Svensk Golf 1
en professionell golfspelares liv kan press klä s
ig i många skepnader. Det kan betyda att den smyger sig på under ett finalvarv på LPGA-touren, där en kompromisslös, spurtande världsetta äter sig allt närmare din ledning och plötsligt hotar en seger som skulle betyda så mycket. Men den kan också komma inför det obekväma i att behöva dra på sig högklackade skor inför en glammig pro am-middag, trots att du redan är 1,84 och inte har lust att bli en enda centimeter längre än nödvändigt. För snart två år sedan var kraven och förväntningarna från omgivningen på väg att knäcka Anna Nordqvist – och en karriär som skulle täppa igen det glapp som uppstod när den gyllene och segerrika svenskgenerationen lagt av var på väg att få sitt slut vid bara 26 års ålder. – Jag var helt slutkörd mentalt och hade ingen som helst glädje med vad jag gjorde. Jag tappade mycket i vikt, hade ingen energi och var så trött att jag inte ens kunde sova. Jag försökte träna, men kände att jag inte ville vara där och då tänkte jag att det nog är bättre att göra något annat istället, säger hon. Det här är berättelsen om vägen tillbaka. Till golfbanan, kollegorna och segrarna. Men också till glädjen att återigen kunna njuta av och uppskatta ett liv som är få förunnat att leva. DEN FÖRSYNTA VINTERSOLENS VÄRME är bara skenbar, men det mjuka eftermiddagsljuset målar liv i det sällsamma landskapet. Solstrålarna refl ekteras vackert i Lake Nonas blanksvarta yta, vattenbrynets cypresser som tidigare sett så grå och spöklika ut fl ammar plötsligt upp och blir rentav vackra och bortom det 18:e hålets fairway kan vi se Ian Poulters vita husfasad framträda allt skarpare. Vi är precis på väg att avsluta en dag i Anna och Anna Nordqvist verkar själv smånöjd med sin verbala smocka. – Av allt jag uträttat är jag nog mest stolt över hur jag har gått från att vara den blyga tillbakadragna tjejen som bodde i Sverige till att bo i ett stort land som USA och ha blivit så social som jag är nu. Men jag har fått jobba för det. Samtidigt. Det är inte speciellt länge sedan svenskan var nere på botten. Inte av sin golfkarriär, utan i livet och hon kunde varken se mål eller mening med det hon en gång älskade så mycket. Det är oerhört svårt att förstå när man ser och hör henne i dag och dessutom tittar tillbaka på en säsong vars resultatlistor bekräftar att den är karriärens bästa. – Jag tror inte många inser hur tuff t tourlivet kan vara. Det fi nns inget bättre när det går bra. Man kämpar hårt för allt och det betalar sig. Men att slita dag ut och dag in och leva med kraven från sig själv och förväntningar från andra, utan att få några resultat – det är tuff t. Du lever så hårt på resultaten och de styr hur du blir behandlad. Hur såg din lägsta punkt ut? – Det var på våren 2013. Då hade jag det som Jag försökte träna, men kände att jag inte ville vara där och då tänkte jag att det nog är bättre att göra något annat istället. Nordqvists sällskap och vi gör det genom att fotografera henne på en plats hon tycker om. Hon utstrålar lugn, trygghet och i kontroll över en situation som hon tidigare helst inte ville vara i och resten av dagen har gått i samma anda. Hon rör sig hemtamt bland mångmiljonvillornas klientel bakom de låsta grindarna, morsar glatt på förra dominanten och klubbkamraten Yani Tseng och när några medlemmar i 50-årsåldern blåser förbi i sina golfbilar när vi tar några bilder ute på banan kan hon inte låta bli att slänga käft med dem. ”Varför ville du att vi skulle fl ytta oss? Vi stod ju mitt i fairway och det måste ju vara den säkraste platsen när du ska slå.” Alla, inklusive den tilltalade, skrattar uppskattande 68 SVENSK GOLF | 2 2015 ANNA NORDQVIST OM ATT HON VAR NÄRA ATT SLUTA MED GOLFEN. tuff ast med motivationen. Men jag kämpade på. Det tog otroligt mycket energi och jag kände mig helt uttömd. På hösten, efter den tuff a femveckorssvängen som började med Solheim Cup och slutade med Evian Masters började kroppen att säga ifrån. Sista dagen på Evian Masters 2013 var jag så nära att gå in i väggen som jag har varit. Jag kände ingen glädje eller motivation. Golf gav mig inte energi som den brukade göra, utan blev bara ett måste. Det kom till en punkt där det kändes som att det inte längre var värt att off ra allt. Min mamma frågade mig vad jag ville göra istället och jag började fundera i de banorna. Du fi ck också mycket kritik för att du inte ställde upp i Helsingborg Open i fjol. Hur påverkade det dig? – Jag förstår att det fi nns en förväntan att jag ska komma hem och spela. Men ibland måste man tänka på sig själv också och då får man vara beredd att ta den smällen. Fast det är klart att det var tuff t. Dessutom blir det samma sak i år. Har du redan bestämt dig för att inte spela? – Ja. Vi har fl era stora tävlingar här innan, och veckorna efter är det en major och sedan Solheim Cup och det går inte att spela fem eller sex veckor i rad som jag gjorde 2013. Jag är mån om den svenska tävlingen, men det är fysiskt omöjligt att spela. Det är svårt. Jag ställs inför en situation att vad jag än gör blir det inte bra. NÄR FÖRVANDLINGAR SKER vill vi gärna identifi era de avgörande faktorerna. Helst ska de komma i formen av greppbara ögonblick