Nollelva 1
Olsson Millions Per Gessle En vacker natt Olsson?
Vem eller vad tusan är det, förutom musiksveriges sämsta artistnamn? Jo, det är Christian Olsson som tidigare sjöng i Fibes, Oh Fibes!, som nu albumdebuterar under eget namn. Fibes, Oh Fibes! nådde visserligen vissa framgångar men måste ändå betraktas som ett av de mer underskattade svenska banden. Deras polerade, 80-talsdoftande lyxsoulpop var lite för apart för 00-talets svenska musikliv. Synd, för den musiken skulle jag gärna höra mer av. Olssons solodebut bär visserligen spår av det han sysslade med i sitt gamla band, men känns mer klubbinriktad och även lekfullare. Musiken är svår att etikettera, men mixar på ett naturligt sätt stilar som soul, pop och disco och känns både retro och supermodern på samma gång. Olsson tar ofta ut svängarna rejält och verkar denna gång strunta i alla regler och gör precis vad som faller honom in, det gör att plattan känns levande och energisk. Låtarna svänger grymt, produktionen är elegant och hela skivan sprider en lyxig känsla. (TP) Gessle drog till Nashville, pluggade in fiol och pedal steel och kom tillbaka med en platta med stillsamma sånger och organisk ljudbild. Klart att det blev snack om att Halmstadssonen gjort en countryskiva, men nja... då får man nog ha en väldigt vid definition av vad country är. Snarare landar "En vacker natt" (som kommer att följas upp av systerskivan "En vacker dag" i slutet av sommaren) nånstans mellan "Mazarin" och "Son of a plumber", det vill säga i ganska välbekanta Gessletrakter. Det är en riktigt trevlig skiva att lyssna på och funkar nog ypperligt under sommarens grillkvällar, men den som önskar hits i stil med "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" blir besviken. Visserligen kommer sannolikt "Småstadsprat" att höras en del framöver, men det beror nog på att det är en Winnerbäckduett snarare än en särskilt bra låt. Ibland är det dock puttrigt myspys som man behöver och för egen del gillar jag det mesta av vad jag hör på plattan, och kanske "Några glas rosé" lite extra. Musiken känns varm och organisk, mogen men med den pojkaktiga charmen intakt. Texterna är på svenska och går i ganska sedvanlig Gesslestil. Det är småstäder, tussilago och kärleksskildringar. Inte någon countryplatta, men rätt härlig lyssning ändå. (TP) Gorillaz Humanz Alltså Gorillaz... jag vet inte. Är det nåt att ha egentligen? Det var lite kul där i början när Damon Albarn drog i gång projekt och utmanade vår syn på hur popband ska vara. Ett virtuellt band bestående av fyra animerade figurer och där musiken i princip kan låta lite hursomhelst och framförs av en lång radda olika gästartister. Det var ett intressant grepp på den självbetitlade debuten från 2001 men redan då kändes det mest som en halvfånig gimmick som man snabbt tröttnade på. Det var helt enkelt svårt att engagera sig i ett band som inte var på riktigt, och det har sannerligen inte blivit lättare med åren. Nu har det gått sju år sedan senaste albumet och det kompenserar Gorillaz med en Deluxe-version på hela 26 spår, vilket givetvis är på tok för mycket. Särskilt när musiken inte heller har en egen identitet mer än att den är elektronisk, och smått melankolisk. Det kryllar av gäster, allt från Grace Jones och Mavis Staples till De La soul och Noel Gallagher. Hits? Nja, inte direkt. Låtar som fäster och berör? Nej, knappt det heller. Det är för mycket, för spretigt och för dåligt, och mitt intresse för Gorillaz har dalat ytterligare. (TP) 1/9 Takida - Vadstena THE CRYPT ARBIS ÅGATAN 57 • LKPG BREDGATAN 54 • NKPG VADSTENA FOLKETS PARK 28/6 Millencolin, DLK - Vadstena 29/6 Mustasch - Vadstena 8/9 DLK - NKPG Henrik Berggren Wolf´s heart Blondie Pollinator Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor. Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen. Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i. Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren. (TP) Jag upptäckte bandet via albumet ”Parallel Lines” som släpptes 1978 och den skivan får nog anses som bandets riktiga genombrott. Här fanns det gott om bra låtar bl a ”Hanging on the Telephone”, ”Heart of Glass”, ”Picture This” och ”11.59” I min värld tappade tyvärr bandet magin och new wave-energin efter plattan ”Eat to the Beat”. Bandmedlemmar har kommit och gott, omsättningen är möjligen en förklaring till att bandet lät mer och mer spretigt och ojämnt efter detta och många trodde nog att bandet skulle kasta in handuken efter lång och trogen tjänst efter förra världsturnén... men icke! Den 71-åriga Debbie Harry och övriga i bandet har uppenbarligen fått feeling och släpper nu ännu en skiva. På nya ”Pollinator” har man haft samarbeten med bl a Joan Jett, Sia, Johnny Marr och Charlie XCX. Ambitionen verkar här ha varit att låta som det gjorde under storhetstiden i slutet på 70-talet. Man når inte riktigt ända fram, men det låter förvånansvärt bra. Inledande spåren ”Doom or Destiny”, ”Long Time” och ”Already Naked” är goda exempel på det och kunde faktiskt ha varit spår som möjligen hade platsat på någon av de tidigare skivorna. Tyvärr så tappar skivan rejält i kvalité allt eftersom, men... Debbie Harry är 71 bast och levererar fortfarande - imponerande! (JL) Mando Diao Good times Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut. Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd. (TP) 9/9 Haunted + Witchery - LKPG 4/9 Battle Beast - LKPG 13/11 Soilwork - LKPG Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLELVA 51 Nu är vi City to City