploderar i familjens lilla samhälle misstänks dottern Merry (Dakota Fanning), som dessutom försvinner i samma veva. Swede ägnar sedan år åt att finna sin dotter medan hustrun får mentala problem. Filmen bygger på en Pultzerprisad roman av Philip Roth och skildrar en omvälvande politisk tid och en lycklig familj som rasar samman. Där finns något intressant att berätta och här och var glimtar ”American Pastoral” verkligen till, men det känns som att McGregor fegar ur lite och inte riktigt vågar ta denna tragiska historia på det allvar som den kräver. Filmen känns lite för polerad och präktig, och skrapar mest på ytan. Med en modigare regissör och ett skarpare manus hade denna film kunnat bränna till betydligt mer än vad den gör. (TP) KLASSIKERN Rain Man (1988) Fram till ”Rain Man” hade Tom Cruise mest agerat i mer ungdomsinriktade filmer efter rollen som Charlie Babbitt fick han även ett verkligt erkännande som seriös skådespelare. Han spelar en ung glidare som får reda på att hans far dött och efterlämnat ett stort arv. Vid begravningen uppdagas det dock att det mesta går till hans dittills okända bror (spelad av Dustin Hoffman) som dessutom visar vara autistisk. Det till en början omaka paret lär känna varandra under en lång bilresa och deras relation förändras sakta men säkert. Hoffman hyllades för sin roll, och diagnosen autism lyftes fram i ljuset och började diskuteras. Filmen belönades med fyra Oscars, varav en gick till Hoffman för hans lysande skådespelarinsats. Men kanske var det i slutändan ändå Cruise som tjänade mest på rollen, som tog honom till en ny nivå i Hollywood. (TP) NOLLELVA 57