NG Gbg 1
V i ses dagen efter Oscarsgalan vilket givetvis f
år mig att undra om Alba August fått någon sömn i sig, eller om natten gick ut på att se vilka skådespelarkollegor som plockat hem statyetter. – Inte i år. Men det var coolt att Druk vann, välförtjänt av Vinterberg. Kanske inte direkt en den mest inspirerande filmen för en kvinna i branschen som jag. Män som går runt och är packade medan kvinnorna är oroliga. Den speglar verkligen den danska filmbranschen. ALBA VET VAD hon pratar om när det kommer till den danska mentaliteten. Hon är själv född i Danmark, varefter hon flyttade till Sverige och sedan tillbaka till Köpenhamn för scenskolan. Idag är det emellertid Stockholm som gäller på heltid. Själv försökte jag faktiskt se Oscars men somnade i soffan framför golfen som låg före denna i tablån. Faktiskt redan innan särspelet så jag missade vem som vann. Men nog om mig, på tal om bollar frågar jag Alba hur det är att bolla två karriärer med varandra när man står på toppen av båda. – Googla bolla på danska, haha. Skämt åsido. För mig funkar det toppen. Jag har varit priviligerad och fått skådespela mycket, men det innebär också att det kan vara slitsamt och utmattande både fysiskt och för själen. Någon säger åt en att skratta, gråta eller hångla och man gör det 30 gånger men man gör det bara för att det är ens jobb även om man känner att man inte har det i sig. Det är ett gränsöverskridande jobb och man kan bli lite knäpp av det. Jag älskar det och jag vill göra det resten av mitt liv, men musiken har varit ett så jävla skönt avbrott att få sitta själv i en studio och nörda. Ett andrum där jag får bestämma. Jag hämtar kraft i det. 18 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2021 Det blir ett andningshål? – Verkligen. Jag är dessutom ganska introvert och har inte riktigt hittat ett sätt att hantera det när jag är på filminspelning. När man gör en tv-serie har man folk omkring sig nästan dygnet runt i flera månader. Då blir jag folkskygg. Jag gillar verkligen inte att känna mig som en jävla diva men till slut är det enda jag ber om att få dra mig undan. Nu har jag inte varit på turné eller något liknande ännu, men hittills är det så himla mycket lättare att vara en introvert artist än en introvert skådis. Samtidigt är dina karriärer mer närbesläktade än till exempel Kevin Walkers som jobbar med en helt annan typ av boll. – Absolut, men en stor skillnad mellan mina karriärer är att jag som artist får jobba med min alldeles egna vision och inte någon annans. Jag har mycket mer makt över produkten och över min arbetstid. Som skådespelare går jag in och förverkligar nån annans idé, även om jag försöker vara med och påverka så mycket jag kan. Har du någon gång tvingats välja mellan skådespeleriet och musiken? – På sätt och vis. Jag har absolut blivit mer selektiv med vilka roller jag väljer att tacka ja till, men det tänker jag bara är positivt. I längden tror jag att skådespeleriet och musiken kommer gynna varandra. NÄR ALBA OCH Björn Gustafsson (den yngre) gästade Carina Bergfeldt var det både som skådespelare och nyblivna ex. Sen krönte Alba allt med att dessutom sjunga också. På samma ämne så hamnade Albas första singel på soundtracket till The Rain och hon gjorde sitt första liveframträdande någonsin med Lights på Guldbaggegalan. Det känns oundvikligt att hennes karriärer och inte minst privatliv vävs ihop. – Haha, faktiskt. Men det var exakt så jag drömde om att ha det. Det är som att jag håller på att utveckla en persona även med musiken. Jag är mig själv när jag uppträder, men hundra procent en annan del av mig själv. Det är lättare att få tillgång till känslorna när man sjunger, och det kan vara så omöjligt att få ut dem i privatlivet. Jag känner mig så reserverad och kontrollerad privat, men den känslan försvinner när jag sjunger. Då får jag utlopp för mina känslor. När jag såg det uppträdandet på Guldbaggen kan jag helt ärligt erkänna att jag blev totalgolvad. Jag kollade på det igen precis innan jag kom hit och fick gåshud igen. Det var ditt första liveuppträdande?! – Det var det absolut första. Jag skämdes efteråt. Det var jävligt kul samtidigt som jag kände att jag tog mig vatten över huvudet. Men fan jag gjorde det. Grammisgalan kommer att avgöras nu när det här numret ligger ute. Vad skulle smälla högst, en Grammis eller en Guldbagge? – Det beror nog på vad jag har gjort och hur mycket jag investerat i det. Om det är en roll jag inte har lagt så mycket tid i betyder nog en Grammis mer. Men jag har ingen relation till Grammis heller ,vilket gör det större. Jag satt liksom i logen på Guldbaggen redan som barn. Har du följt debatten om kulturbarn som gått varm här under våren? – Min mamma frågade mig faktiskt samma sak häromdagen, hon hade läst någon artikel om det. Du är en av den svenska filmvärldens mest hajpade kulturbarn. – Jag är verkligen ett ärkekulturbarn. När jag och min storasyster var små satte vi upp Astrid Lindgrens Allrakäraste syster inför hela filmteamet i samband med att vi hängde med mamma på någon filminspelning i Budapest. Jättemodigt absolut, men också ganska störigt. Man ba kan ni ta lite mer plats? Jag är hundra procent ett kulturbarn. Hur hanterar du det? Tycker du det är jobbigt eller omfamnar du det likt Jonatan Unge? – Skäms gör jag absolut inte, min morsa är en jävla gudinna. Jag ska dessutom jobba med både mamma och pappa ganska snart så det går knappast att dölja. Det är klart att det är enklare att ta sig in i skådespelaryrket om man föds in i det, som med alla yrken, men drivkraften och konstnärskapet är nåt som kommer inifrån. Men visst jag gick på Södra Latin och jag är uppvuxen med Kristina Lugn, Lena Endre och Sven Wollter i min närhet. Det har gjort att skådespelaryrket alltid har funnits där som en möjlighet för mig, men det har också gjort mig medveten om hur omöjligt det är att lyckas. Jag har vetat att jag kommer behöva kriga, ge allt och bli den absolut bästa om det nånsin skulle gå. Behöver man inte ha exakt den inställningen då för att lyckas? – Jo, verkligen. Men det där armbågandet kan samtidigt äckla mig. Har alternativet att inte jobba med något kulturellt funnits där som ett realistiskt alternativ? – Det har aldrig funnits på kartan att bli typ läkare. Jag hade sämst betyg och noll koncentrationsförmåga, dåligt självförtroende i skolan helt enkelt. Men när jag spelade teater kände jag mig bra. Däremot har mina föräldrar verkligen inte pushat. Snarare tvärtom. De är högst oengagerade i mitt yrke.